Oj oj oj...Men det känns rätt ok ändå..Jag startade runt 64 kilo,
så det är väl ok?
"
Värre lär det bli och så tar vi en bulle på det!" Som jag precis sa när
jag vägde mig nyss och vägder mer än jag någonsin gjort!

Måste fokusera...På annat..Fan för detta rutinultraljud...
Så nervös att det börjar bli jobbigt och jag undrar varför jag egentligen
är så orolig..Kanske är det just det..

Ingenting är ju längre självklart..
Jag är kanske inte längre "barnlös", men jag har inte glömt...
Jag är så oerhört tacksam för att jag verkligen har en bebis i magen..

Just nu är kampen att få tankarna till att "varför skulle det hända mig"?
Och bort från "varför skulle det inte kunna vara jag"?

Någonstans inom mig känner jag att allt kommer att gå bra..
Jag "pratar" varje dag med bebisen om hur lycklig den gör oss..
Vi vet inte riktigt vem det är än, men den är redan så älskad..

 "Våran egna lilla familj"