Nu var det hiskla länge sedan jag skrev något här. Har snudd på haft dåligt samvete för det, men vet inte varför egentligen. Mycket händer ju hela tiden och det som inte skrivs ner riskerar att i framtiden falla i glömska eller blandas ihop med andra minnen.

Nåja, jag jobbar på och swish så har det gått nästan två månader på jobbet. Det går fint och det känns ok att vara ifrån Elvira, även om man längtar så man blir grön ibland. Speciellt när maken berättar sådan händelser som när de var i pulkbacken och Elvira ser en tjej i svart jacka (som jag har) som går nere på gångvägen. Hon säger mamma upprepade gånger och tittar uppfodrande på pappa, som förklarar att det inte alls är mamma, hon är ju på jobbet. Då blir lilltjejen hjärtskärandes ledsen för att tjejen på vägen inte stannar och bara ignorerar henne... Så skulle ju minsann mamma aldrig göra!! Både värmer och smärtar hjärtat samtidigt. Jag jobbar ju även natt ibland och om Elvira vaknar då kan hon bli väldigt ledsen att mamma inte finns där, som hon brukar. Igår natt hade hon till och med fått gå upp och kolla lägenheten att jag inte fanns någonstans...

Elvira är helt underbar!! Hon är glad och positiv mest hela tiden men har lite svårt för att hantera motgångar eller orättvisor (typ om någon liten kompis snor den leksak hon har). Då skriker/grinar hon hejvilt och väntar sig liksom att mamma eller pappa ska lösa situationen åt henne. Behövs mer träning där...

Pratet består fortfarande mest av rappakalja. Hon säger mamma, pappa, titta, titta där, hej, tutte, traktor (eller tato snarare). Sen får hon ju ibland lyckträffar då hon helt säkert hörs säga både det ena och det andra, men det är engångsföreteelser. Men oj så mycket hon förstår. Hon kan låta som hunden, kon och apan och är överförtjust i framförallt hundar och traktorer. På de allra flesta frågor man ställer till henne svarar hon käckt "Ja!", men ibland skakar hon på huvudet åt allt. Hon busar mycket och älskar att bli jagad (speciellt om hon är nakenfis).

Det formligen sprutar fram tänder i munnen också, vilket vissa dagar är lite jobbigare (läs gnälligare). Hon har nu 10 tänder framme och fler på g ser man. Hon äter typ all mat och tycker allra bäst om blodpudding. Att vara ute är roligt och spännande och att åka och hälsa på mormor och morfar är alltid poppis.

Hoppas nu att det inte dröjer lika länge tills nästa gång jag skriver. För min egen skull och för Elviras, som jag tänker mig i framtiden ska vilja läsa detta.