Nu var det hiskla länge sedan jag skrev något här. Har snudd på haft dåligt samvete för det, men vet inte varför egentligen. Mycket händer ju hela tiden och det som inte skrivs ner riskerar att i framtiden falla i glömska eller blandas ihop med andra minnen.

Nåja, jag jobbar på och swish så har det gått nästan två månader på jobbet. Det går fint och det känns ok att vara ifrån Elvira, även om man längtar så man blir grön ibland. Speciellt när maken berättar sådan händelser som när de var i pulkbacken och Elvira ser en tjej i svart jacka (som jag har) som går nere på gångvägen. Hon säger mamma upprepade gånger och tittar uppfodrande på pappa, som förklarar att det inte alls är mamma, hon är ju på jobbet. Då blir lilltjejen hjärtskärandes ledsen för att tjejen på vägen inte stannar och bara ignorerar henne... Så skulle ju minsann mamma aldrig göra!! Både värmer och smärtar hjärtat samtidigt. Jag jobbar ju även natt ibland och om Elvira vaknar då kan hon bli väldigt ledsen att mamma inte finns där, som hon brukar. Igår natt hade hon till och med fått gå upp och kolla lägenheten att jag inte fanns någonstans...

Elvira är helt underbar!! Hon är glad och positiv mest hela tiden men har lite svårt för att hantera motgångar eller orättvisor (typ om någon liten kompis snor den leksak hon har). Då skriker/grinar hon hejvilt och väntar sig liksom att mamma eller pappa ska lösa situationen åt henne. Behövs mer träning där...

Pratet består fortfarande mest av rappakalja. Hon säger mamma, pappa, titta, titta där, hej, tutte, traktor (eller tato snarare). Sen får hon ju ibland lyckträffar då hon helt säkert hörs säga både det ena och det andra, men det är engångsföreteelser. Men oj så mycket hon förstår. Hon kan låta som hunden, kon och apan och är överförtjust i framförallt hundar och traktorer. På de allra flesta frågor man ställer till henne svarar hon käckt "Ja!", men ibland skakar hon på huvudet åt allt. Hon busar mycket och älskar att bli jagad (speciellt om hon är nakenfis).

Det formligen sprutar fram tänder i munnen också, vilket vissa dagar är lite jobbigare (läs gnälligare). Hon har nu 10 tänder framme och fler på g ser man. Hon äter typ all mat och tycker allra bäst om blodpudding. Att vara ute är roligt och spännande och att åka och hälsa på mormor och morfar är alltid poppis.

Hoppas nu att det inte dröjer lika länge tills nästa gång jag skriver. För min egen skull och för Elviras, som jag tänker mig i framtiden ska vilja läsa detta.

Så har jag hunnit jobba 1,5 veckor. Det körde igång med en rivstart då jag första dagen jobbade 10-21 och andra 8:30 till 10 nästa morgon. Så de första dagarna hann jag knappt se lillgumman. Hann knappt tänka på henne heller ska tilläggas, då det är väldigt mycket att ta in på kort tid när man är "ny" på jobbet. Har ju arbetat där förut och känner personalen, men sist var hösten 09 innan Elvira föddes, och en del rutiner har ju ändrats sen dess. Men nu känner jag mig lite varm i kläderna och det känns faktiskt bättre än förväntat att jobba. Värst är att åka hemifrån och säga hejdå till min lilla tjej (och maken förstås) och då jag är på väg hem från jobbet hinner jag nästan börja lipa innan jag har kört de två milen hem.

Redan märker jag att hon är betydligt mindre mammig. Inte så att det har svängt och blivit bara pappa som gäller, men det går näääästan lika bra med honom också. Om hon inte är trött eller hungrig, då är fortfarande mamma bäst... De har det toppenmysigt hemma men man märker ju att det är mycket man missar. Helt plötsligt har hon börjat snacka en hel massa exempelvis. Nya ljud och långa meningar (total rappakalja, men det låter verkligen som om hon säger något). Hon har börjat äta sin mat helt själv med sked och är jätteduktig. Kladdar inte alls så mycket och får i sig alltihop oftast. Hon klättrar själv upp och ner i soffan. Senaste tricket (som jag faktiskt lärt henne) är att flirta!! På uppmaning tittar hon glatt på en, smilar och blinkar lite lurigt. Hon är URSÖT!! 

Sista veckan som mammaledig är snart slut. Det känns oerhört underligt. Till råga på allt (?!) har jag fått jobb. Börjar på måndag. Egentligen är det ju sjukt flax (även om jag gärna vill tro att det har att göra med min kompetens och skicklighet) att jag från dag 1 då maken tar över börjar jobbet. Slipper gå till arbetsförmedligen, som jag bävat för men försökt tagga för. Det är ett 6 månaders vik som såklart sträcker sig över sommaren, men det må väl vara. Skulle få en veckas semester i alla fall. Ekonomiskt är det ju underbart att jag fått jobb, så vi kan snåla fortfarande på föräldradagar, men så konsigt det kommer att kännas att vara ifrån min tjej så mycket. Visserligen går jag på schema och jobbar dag, kväll, natt och helg huller om buller, så det blir i slutändan mer ledigt på dagtid tillsammans med E. Hon sover ju ändå på nätterna och då kan jag ju jobba. 

Så jag är glad. Men har lite ångest och är ledsen. Blandade känslor, vilket nog inte är så konstigt. Det kommer säkert att gå bra. Är inte ett dugg orolig att Elvira och pappa inte kommer att ha en toppentid tillsammans ska tilläggas, känns bara konstigt att inte få vara med.

Nu i helgen ska jag åka på dansmara i Ö-vik och för första gången vara borta från Elvira i mer än typ 6-7 timmar. Två hela dygn. Ska få bo på hotell, sova i skön säng helt ostört, äta massor av hotellfrukost, dansa som en toka (totalt 16 timmar på två kvällar) och försöka att bara njuta av "semestern". Kommer säkert att gråta en skvätt nu och då av längtan efter lillan dock, men överlag tror jag det blir roligt och skönt att komma ifrån.

Jag har väntat på det här. Men kanske någonstans trott att det ändå aldrig skulle komma. Fast det vore ju konstigt i sådana fall. Och nu slipper jag ju fundera längre! Vår lillbusunge har börjat testa gränser... 

Det började lite smygande då hon för ett tag sedan kunde visa lite mer temprament och bli fly förbaskad om hon exempelvis inte fick ha en viss pryl hon norpat åt sig. Om man la till trötthet i den ekvationen så behövdes inte någon stor motgång för att det skulle resultera i ett illvrål. Nu däremot har hon lagt sig till med en ny liten "ovana"...

Vissa saker i vårt hem har vi alltid sagt "aj, aj" om hon försökt pilla på, exempelvis kontakter, gardinen, blomkrukan på tvbänken etc. Eftersom vår söta tjej lyssnar så väl på sina föräldrar så har hon genast då tagit bort handen och sedan låtit föremålet vara. Tills nu då vill säga... Nu testas det hejvilt genom att hon går fram till exempelvis gardinen, sliter i den, tittar på mig samtidigt som hon glatt säger världens gulligaste "aj, aj" och ler lite förväntansfullt! GUUUU så svårt det är att hålla fast vid den bistra minen och upprepa "aj, aj" bestämt och ta bort henne därifrån. Jag tror faktiskt att hon genomskådar mig, för mitt leende inombords syns säkert igenom. Och gardinen är ju inte farlig egentligen att dra i, om nu hon inte lyckas få ner hela stången eller välta någon blomkruka. Men om vi nu har bestämt att vissa saker är "out of boundries" så måste vi ju stå fast vid det. Och hålla masken, men det är verkligen supersvårt... 

I övrigt är hon en väldigt glad och aktiv liten tös. Full fart hela tiden och en nyfikenhet som är svår att stilla. Hon är ruggigt gosig och delar gärna ut pussar och kramar på beställning i alla fall till mamma och pappa. Och så mycket hon förstår!! Man kan ju föra ett riktigt samtal med henne, förutom att hennes rappakalja bara går att gissa vad det betyder. Det är helt fantastiskt så mycket hon snappar upp. Saker man inte har en aning om att hon vet vad de är eller när hon gör saker som hon sett oss eller andra göra (till exempel snyta snor med papper, lägga i kläder (och diverse annat) i tvättmaskinen, smörja diverse kroppsdelar med lotion etc).

Nu i början av februari tar maken över och ska vara pappaledig. Och jag ska hitta mig ett jobb. Känns ok att lämna över nu, men jag kommer säkert att sakna att få vara med henne så mycket. Känns tyngre att ge sig ut på jobbjakt dock, men det ska jag sjuttsingen i mej fixa!! Så är det bara!

Så har det blivit nytt år och dagen innan nyårsafton besökte vi BVC igen. Elvira är ruggigt skeptisk till denna plats och gillar inte alls situationen då hon ska klä av sig, bli mätt och vägd och allra minst att få sprutor i benen såklart...

Men vi tog oss igenom det i varje fall och hon är numer 75 ståtliga cm över havet och väger 9700g. Hon fick lite feber dagen efter sprutorna, men annars ingenting.

Livet har sin gilla gång, försöker än mer njuta då "slutet" verkligen närmar sig. Slutet på min mammaledighet vill säga. I början av februari kommer maken att ta över och jag ska med ljus, lykta och strålkastare leta jobb och skaffa ett på en gång har jag tänkt. Har sökt lite jobb nu under mammaledigheten också, men utan framgång än så länge tyvärr. Verkligen HATAR att vara arbetssökande. Men jag sa ju upp mig själv från min tjänst i Umeå, för kärlekens och familjens skull, så jag får reda ut situationen här också. Det måste ju gå, tycker inte att jag är helt tappad bakom en vagn... Vill väldigt mycket och kan tänka mig nästan vad som helst, men måste nog jobba på att marknadsföra mig själv lite bättre. Nåväl, ett jobb ska fixas!

Lilltroll är hur kul som helst hela tiden. Hon fattar så otroligt mycket av vad man säger, exempelvis höll maken och jag på att tappa hakorna då vi, lite på skämt, sa till henne: gå och hämta tuben med salva i skötväskan så vi kan smörja dina kinder. Och hon struttar iväg till rummet intill, hämtar tuben och kommer glatt tillbaka!! Händer sådana saker dagligen tycker jag, då man blir förvånad över vad hon har snappat upp utan att man ens tycker sig ha pratat om det...

Sen försöker vi också få henne att övergå från burkmat till den maten vi äter. Länge har hon ju varit intresserad och velat smaka av det vi äter, men nu ger vi hela portioner som hon får äta själv av. Det blir ju rätt mycket kladd och mat på andra ställen än i munnen och vi måste ännu hjälpa henne att få upp det på skeden eller gaffeln, men hon är väldigt duktig. Hon äter det mesta man ger henne, men hon äter inga större mängder tycker jag. Kanske det är för att barnmatsburkarna innehåller så mycket vatten och hon nu blir fortare mätt på "fast" mat. Vet inte. Men jag resonerar att hon måste ju känna själv hur mycket hon ska ha. Trugar lite, men inte för mycket så att det blir någon press. Vill hon inte ha så behöver hon inte. Hoppas det är en bra taktik...

Julhelgen har förflutit och som vi tillbringade hos min syster i Stockholm. Resan ner gick finemang, trots lite snuva. Elvira STORTRIVS hos sina kusiner! Och de verkar vara lika glada i henne, för de leker, busar och gosar mest hela tiden. Minstingen kunde ju förstås inte vara med så mycket, men han har ju hunnit växa mycket sen sist vi var där. Känner bara att man inte riktigt har tid till att se, umgås, uppleva, njuta, leka med, kramas med ALLA barnen så mycket som man skulle önska. Sen är ju mycket fokus på Elvira och man njuter av att se henne samspela med de andra.

Julaftonen blev väldigt trevlig. Massor med god mat och så Kalle och tomten såklart. Elvira var lite trött precis då tomten knackade på och satt i mitt knä hela tiden. Men hon var inte rädd eller ledsen, mest förvånad tror jag. Hon fick såklart många klappar, så snäll som hon har varit. Bland annat ett lektält (väldigt uppskattat!) och en söt ryggsäck som ser ut som ett bi för att nämna något. Mamman och pappan hade tydligen också varit snälla, för si tomten hade paket till dem med .

Elvira fick också under helgen prova åka snowracer med mamma nerför backen! Tror att hon tyckte det var roligt, för hon protesterade högljutt då jag lyfte upp henne igen från snowracern. Vi har ju inte gett henne någon julklapp än så kanske kanske... hmmm.

Säg den lycka som varar förevigt, men dagen kom då vi var tvungna att åka hem igen . Elvira var jättetrött på vägen hem och grät på planet då vi skulle lyfta. Det kändes som 20 minuter minst, men det var nog bara 6-7. Sen somnade hon.

Sedan en tid tillbaka har ett ljuvligt "mamma" klingat här hemma cirkus 421 gånger om dagen. Varje gång svarar jag lika glatt "jaaa". Inte lika ofta, men ibland säger hon även "babba", som såklart är pappa. Hon säger något som liknar "tack" när hon får något och säger "dä" och pekar på saker ideligen.

Hon har kommit på att man kan (eller brukar) stoppa saker i tvättmaskinen, stänga luckan och trycka på knappar på displayen. Oftast är det ju kläder som hon hjälper mamma med att stoppa in, men det har hamnat annan där också, såsom blöjor och multifjärren... Måste vara noga med att alltid kolla maskinen innan jag startar... Hon är jätteduktig på att hjälpa till att hänga tvätt också, plockar upp saker ur den stora IKEA-kassen och räcker till mamma.

I morgon ska vi äntligen på BVC på ettårskollen. Är ju så nyfiken på hur lång hon är och vad hon väger. Får se om hon får vaccinationen, hon är ju lite snorig och hostig än. Uppdatering följer snart!

För ett år sen vaknade jag vid fyrasnåret på morgonen av något som jag misstänkte var värkar... Vid ett åkte vi in på BB och 17:20 var hon hos oss. Det är först såhär ett år i efterhand som jag till fullo förstått vad som egentligen hände den där kalla vinterdagen.

Ett nytt liv kom till världen. En fantastisk liten person som var helt beroende av oss föräldrar. Ett stort ansvar och förtroende från Gud eller IVF-doktorn eller vem det nu är som ser till att mirakel sker...

Under detta år har jag verkligen förstått innebörden av villkorslös kärlek. Den är så självklar, uppoffrande ibland, men som inte känns som en börda på något sätt, utan bara helt självklar och given. Jag har verkligen försökt att i varje stund vara närvarande och njutit och jag tycker jag har lyckats väl. Åh vad jag älskar dig underbara lilla tjej!! *glädjetår*

Idag har det kalasats så det har stått härliga till. Under dagen kom tre kompisar till Elvira och deras mammor på fika. Pannkakstårta till de små och Elvira mumsade glatt i sig både sin och halva sin kompis bit. Paket fick hon också. En fin drake som handdocka, en barbapappaklänning, en snurra i metall, en canvasduk och tillhörande fingerfärg så att hon ska kunna göra ett konstverk! Tack söta ni! Elvira var på strålande humör hela tiden. När gästerna just gått plingade det på dörren och mormor och morfar kom förbi med paket och kramar.

Efter middagen stormade farmor å Lennart, farfar, faster o Reza plus kusinerna Melvin o Leo. Mer paket; från oss en jättefin nyckelpiga med styre och hjul (mycket uppskattad), knoppussel, en rolig hund att dra i snöre, ett stort gossedjur. Elvira var inte så bra på att öppna paket och fastnade liksom för det som var i det första paketet, men i morgon ska vi hinna leka med allt det nya!! Dunderfika sen och en riktig tårtbit! Hon fick äta själv, med både sked och händerna och hon i princip slickade fatet... Jättegott med andra ord och hon såg helt salig ut.

På kvällen var hon rätt trött kan man lugnt säga... En helt fantastisk dag! Tack alla ni som var med och firade!

På lördag fyller maken år. Så det är mycket kalasande såhär innan jul. Men det är väl bra att man börjar i tid att töja ut magsäcken med godsaker så man orkar allt under julen...

Graderade förresten till Gult Bälte i Taekwondo igår *stolt*

Gör ett nytt försök att blogga, sist hängde sig hela siten och allt jag skrivit försvann typiskt nog.

Förra helgen var vi ju lämnade i vår ensamhet jag och lillskruttan. Pappan förlustade sig med polarna i Stockholm och i 4,5 dygn var det bara jag som ansvarade för hennes välmående. Det gick alldeles utmärkt, men jag måste passa på att ge en STOR eloge till alla ensamstående föräldrar!! Vilket jobb Ni gör!! Nu har ju vi tur att vår tjej är väldigt snäll och beskedlig, klagar sällan över något alls och är kramig och glad snudd på jämt. Men ändå! Det är slitsamt att hela tiden vara den enda hon har att vända sig till och att veta att man aldrig har en lugn stund för sig själv. Inte ens för att gå på toa eller äta. Tänk om man dessutom skulle haft ett krävande barn som bara gnällde hela tiden!! PHU säger jag. 

Resultatet av pappans bortavistelse har dock blivit att hon är än mer mammig tycker jag. Det ska kramas och gosas mest hela tiden och när pappa försöker locka henne till sig är det inte alltid det går. Men det ger sig säkert med tiden.

Tiden rinner rätt snabbt iväg nu tycker jag. Till veckan fyller hon ett år och vi planerar två kalas. Ett på dagen för hennes kompisar och mammor, och ett på kvällen för mormor/morfar, farmor/farfar och faster/kusiner. Så hon lär somna gott den kvällen... På tal om att sova så har vi numer övergått till att försöka sova bara ett pass per dag. Hon började nämligen snurra på alldeles för sent på kvällarna och vi fick henne inte i säng förrän vid 21. Och även dagtid var det krångligt att få henne att sova på "rätt" tider, som nu alltså visat sig vara fel tider... Så nu är det roa och hålla vaken till efter lunchen och sen sova 1,5h ungefär och sen uppe fram till läggdags vid 19.30-20. Har funkat mycket bättre, även om hon lyckats snika till sig en liten 5-10 minuters powernap på em då hon åkt bil eller vagn. Men kvällen är mycket lättare och hon sover helt ok på natten (även om hon vaknar och vill komma till vår säng runt 1-2, vilket hon får, och sen amma vid 5-6, för att sen sova till 7-8).

Att gå är numer en självklarhet och krypning ser vi alltmer sällan. Hon kan nu också ställa sig upp mitt på golvet, utan att ha något att hålla sig i. Heja!

Sen förstår hon så mycket av vad man säger. Det visar hon ju med att hämta den saken man pratade om eller göra precis som man säger. Fränt. Fatta hur många ord som lagras där inne hela tiden!

Lydig är hon också. Säger man att något är "aj aj" så rör hon det inte. Hon kan ibland börja gråta lite när man säger till henne däremot. Det är som att hon skäms eller blir förnärmad över vad hon var på väg att göra. Känsliga lilla prinsessan...

Väntar på att höra av BVC också för ettårs-kollen och sprutan. Är så nyfiken på hur lång hon är och vad hon väger, men än har vi inte hört av dem. Får väl ringa själv på måndag. Suck.

Nepp, nu ska här lagas mat och bakas pepparkakor!!

Jaha, då kan vi konstatera att lilla strumpan, 11,5 månader, kan gå alldeles själv. Det är bara på någon vecka här som det eskalerat från att ha varit några enstaka steg kontrollerat, till nu långa turer från rum till rum, över trösklar och leksaker, bärandes på saker, vändningar och plocka upp saker från golvet. Det är helt fantastiskt hur fort det kan gå!! Och lycklig är hon också!!  Inte längre beroende av snälla fingrar att hålla i, utan det är bara att sätta av på egen hand (eller fot...).

Förra veckan premiärbadade vi på badhuset. Det blev väl mer eller mindre ett fiasko... Det började med att hon grät redan i duschen inne vi ens var på i plurret. Sen blev hon inte riktigt lugn på ett bra tag, utan hulkade och klamrade sig fast kring mig. Försökte med alla möjliga tricks att avleda henne och plaska på för att hon ens skulle märka att hon var i ett jättestort badkar, vilket borde ha varit superkul. Inte förrän mot slutet av vårt dopp, då några större spännande plaskande barn kom, så lossnade det. Då kunde hon minsann plaska som hon gör hemma i badkaret och ville åka den lilla rutchkanan många gånger. Sedan var det åter en gråtande tjej i duschen, medan mamman panikschamponerade sitt hår. Och gu så mycket meck det är med att klä på sig, klä på liten, packa väskan igen, hålla reda på liten så att hon inte traskar iväg nånstans osv... Känner att det var första och sista gången vi var där, men man kanske ändrar sig om ett tag? Tur att vi har badkar hemma i alla fall, för där trivs hon som fisken i vattnet .

I fredags fyllde jag år och vi hade några vänner på besök, med tillhörande småttingar. Mycket trevligt. Lördagen fick jag "barnledigt" och passade på att gå på stan UTAN barnvagn! Trots att det var mycket folk så kände jag mig otoligt smidig och effektiv. Hann reka och köpa en del julklappar, shoppade till mig själv och såklart till Elvira... På kvällen åkte jag 10 mil på dans, och hade en helt magisk kväll. Så fantastiskt roligt var det!! *energitillskott*

På torsdag denna vecka åker maken till Stockholm och överger oss hela helgen :( Har inga större planer då, men ska väl försöka sysselsätta oss så gott det går.

Nu väntar filmkväll!

Det har varit kring 10 minus de senaste dagarna här uppe i norr. Visserligen väldigt vackra soliga dagar, med snö som ligger kvar på trädens alla grenar och riktigt sådär gnistrande vitt överallt.  Men vilket sjå det är att få sig ut!!! Även om man bara ska gå till ICA här bredvid så måste ju fleece, krage, overall, tjocksockar, skor, mössa, vantar på. Och fastän vi har en OTOMORDENTLIGT snäll och tålmådig tjej när det gäller påklädning så knorras det en del, vilket jag till fullo kan förstå. Dessutom blir hon ju helt rörelsehindrad (nästan) med så mycket på sig. Så ute kan hon bara sitta still i snön, eller med mycket hjälp knata lite framåt på plogad väg. Och hur tusan klär man henne när det blir 25 minus?? Går det att få på mer kläder på en liten tjej??

Nåväl, det lackar mot jul, och det ser jag verkligen fram emot. Vi firar ju med syster med familj i Stockholm tillsammans med mina föräldrar. Ska bli verkligen mysigt att vara alla samlade! Lite trångt och stojigt säkert också, men mest mysigt!

Till helgen tänkte jag börja julpynta lite.  Eller är det för tidigt? Längtar efter stjärnan och staken i fönstret... Måste baka också. Fyller år på fredag själv, sen är det makens tur och två dagar senare lillan... Så det blir mycket kalasande såhär innan jul. Ja jisses. Ett år ska hon fylla redan! Hon kommer definitivt att kunna gå då i alla fall, för hon ökar på stegen för varje dag som går och blir säkrare och säkrare med balansen. Så häftigt att se utveckling dagligen!

Annars så fylls dagarna av lek och bus, mycket mys, träffar med andra mammor och deras barn, öppna förskolan och babysång och på torsdag tänkte vi premiärbesöka badhuset! Får se hur det gillas. Jag fullkomligen ÄLSKAR att vara hemma med vår lilla tjej. Längtar inte alls till något jobb. Visst kan det vara skönt att komma sig iväg på träning eller dans någon gång, eller kanske gå en sväng själv på stan, men saknaden och längtan efter Elvira finns hela tiden. Borde nog vara ifrån henne lite mer, kan ju inte vara hälsosamt att spendera så mycket tid med mig... 

Nepp, nu ska jag duscha efter träningen och sen kanske kolla lite på Hollywoodfruarna!

Då var vi hemkomna från vår resa till Stockholm där vi hälsade på moster och kusinerna. De två större kusinerna är helt underbara med Elvira, busar och underhåller på ett exemplariskt sätt. Den nye lille Sante har verkligen världens bästa storasyskon och de kommer att ha så mycket glädje av varandra! Men ooooh så pluttig och liten och söt man kan vara när man är bara en månad gammal!! Hävdar bestämt att Elvira aldrig varit sådär liten, men enligt BVC-kortet så har hon visst det... Och även om man tittar på gamla bilder. Skrämmande att man förvanskar minnen och glömmer så mycket så fort.

Vi hade i vart fall en toppenhelg i huvudstaden, trots att det regnade konstant. Flygresan gick jättebra, trots att planet var försenat och tiderna krockade både med sömntid och mattid. Men det löste sig. Hon somnade både på ner- och hemvägen, och den korta stunden hon var vaken fipplade hon med mugghållaren, tidningarna, lite medhavda leksaker, åt vindruvor och clementin etc. Lite bökigare var det dock att rodda med både stor tung ryggsäck, vagn som skulle packeteras, skötväska, ytterkläder osv. Fick mycket hjälp då vi skulle ner av två snälla kvinnor som själva hade småbarn, men inte med sig just då, så de visste hur bökigt det kunde vara. Supersnällt! Hemvägen fixade jag allt själv *stolt*, men Elvira försökte smita iväg i stora hallen på Arlanda, medan jag plastade vagnen... Fick rusa och hämta henne några gånger och var alldeles svettig när vi till slut tog oss till gaten.     I jul då vi åker ner igen så har vi som tur var maken med oss, så då blir allt lättare!

I Stockholm passade Elvira på att sätta stegrekord på egen hand. 12 stycken räknade vi till!! Så hon kan ju typ gå, men hon väljer att krypa om det inte bara är något steg bort dit hon vill. Men hon går längs möbler och släpper för att ta sig till nästa stol eller bord. Ofta går det bra, men hon druttar på ändan ideligen också.

Tänder har sprutat fram också!  Nu finns det fyra fina gaddar att beskåda i överkäken (två rätt långt "nedkomna" och två på god väg) och två där nere. Hon ser verkligen äldre ut med tänder. Skulle hon ha hår dessutom skulle man ju nästan kunna tro att hon är typ en ettåring eller nåt... Men dit är det ju en hel månad!!!

Nätterna fungerar bra numer igen. Hon vaknar visserligen oftast mellan två och fyra och får komma över till vår säng, men jag ammar inte förrän sex-sju på morgonen så det känns bra att hon kan somna om utan bröstet. Ser fram emot den dagen jag vaknar vid sju och hon har sovit hela natten i sin säng dock. Även om det är mysigt att ha henne nära, så tar hon ju sån plats!! Sparkar och petar på en titt som tätt... Men då hon är 14 kommer jag säkert att sakna det också!

Den senaste tiden har utvecklingen gått rasande fort tycker vi. Hon kröp ju inte förrän hon var nästan 9 månader, men sedan är det nya framsteg snudd på varje dag. Står gör hon ju hela tiden typ och allt oftare släpper hon själv och kan mickla med båda händerna med något. Dunsar ner på rumpan gör hon givetvis ofta, men balansen blir bättre och bättre. När hon går och vill hålla i är det en hand som gäller nu, för då kan man ju pilla på saker med den andra - mycket roligt! Men nu i helgen har hon till och med gått några vingliga steg alldeles själv!!! Rekordet tror jag är 5, men det var nog bara slumpen eller tur. Men ett två och kanske tre går faktiskt. Men hon tror sig inte riktigt om det, så om avståndet till målet är längre än en halvmeter så sätter hon ner händerna och kryper i stället. Får se hur länge det dröjer innan vi kan säga att hon går.

Har lite smått börat tänka kring hennes ettårskalas också. Det lutar åt att det blir två stycken, en med släkten (mor och farföräldrar och faster med familj) och ett med kompisar till Elvira och deras föräldrar. I present från mamma och pappa ska hon nog få någon slags fordon att rulla runt med här hemma

Vi var och tittade på ett hus förra veckan också. Vi åkte dit med inställningen att det inte var något för oss, och egentligen redan för dyrt som utgångspris, men åkte därifrån och nickade gillande båda två...  Vi har sagt till mäklaren att vi är intresserade till utgångspris och budgivning startar på måndag. Är helt säker på att det kommer att gå för mer än så dock, så vi får nog leta vidare.

Jag har åkt på en kraxig förkylning också. Igår hördes knappt vad jag sa, men idag är det lite bättre. Hoppas nu bara att jag blir frisk och att Elvira klarar sig för på torsdag åker vi ner till Stockholm och hälsar på lillkusinen!

Åh vad vår Elvira utforskar världen. Hon ska pilla på ALLT och kika in i vartenda skåp, låda och skrymsle. Varje ny grej utforskas med största noggrannhet; det vänds och vrids, skakas och dras i, men stoppas sällan i munnen faktiskt. Kanske att hon smakar lite tvärt på föremålet efter ett tag, men det är då absolut inte det huvudsakliga undersökarverktyget. Detta gäller allt UTOM smulor på golvet. Trots att vi dammsuger flera gånger per dag så hittar hon alltid något litet småplock som ramlat ner. Och fiiint fiiint pincettgrepp och snabbt som attan in i munnen innan någon hinner stoppa en... 

Sen står hon ju mer upp än vad hon sitter ner numer. Hon kan även ställa sig mot släta väggar numer och upp mot skåpen i köket. Med all kraft hon har lyckas hon även öppna dem till sin stora lycka, så i morgon blir det att åka på stan och shoppa låd och skåpreglar. Hatar egentligen sådana efter alla de gånger man hälsat på hos exempelvis syrran och JÄMT glömmer att man ska pilla in fingret däremellan INNAN man drar ut lådan och det stoppar och fastnar och man får varken lådan in eller ut. Hoppas det inte tar så lång tid innan man per automatik kan öppna dem.

Tjejkvällen i Umeå var riktigt trevlig, fyra vänner som inte setts på länge, god mat och mycket prat. Värdens två små tjejer (3 år resp 1 år och 4 mån) underhöll Elvira så hon blev alldeles yr i luvan tror jag. Full fart. Så ikväll blir det film i soffan men maken *mys*.

Har råkat bryta ett revben också    Taekwondo är en rätt farlig sport... Fastän det var mitt eget fel (skulle försöka ta mig lös ur ett grepp och tog i allt jag hade å så lät det knak och gjorde ont). Är inte så fasligt ont, bara vissa rörelser och att vända sig i sängen. Lyfta lillan kan vara ont ibland, men man har ju inget val. Det läker väl så småningom. Ska prova och träna i morgon i alla fall och se hur det känns.

Nepp nu väntar soffmys!

Som rubriken lyder så är detta lilla frökens nya filosofi. Det har alltså blivit allt svårare att få henne att komma till ro när det är dags att sova. I vagnen går det fortfarande bra (under förutsättning att hon är trött och det är dags att sova), likaså i bilen. Men i sängen är det betydligt svårare. Om vi skulle råka vara inne dagtid så måste man lägga sig bredvid henne i vår säng och i princip hålla fast henne för att hon ska sluta snurra/krypa omkring. När hon väl har somnat kan man lyfta över henne i spjälsängen, för numer törs man inte lämna henne sovandes med kuddar runtomkring. Hon har nämligen börjat ställa sig upp och krypa mer eller mindre i sömnen. På nätterna kan vi bli väckta av en förvirrad tös som plötsligt står upp vid sin fotända och inte riktigt förstår varför. När man lägger ikull henne sover hon som en stock igen, så jag vet inte om hon gör det i sömnen.

Nätterna är fortfarande rätt oroliga. Hon vaknar 2-5 gånger per natt och är ledsen. Oftast somnar hon inte om med bara nappen och lite klappar, utan då plockar jag upp henne till vår säng. Om jag är nog trött och hon har snurrat på och inte kunnat somna på någon timme så får hon amma. Därefter sover hon sött. Vet ju att hon inte behöver nattmålet, men när ögonen går i kors på en själv och hon bara kör runt som en elvisp i sängen och är olycklig så är det en enkel utväg att ta till. Känner att jag måste ta ett beslut snart om att det ska vara slut med nattamning. Skulle ju vara så skönt om hon kunde sova hela nätter. Men ännu är jag inte riktigt redo för att ta den striden.

Lillskruttan har börjat gosa mycket mer nu också. Hon har ju alltid varit en myspropp, men nu riktigt söker hon upp en och gosar in sig järnet... Hon kan vara rätt brutal i sitt gosande, dvs från sittande ställning dyka framåt och knocka huvudet mot ens eget, borra in sig och bara mysa. 

Vår tjej är modig också. Hon tränar ju för fullt på att resa sig upp mot allt och alla. Nu börjar hon bli lite mer stadig faktiskt och har även flertalet gånger helt sonika släppt det hon hållit i och stått ett tag alldeles själv. Det funkar också att gå och bara hålla i en hand (nåååågot mer vingligt och slutar ofta i en piruettvurpa, men ändå...). Så kanske kanske är det på g att hon ska gå själv. Om några månader.

Ser nu mest fram emot först en tjejhelg i Umeå nästa helg och sen ner till Stockholm för att hälsa på syster med familj! Ska bli så kul att träffa nya lillkusinen!!

Så har lillskruttan hunnit bli 10 månader!! På 10-mån-kollen på BVC var det pappan som var kallad (de gör tydligen så här uppe i norr så att papporna ska känna sig mer delaktiga). Det gick tydligen jättebra, men så ovant för mamman att måsta förhöra sig om allt och inte få höra/se det first hand så att säga.

Allt såg i alla fall toppen ut. Elvira väger 9275g och är 72 lång. På kurvan som vanligt. Kerstin (vår BVC-tant) kollade om hon kunde härma och banka ihop två klossar (jepp, ju mer ljud desto roligare), om hon ställde sig upp mot saker (oh, ja) och om hon använde pincettgreppet för att plocka upp saker (jodå, hon är väldigt pillig och finmotorisk vår lilla tjej). Hon tyckte även att vår tös hade en exemplarisk krypteknik *stolta föräldrar* (hur nu vi kan ta åt oss av det??).

Elvira fortsätter att ställa sig upp mot ALLT nu och lyckas förvånansvärt sällan ramla och slå sig. Hon pekar och hojtar mot allt möjligt spännande hon ser och är speciellt förtjust i klockor på väggen. Hon är en riktig myspropp också och vill gärna gosa, speciellt på morgonen eller när hon är lite trött.

Tänkte också att jag skulle försöka få ner alla de olika namn vi kallar henne så hon kan få höra dem när hon blir lite större. För visst är det så att kärt barn har många namn... Få se nu...

Lillstrumpan, Strumpan, Stumpan, Mysproppen, Mysknappen,Tjollerfia, Gumman, Elvirus, Bustjejen, Pillerfia, Älsklingen, Lilltjejen, Monsterbebisen, Tröttis, Gotjejen, Pyjamastjejen, Nakenfisen, Lillrumpan, Gnällspikan, Goseknappen, Lillskruttan, Smulan, Stortjejen, Tuttfia... etc. Fyller på när jag kommer på fler, för det finns säkert många fler! Undrar om vår lilla dotter är förvirrad och inte har en aning om vad hon egentligen heter??