Snart fyller min son 8 månader!
Det är verkligen så att tiden bara går.
Det känns samtidigt otroligt längesedan man kämpade så.
Men glömmer, det gör man aldrig. Och till er som fortfarande kämpar,
jag tänker på er varje dag!

Även om jag inte varit här på ett tag så finns ni mig så nära i hjärtat.
Och alla ni som jag, som fått era små barn.
Tänk på hur starka vi alla har varit. Och fortfarande är.

Jag värdesätter varje dag med min son. Jag tar vara på nästan varje sekund.
Vissa stunder kan man bli fruktansvärt trött. Haha,,man är bara mänsklig.
Men, jag har en fullt frisk son som en gång har varit en liten eskimo, nr 4 i raden.
Han är inte som vem somhelst. Han är en otrolig liten varelse som är det gladaste
jag sett. Bland den tryggaste bebis jag sett.
Hur kunde han bli så perfekt? Fullt frisk och helt galet charmig.
När han tittar på mig med sina stora ögon fylls hela jag av en sån enorm kärlek.

Tänk om jag kunde vetat. Att det var min lilla pojke som väntade på mig.
Det finns inte en sekund jag inte hade genomlidit för honom igen.
Jag sa att jag aldrig skulle genomlida den smärta som Ivf och allt runt omkring
innebar igen.
Men finns det chansen att ge min skatt ett syskon så skulle jag göra det på en sekund. Utan tvekan. Det är värt det. Det är värt allt.
Det vet jag idag.
Och blir det inte så, så är jag lyckligast i världen ändå.
Jag har ett fantastiskt liv idag.

Och det tänker jag på varje dag.
För jag vet, jag känner och jag minns hur det är att längta.
Och jag är ett levande exempel på en tjej som nästan gav upp,
men fann en inre styrka att inte göra det när allt bara var svart.
Och ibland är ett värt det. Som för mig. Det är värt allt.
Och det är lätt att säga idag. När jag är en utav dom lyckligaste på jorden.

Det viktigaste är att komma ihåg, är att man inte är ensam.
Och ibland finns det ett stort ljus i tunneln. Frågan är oftast bara när man
får se det.

Massa kramar till er alla

Det var den 3 Augusti 2010 och klockan var 07.00 när vi kom till BB.
Där blev vi hämtade av Bm Margrethe och vi fick vårat rum och sen bar det av till förlossningen där vi fick ett annat tillfälligt rum.

Jag fick byta om och lägga mig i en säng. Denna dagen hade jag extremt mycket sanmmandragningar/förvärkar som jag haft sen dagen innan.
(Så nervös att det skulle sätta igång innan det planerade snittet).
Jag var svullen som bara den och inte ett blodkärl gick att sticka rätt i.
Droppen ville inte fungera och blodet rann från mina armveck!
Jag var däremot så förväntansfull och kunde inte tänka på något annat än att den
lille bebisen som nu bråkade i magen skulle snart få komma till världen och min mage skulle vara ett minne blott.

Jag försökte suga ut varje sekund av det som var kvar av min graviditet!
Men just idag var en bra dag att få föda. Det var en tung dag för kroppen
och magen stog rakt ut på min vänstra sida.
Ännu en dag då läkaren och barnmorskorna inte var hundra på hur han låg.
Med andra ord var det tveksamt fosterläge igen. Säte eller huvudbjudning?
Nu spelade det inte någon roll för nu skulle han ändå få komma ut via snitt.

Jag kände mig ännu mera säker på kejsarsnittet och var oerhört glad över att jag stått på mig. Skulle jag riskera att föda i säte så vet jag inte vad jag hade gjort.

Det blev lite försenat innan vi fick komma in på operation.
Väl därinne gick allt i en rasande fart. Alla presenterade sig som jag inte redan träffat. Jag fick spinalbedövning som inte kändes alls.
Sen fick jag lägga mig på britsen som tippades mot vänster sida samtidigt som jag blev fastspänd spom jesus på korset.

Blodtryck, slangar och dropp, jag hann inte riktigt se allt som gjordes därinne.
Alla var hur gulliga som helst mot mig.

Narkosläkaren sprejade kylspray på mig för att kontrollera bedövningen.
Det var lite scary då jag kände den hela tiden, fast så länge jag inte kände kyla så var det ok. Nu blev jag lite rädd attbedövningen inte skulle ta ordentligt.
Men pang, så var jag säker. Hela underkroppen kändes som en tandläkarbedövning gånger tusen! Skynket spändes upp framför mig och dom sa till sambon
att var förberedd med kameran så att vi kunde ta kort när bebisen skulle lyftas fram till oss! Tänk!! Nu kommer han snart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Narkosläkaren som satt bredvid mig viskade att nu var det inte långt kvar..
En sköterska bredvid mig spände upp en lina upp längs med skynket och drog i något?Det såg ut som om hon hissade ett segel.
Då insåg jag precis vad det var. Som sagt så var jag så förberedd på kejsarsnitt och så tillfreds med det att jag till inte kände den minsta panik när jag insåg att det var buken dom spände upp.
Det enda jag kunde känna var spänning!!! Snart!!!

Splash!! Det var ingen dålig mängd vatten som nuddade golvet. Det lät
helt otroligt mycket! Sen kom det där suget. Dammsugaren som tar upp det som finns kvar av vatten i magen.
Sen hör vi: Whaa..(Inifrån magen!!)
Sen börjar min kropp ruskas från höger till vänster och helt plötsligt hör vi våran
bebis, vårat barns skrik högt och tydligt..Jag andas ut för en sekund sen kommer någon med honom bakom skynket och det första jag tänker är:
"Är det sant? Är han min? Det är ju en fullt frisk bebis!!, En riktig bebis!!"

Fortsättning följer...(märks att man numera har en bebis)..

...Tårarna fullkomligt forsade på mig när vår son skrek och jag fick se honom!
Det var första gången jag riktigt vågade tro att detta var sant.
Första lyckotårarna kom inte förräns han äntligen var här!
Sådan lycka och sådan befrielse tror jag aldrig att jag kommer att uppleva på detta sätt igen. Det var som alla säger: helt fantastiskt och det bästa ögonblicket i mitt liv.
Hade jag vetat detta när vi kämpade som mest med att få honom till världen så hade jag aldrig tvekat på att fortsätta kämpa.!! Detta är värt allt!!

Jag fick honom till mig och vi bara låg och tittade på varandra.
Jag satt fast i massa slangar så jag kunde knappt böja mina armar.
Det var först senare som jag insåg att jag låg med blodtrycksbandet runt min högra arm och armen började domna bort efter varje gång den spänndes till.
Jag hade så fullt upp med att hålla om min son att jag inte kände det.
(Öm som bara i armen var jag efter..haha)
Hela tiden sa dom till mig att hålla armen rak, men det fanns inget annat än
min prins, min sambo och jag i detta ögonblick!

Alla i rummet gratulerade och man riktigt kände hela glädjeruset i hela rummet!
Sambon klippte det som fanns kvar av navelsträngen precis när han kommit ut.

Det tog ett tag att sy magen. Det var någon vävnad som krånglade lite.
Inte ens detta bekymrade mig. Desto längre tid fick jag med mitt mirakel.
Jag skulle bli tvungen att åka ner till uppvaket och vänta på att bedövningen släppte, då förlossningen var full.
Så min sambo skulle få fira själv med lill-killen och ta han dom honom i några timmar!!
Jag behöver nog inte ens säga hur jobbigt detta var! Jag ville ju bara vara med dom!
Jag blev till slut utrullad i korridoren och där fick jag lite mer tid med våran bebis.
Det var väldigt viktigt att jag fick försöka mata honom.
Åh magiska ögonblick!

Jag fick med mig min mobil och sambon lovade att skicka bilder, som jag sedan spenderade min tid på uppvaket med att skicka runt till familj och vänner.
Fortsättning följer igen....

Jag försökte komma tillbaka till BB så fort jag kunde..Vickade på tår och till och med knän efter ca 2 timmar med styrka av ren vilja..
Sen kom ju bakslaget och jag fick väldigt ont i såret.
Kändes som en yxa i magen..Mera dropp och smärtstillande kom jag till slut upp efter 4 timmar.
Där satt min sambo med våran son.
Jag fick honom till mig och då vaknade han till ordentligt och bara tittade på mig.
Sen den dagen har jag vakat som en hök över våran skatt! 

Vi har varit med om en del våran lilla familj, amningshormoner och baby-blues till följd av bröstpumpning och mjölkersättning då älsklingen förlorade mer än 10% av sin vikt på BB.
(Det var här jag ville ringa bris och anmäla mig själv då jag fick för mig att jag var en dålig mamma som inte kunde mata mitt barn )
Haha,,nu kan man ju skratta åt det!
Jag och sambon har blivit ett riktigt team.
Nu sitter vi här med världens snällaste och sötaste kille.
(Så säger alla, men det är verkligen sant)

Vikten går stadigt uppåt och pumpen har lagts på hyllan efter bara några dagars slit. Och nu är han sanrt 3 veckor gammal.
Det går verkligen så fort som alla säger.

Resan är inte slut.Den har bara börjat. Nu börjar ett nytt kapitel.
Ibland saknar jag min mage. Tills jag ser vårat mirakel. Då jag kommer på
att ingen tagit något ifrån mig. Han finns precis här! Där han ska vara.
Jag hade en fantastisk graviditet. Den var tung in slutet, men jag minns den som
något otroligt fint.

Jag vill tacka er alla för era fina ord. Erat stöd när allt varit så svårt. Och att ni även varit vid min sida och delat min glädje.
Jag kommer att finnas kvar här.
Men denna dagbok har nu fyllt sin kvot.
Det är dags att förflytta mig från detta blad och ge plats för er andra som kämpar.
Jag beundrar er alla och håller mina tummar så hårt att dom blir blå för att ni
också ska få vända blad och gå vidare.
Det kommer ni att göra,,bara ni inte ger upp!
Jag önskar er alla, att ni verkligen får era mirakel! Det ska bara bli så!

Kanske dyker jag upp med en ny dagbok..
Annars finns jag kvar med min sida.
Och jag ska peppa er alla på er väg!

Tack för att ni är dom ni är! Tack för att jag fick dela min resa med er!

För era kommentarer! Jag blir alldeles rörd!

Jag har försökt att gå in här i flera dagar och skriva ner min förlossningsberättelse,
men jag får försöka en annan dag..
Allt går väldigt bra, men tiden bara rinner iväg!
Lyckligare kan jag inte vara..

Äntligen,äntligen har jag blivit mamma!!!
Till världens finaste pojke som är väldigt snäll dessutom!

Helt ofattbart..men nu är han änligen här!
Kärleken jag känner för våran fina kille är så oändligt stor.
Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner.
Jag älskar honom så mycket att jag snart spricker!

Tack alla ni för era fina lyckönskningar!
Jag ska berätta om förlossningen framöver.
En mycket fin upplevelse var det!!

Jag kan inte tro det!!! Men i morgon kommer våran bebis!!
Har precis kommit hem från sjukhuset! Det var inte riktigt lätt
att strida emot två läkare, men jag stog på mig. Bebis låg
fortfarande med huvudet neråt men var ruckbar. Det fick en utav
läkarna att bättre förstå mina argument.

Det kan sluta med att han snurrar igen och då kan det bli lite brådis
om det sätter igång.

Hon förstog mig mer än överläkaren. Tur att det är hon som ska göra operationen.
Jag förstår att dom måste göra allt för att övertyga mig om att det finns en hel del risker med snitt, men han satt där och förespråkade att kvinnor minsann kan föda
i säte utan problem t.om. Att det inte alls var så farligt.

Då gjorde han mig arg och det var då jag vägrade att ge mig.
Du kan inte tvinga mig, och du kommer inte heller att förstå mig.

Eller som han sa:" är det så att du är så orolig att man kan likna det som en psykisk sjukdom så visst kan man göra snitt av den anledningen."

Jag kommenterar inte ens vad jag tycker om det uttalandet. Idiot..Så vinner man ju inte någons förtroende. Kalla mig psyksjuk då. Det biter inte på mig!
Så han lyckades ju sådär. Han gjorde mig bara svinarg.

Men som sagt! I morgon kommer vårat mirakel!!
Känns så overkligt att jag inte vet vad jag ska börja!!
Nu ska jag snart bädda hans säng!! IIIIIaaaa!!!! Helt otroligt!!

Sen blir det sängen tidigt. Har sovit två timmar i natt och spenderat tre timmar
i ren terror på sjukhuset. Hra nog aldrig skakat så mycket och mått så illa.

Känns skönt att kunna andas ut. Självklart är man lite nervös, men nu är jag ändå lugn i jämförelse med den senaste veckan.
Klart att det finns mycket risker, men hade bebis forfarande suttit upp så hade jag inte haft ngt val. Och det är precis så detta kändes efter allt.
Detta var mitt enda val, så som jag känner det.
Och det kanske hade slutat så i slutändan ändå.

Tack alla ni för era fina ord!! Ni är guld värda!

När jag är tillbaka är jag mamma!!!

Så nervös inför sjukhuset i morgon.
Åh vad jag bara vill att det ska vara över!
Hoppas att dom tar hänsyn till allt nu..
Annars kommer det att kännas för j*kligt...

Hoppas ju så att vi får våran prins på utsidan på tisdag...

Jag tycker fortfarande att sparkarna i magen är på exakt samma ställe.
Idag har det buffats mycket ner vid högra ljumsken och kraffsat mycket
på vänster sida magen.
Jag har inte en chans att veta om bebbe vänt sig igen?

Jag tyckte för flera veckor sedan att magen sjunkt mycket. Men då var det fortfarande
sätesläge och mitt Sf mått har ökat i takt med veckorna precis.
Kurvan har varit helt diagonal. Och mitt mått låg kvar i tisdags på 36...
Det är det enda som ser annorlunda ut. Att magen är lägre.Men som sagt så har det ju gjort det i några veckor.

Om bebis inte är fixerad kanske jag har lättare att få snittet. För det skulle vara extremt jobbigt om jag blir hemskickad och förlossningen sätter igång utan att jag vet det. För då innebär ex. vattenavgång en risk för barnet om det ligger i säte.
Så ingen fixering..ingen hemgång utan beviljat snitt.

Jag är megaladdad inför att få min tid att kvarstå. Samtidigt känns det as-jobbigt.
Hoppas att jag blir förstådd.

Annars verkar bebis ha det bra där inne. Bökar och buffar som bara den!
Tänk om jag äntligen får se honom på tisdag!!
Jag hoppas,hoppas,hoppas!!!

I natt har det känts annorlunda i magen igen..
Direkt började huvudet att snurra..Kan det vara så att han vänt sig igen?
Kan det vara så att han vänt sig innan detta och att det bara var en tillfällighet
att Bm märkte det?
Känns inte troligt, men tyngden nertill har avtagit lite, samt att rörelserna
känns igen..

Men jag tror inget och får bara avvakta.
Jobbiga eviga väntan..Jag vill ju bara veta vad jag ska tänka..Hur jag ska tänka..
Känns för jäkligt att inte ha chansen att ladda inför förlossningen.
Jag förlorar min sista tid i graviditeten på ren oro.
Och vem vet om detta kanske är den enda och sista gången jag får sitta
här och vara gravid.`?

Man har redan haft så mycket överraskningar och snabba vändningar med Ivf och missfall som verkligen var ett långt fysisk och psykisk helvete.
Nu kommer lite allt detta tillbaka.
Jag kan inte förklara varför, eller hur det känns. Men allt kändes så lugnt och harmoniskt och nu utbyttes det i kaos.

Blir jag tvingad att föda vaginalt så finns inget jag kan göra.
Och det är just denna hopplöshet...Snabba vändningar.
Vecka 39..hur typiskt var inte detta i sista stund?
Jag får för mig massa saker, att bebisen ska få syrebrist under förlossningen och sådana otäcka saker. Rädsla åt alla håll.
Visserligen tror jag att när allt väl sätter igång så kopplas min autopilot på. Men det är ju ingenting jag vet. Jag kan bara hoppas..
Det handlar ju inte om att få ut bebisen, utan hur allt känns efteråt.
Kommer jag spricka till förbannelse? Har jag en positiv återblick på förlossningen?
Man kan ju aldrig veta. Och jag är mycket väl medveten om riskerna med snitt.
Men det är det som hade varit bäst för mig som det känns innan.

För övrigt om jag nu ska pressa dessa känslor åt sidan, för jag vill ta vara på min graviditet som sagt..Så sträcker bebis på sig ordentligt där inne.
Jag längtar och längtar så efter detta mirakel.
Jag kände redan tidigt ett extremt starkt band till mitt barn coh det känns redan som om han alltid har funnits!
Jag hoppas så att jag har honom i min famn på tisdag.
Får jag det behöver jag aldrig mer önska mig något. Bara att han ska få må bra!!!

Magen värker emellanåt. Tänk om det är på gång?
Eller så är det nog bara ångest..

BM ringde i morse. Hon hade inga dåliga besked men tyvärr inga konkreta heller.
Hon hade pratat med sjuksköterskan på Mölndal och hon kom ihåg mig, så det
måste ju ha varit hon som skrev in mig.

Min tid står kvar, så jag kommer att få träffa läkaren och prata igenom detta.
Känns ändå som att hade det varit helt kört så borde dom sagt det.
Sen är det ju visserligen det att dom kanske är rädda att han vänder sig igen innan måndag. Kanske kommer dom att ta bort tiden när/om så inte är fallet?

Jag ska stå på mig allt jag kan. För jag anser att detta är lite speciella omständigheter.
Det som gör mig ledsen är att jag inte heller kan ladda för snittet nu.
Jag kommer i sådana fall få en dag på mig, då jag kommer att träffa läkarendagen innan.

Lite arg på mig själv blir jag ändå. Bebis mår bra och ut kommer han.
Men jag känner mig ändå rätt omtumlad av allt detta.
Kunde han inte vänt sig långt tidigare???

Bebis..INTE längre i säte!

Tjohoo tänker många och det är inte många som förstår min ångest.
Nu har jag varit så totalt inställd på snitt. På tisdag var det dags.
Detta är helt otroligt..Jag går in i v.39 på torsdag och känner mig totalt
omkull mentalt.

Det är jätte tråkigt att jag känner så. Men jag har en grym förlossningsrädsla
sen innan. När jag blev gravid sa jag att jag skulle ta det som det kommer.
Men sen rul då bebis suttit i säte så började tankarna om snitt.
Läkaren på vändningssamtalet sa att det inte är troligt att bebis vänder sig så sent
och dessutom inte när man har hjärtformad livmoder.

Så döm av min förvåning idag hos BM.!! I torsdags på sjukhuset var bebis i säte.
I fredags hos Bm likaså.

Nu kanske mitt planerade snitt inte blir av, trots att min Bm ska göra allt för att
min tid ska få stå kvar i morgon. Jag känner mig totalt off.
Detta var min totala fasa sen jag fick snittet inbokat. Tid, datum..jag visste
hur allt skulle gå till på inskrivningen och kände mig lyckligt nog
extremt trygg i min förlossning.

Nu är det en enda stor ångest.
Tänk om bebisen snurrar tillbaka och mitt snitt blir avbokat?..
Hoppas på en förstående läkare i morgon...

Jag dör snart av smärta i bäckenet och benen. Knäna känns som om dom är på väg
att gå av! Ingen sömn i natt heller..
Det spelar ingen roll hur mycket jag längtat efter att vara gravid. Jag har verkligen njutit av det till fullo. Men nu....

Jag kan ärligt säga att det gått väldigt fort utför. Jag orkar inte en dag till.
Och det spelar ingen roll hur normalt detta än är när man sitter med rullgardinerna
nerdragna och bara vill gå under i värmen.
Detta gör f*rbannat ont..
Om 8 dagar äntligen!!!! Jag ser det som om jag vunnit på lotto som slipper gå över,
men samtidigt har jag fått ha mitt obehag med en sittande bebis i väldigt många
veckor så ibland känner jag att jag hade föredragit om det var annorlunda och gå över istället.

På natten får jag "hålla om" bebisen, för han är helt synlig utanför magen när jag anstränger mig. Ryggen pekar rakt ut och benen likaså. Man kan verkligen känna konturerna!
Det blir en sådan tyngd av huvudet när jag vänder mig om.
Eftersom han sitter på vänster sida så blir trycket på bla. magmunnen så tung
att uppstötningarna avlöser varandra när jag vänder mig mot motsatt håll.
Detta är så obehagligt.
Återigen rädd att han skadar sig därinne även om jag vet att han inte gör det.

Dagens klagomur avklarad. Sorry..men jag vill bara att han kommer ut nu!!

Tack söta ni för era lyckönskningar!!

Idag har jag varit hos Bm för näst sista gången..
SF mått: 36 (tungt med lilla huvudet precis under revbenet)
Hjärtljud: 130 slag/min
HB: 130 (Normalt 150)
Vikt : 80 kilo (16kilo+)

Med andra ord mår både jag och bebis prima!
Vi skrev även en förlossningsplan. Fast jag hade inte så mycket att
tillägga eftersom jag nu kommer att föda med snitt.
Huvudsaken är att jag blir informerad på operation och över hur bebisen
mår när han kommit ut!

Ang. debatten om avnavling så har jag och sambon sedan länge givit vårt
godkännande. Och nu blir det ju som det blir beroende på hur lång navelsträngen
är, eftersom jag kommer att ha ett skynke emellan.
Då anser jag att det är bättre att dom klipper av så att jag får min bebis intill
mig så fort som möjligt.

Så länge det inte finns starka skäl att göra annorlunda dvs.
För övrigt hade jag inte mycket att tillägga alls.
Någon som blivit snittad som har ngt tips? Tar gärna emot dom i sådana fall.

Lagt ut en ny magbild och jisses vad den har vuxit på några veckor!

Nu är det bara 11 dagar kvar!!!!

Kejsarsnitt beviljat!! Då bebis busen fortfarande sitter i säte och vändningsförsök
avböjdes även av läkaren (då min livmoder är hjärtformad) gick detta ändå
smidigare än jag vågat föreställa mig!
Jag sa att jag inte ville och tog även upp detta med formen på livmodern
och då var det absolut ingen ide att tvinga bebisen som läkaren sa.
Väldigt tacksam för det! För det hade jag aldrig velat göra...

Så om ca 1½ vecka kommer storken!!!!!!!!!!!!!!!Wiiiiiiiiieeeeeeeeee!!!!!!!! !

 

Vaknade 06.00..Är så trött men kan inte somna om.
Idag blir en rätt kämpig dag tror jag. Mår illa och hela magen
känns underlig. Har svårt att känna om det är sammandragningar eller
vad som händer. Men bebisen spänner sin kropp så hela magen blir som ett spjut!
Man kan hålla handen runt hans lilla huvud och det känns...obehagligt för jag är
så rädd för att något ska skada honom..
Även om jag vet att det inte gör det..

Vill att han kommer ut nu!!

Tänk att snart,snart är du här!!! Wieeeeeeeeeeee!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kollen på Mvc igår visade att busen fortfarande sitter i säte.
Med andra ord, inga överraskningar.
Nästa vecka den 22/7 blir det ett sådant där obehagligt vändningssamtal,
där vi ska övertalas att göra ett vändningsförsök.
Kommer inte att hända!

Med alla de riskerna som finns får dom fint planera in ett snitt för oss.
Jag vägrar att utsätta vare sig min bebis eller mig själv för en vändning,
som kanske inte ens fungerar och slutar med ett akut snitt.

Ska bli skönt dock när detta besök är avklarat! Då vet vi vilken dag våran bebis kommer!!
Herregud vilken grej!!
Det enda som verkligen oroar mig nu är att lille bebben verkar ha suttit så här rätt länge med tanke på hur jag känner honom och hur han sitter på bilderna sen Rul är att han kanske behöver höftskena när han föds ett par månader.
Det hoppas vi verkligen inte.

Igår badade vi i havet igen. Han gillar det Han blir alldeles lugn.
Sen var det full aktivitet hela kvällen efter visserligen! Jag kände hans knä
dra runt i höger sida jättetydligt!!

I morgon är det dags för kik nr 2 på om bebben snurrat runt.
Han har bökat som bara den, men jag känner att han är kvar på samma stäle. Magen har dock sjunkt och jag kan andas igen. Däremot är jag extremt kissnödig.

Magen är lika sne som den varit innan, om inte värre. Kan det kanske vara så att
han fixerat rumpan neråt? Stackars bebbe..Vill ha ut honom nuuuuuuuuu!!!

Igår sattes sängen ihop, och idag ska skötbordet upp!
Vi börjar bli klara för ankomst här!

Värmen tar nästan kol på mig. I förrgår åkte vi med våra vänne rtill B djurpark.
Det var tropisk hetta och 35 grader varmt.
Det var ingen hit för mig, men jag kämpade på ändå.
Med fingrar som köttkorvar och ben som såg ut som elefantfötter däckade
jag av totalt hela em när vi kom hem.

Annars badade vi jag och bebis häromdagen. Jag tror han gillade det,
men efter var det liv i luckan hela kvällen!

Man kan inte anklaga oss för att ligga på latsidan iaf