Då är man ytterliggare några dagar närmre bim då, men känns något annorlunda? Nä, inte direkt. Fortfarande molvärk, spända bröst och illamående, främst på kvällarna faktiskt.
Hur kommer detta sluta då? Någon som vet? Inte jag i alla fall. Känner mig mest glad och upprymd, har en bra känsla i magen och är allmänt lycklig. Fortfarande!

För första gången på säkert ett halvår så pratar mannen och jag om en eventuell graviditet, frö som börjat gro, bulle i ugnen, ja, kärt barn har många namn. Vi pratar om det, diskuterar framtiden, hoppas och tror. Tillsammans! Jag ser på honom och hör på hans tankar så gärna han önskar, hur mycket han hoppas denna gången. Kanske är det mitt tjat om alla krämpor jag känner som påverkar, vad vet jag. Det är lite skönt att slippa bära i-väntan-på-att-få-testa-ångesten helt själv!

Vi diskuterar väldigt om när vi ska göra själva testet, och då förhoppningsvis få ett positivt svar. Med tanke på att jag beräknar bim som tisdag så önskar jag testa då, medans mannen anser att vi likagärna kan vänta lite och se vad som händer! Ärligt vad tror han, ska jag fortsätta gå runt i denna ovissheten!! Inte en chans. Jag kör en tjuvtestning helt enkelt!! Blir det positvt så måste han ju bli glad i vilket fall, eller?! Klarar inte av att bära denna ovisshet längre!!!!!! Måste dock medge att det är väldigt nervöst oxå. Tänk om jag testar negativt då, vad gör jag då? Faller ihop i en blöt pöl på golvet? Mest sannolikt.

Min kropp är oerhört känslig för hormoner, borde inte den reagera och snabbt kunna visa något på ett test då?! Absolut säger jag, klart att jag får ett plus när jag tjuvtestar imorgonbitti. Det är klart det blir så!!!

Ojojoj, vad min mage är nervös och stirrig, kan inte vara bra för det lilla fröet att brottas med alla fjärilar där inne!

Är det verkligen det, denna väntan? Är den spännande? Jag tvivlar då starkt på det. Går runt här hemma med molvärk, humörsvängningar, spänning i brösten, illamående till och från. Men frågan är ju vad det beror på. Jag försöker ju hålla hoppet uppe, men det är väldigt svårt. Vad är egentligen våra odds att vi skulle fixa det denna gång? Hur höga är de?!! Varför skulle vi lyckas just denna månaden, efter 27 andra misslyckade månader bakom oss. Är ägget särskilt starkt denna gången? Lyckades det kollidera med en liten simmare? Inga problem att fästa i väggen just denna månaden? Kunde min kropp behålla det idag av alla dagar?

Många frågor blir det, men väldigt få svar, iaf idag! Försökte prata med mannen om det, men han sa bara att vi kan inte göra mer än att vänta, släpp det för nu så märker vi ju nästa vecka. Tänk om vi kvinnor kunde tänka likadant. Jag förstår väl oxå att vi inget kan göra, men vad f-n, det gör inte väntan lättare direkt!!
Det är JAG som går runt med alla symptom som lika gärna kan bero på pms, medans min hjärna säger till mig att den inte brukar bete sig såhär. Huha, kan inte någon bara viska vad som kommer hända, viska vad den ser i min framtid, kommer det hända denna månaden, detta året eller vart i vår framtid ryms det. Någon, svara då!!!

Nä, jag får väl göra som mannen säger åt mig, släppa det och helt enkelt bara invänta! Det kanske är lika lätt som han säger.

Jag ger det ett försök, iaf de närmsta 10 minuterna!!

Fick nyss veta att en nära vän är gravid igen. Hon har ett barn sedan tidigare och de arbetar nu på nr 2. De blev gravida för 2 månader sedan, men fick missfall i v.6. Men nu är de gå G igen. Jag är verkligen jätteglad för deras skull. Nu önskar jag bara att vi ska lyckas samtidigt, hade varit väldigt härligt.

Har tänkt mycket på framtiden de senaste dagarna, vilket kanske framgått?! Fantiserar om hur livet kan bli, hur allt kan te sig. Har märkt på mannen den senaste tiden att han är kär och galen som aldrig förr, hehe, vi säger båda att vi är lyckliga. Det känns hela vägen in i märgen, ända in i det innersta rummet i hjärtat. Kärlek är verkligen det som sätter guldkant på livet, absolut går det upp och ner, men det är nog charmen med det.

Att det finns så mycket kärlek i världen, i livet. Håller med Nina Persson, "don´t you know love is stronger than jesus, don´t you know love can kill anyone, bring it on, wars ang diseases, you know that love can do you like a shotgun".

Oj vad man har hittat på saker i sitt liv, tänk bara vad som väntar en framöver! Alla berg som kan bestigas och alla ängar som kan betraktas, fullt av blommor i diverse färger och himlen blå med små små moln av bomull.

Ja, här kom min poetiska sida fram, inte lätt när man sitter här så full av hormoner och känslor!!

Njut av livet och ta hand om varandra, tänk på att kärlek är starkare än alla nyanser av svart!

Vad ska jag tro, egentligen?! Här går man och känner efter och tänker, hela tiden. Jag har klurat och räknat (ett antal gånger!!) och bim är runt måndag. Har den senaste tiden haft en cykel på 25-26 dagar. Jag har gått här med molvärk, som aldrig förr, sen fyra dagar tillbaka. Visst lider jag av kraftig pms, men det är inte alls på samma sätt som denna gången. Denna molvärken känns tung och stum inom mig, långt ner i tjejmagen.

Ska jag verkligen gå här och känna efter och älska varje symptom då jag tror det beror på att det kanske finns något alldeles fantastiskt inom mig? Hur stor är chansen?! Tänk om jag går här och tror och hoppas och sen kommer den fruktansvärda mensen, då kanske molvärken och andra biverkningar handlar om helt andra saker, kanske något allvarligt?! Ojojoj, vad vi står ut med genom att vara kvinnor!

Jag skrattar mest åt mig själv om jag ska vara ärlig. Här går man och verkligen drömmer sig till döds. När jag tänker på att mensen kanske kommer så gör inte det mig ledsen, beror det på att jag förträngt det eller för att jag känner att denna gången är det vår tur? Återigen, alla dessa frågor!

Jag tror jag behöver allvarlig hjälp, kanske bäst att få sig själv inlagd, på något ställe med vita tröjor där armarna knyts ihop där bak!!! Hehehe

Måste bara förundras ibland över vissa människors rättframhet, eller vad säger ni andra "försökare" där ute?!

Har en i min bekantskapskrets som alltid fått allt precis när hon har velat. Ungefär som att knäppa med fingrarna, sen har hon det i handen. Det har kännts ok, jag har inte brytt mig nämnvärt, men nu, NU!! Hon blev såklart gravid på 2:a försöket, var sååå ledsen att det inte gick på första, buh hu, vad det är synd om henne då.
Redan när hon blev gravid så hade vi börjat försöka och jag försökte fint säga till henne att hon inte skulle skrika ut allt och kanske vara mer finkänslig då vissa har svårt att bli gravida, finns fler av min "sort" i kretsen, men det bet absolut inte på henne!

Känner en annan som säger sig vara 100% fertil. De har två barn och båda blev till så fort kalsingen åkt av. Jag menar, varför ska vissa behöva vänta så ofantligt länge då, dela med er!

Om man nu är 100% fertil då måste man ju våga tillåta sig att direkt efter verksta´n tänka att, oj nu är det ett nytt barn på G. Nu har jag ett nytt liv inom mig som jag måste ta hand om. Gäller att äta rätt, sova rätt och att motionera rätt.

Men hur ska vi andra våga tänka? Jag har under våra 2½ år knappt vågat tillåta mig att känna efter, trots att jag ständigt gjort det. Men direkt efteråt så har jag tänkt att bara för att jag gör det så blir det inget, en röst säger åt mig "våga inte ta ut något i förskott", men så kan det ju inte fungera. Även om det tagit lång tid så kan ju faktiskt nästa gång vara den gången då allt händer, den gången då det är på allvar, eller? Hur ska vi våga tänka? När ska vi sluta äta onyttigt (måttliga mängder menar jag då så klart!!) och sluta med alkohol (även måttliga mängder här då då!!), vi kan ju inte hoppa över allt detta under en period på kanske hur många år som helst! Hur mycket njuter vi då av livet?

Har fastnat på vissa bloggar där författarna berättar hur de inte vågar ta något för givet. Vågar inte titta för länge på gravida magar, på barnkläder, i gravid-tidningar eller kolla upp mammakläder, men vi måste väl få tillåta oss till de sakerna utan att vi är helt skruvade eller tar saker för givet, för det kan väl iaf ingen skylla oss för längre.

Har man väntat och längtat i 2½ år så tar man INGET för givet längre!

Jag har under helgen suttit och läst andras bloggar om livet, om kraften att kämpa för sitt barn, det barn man fött eller det barn man kämpar för att få möjlighet att slösa så mycket kärlek på, att det räcker och blir över!

Det skär i hjärtat av den sorg jag känner för dessa människor, jag är upprymd av den kraft som de uppvisar och mitt hjärta svämmar över av den kärlek som sipprar ut genom datornskärmen. Att människor klarar av så mycket, alla sorger vi under en livstid behöver bära. Men när jag tänker på all den kärlek som ger oss vingar, som underlättar vår resa på väg mot framtiden, så får jag ro i kroppen.

Jag känner mig lycklig, kär och lycklig. Jag har en underbar man och tillsammans har vi ett härligt litet liv som vi tar hand om, vilket innefattar hus, hund och trädgård. Klart att det ger mig så mycket, men ett barn hade bara fyllt på skålen ännu mer. Huset hade fått ytterliggare en nyans av kärlek och trädgården hade fått en helt ny, klart lysande, blomma att nära.

Jag sitter och fantiserar, som vanligt. Drömmer om livet som kommer till oss en dag. Jag har tillförlit till att allt kommer lösa sig och bli bra för oss. Allt händer som det är förutbestämt att det ska göra, i rätt tid.

Jag vill då bara skicka ett litet meddelande till den högre makt som nu lyssnar, att jag tror att rätt tid är NU!!

Här kommer då ytterliggare ett mail från "hoppmänniskan"!
Livet rullar på, jag vaknar, andas och lever. Likadant varje dag. Tänk den dagen jag vaknar och kan stryka med handen över magen och känna att jag har ett underverk inom mig. Längtar!

Det är väl märkligt med alla dessa symptom jag tror mig märka av, hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Jag intalar mig att min molande värk på höger sida är ett tecken eller de sura uppstötningarna jag har börjat få. Märkligt hur kroppen kan lura en. Jag har haft så många olika symptom under de år vi nu försökt, men inte f-n har det varit något tidigare, varför nu?! Och inte en chans att jag skulle märka något överhuvudtaget så här tidigt, till och med det förstår jag, i mina "nyktra" stunder. Hehehe!
Ja, den som lever får se helt enkelt.

Ibland så slänger jag ur mig kommentarer till mannen som "det behöver vi inte tänka på när jag är gravid". Han svarar mig sällan eller börjar prata om något annat. Det gör mig ledsen och jag vet inte hur jag ska bemöta det. Jag förstår ju någonstans djupt inom mig att det är hans försvar, att inte hoppas för mycket förrän vi har svaret, svart på vitt. Men det gör mig ändå så ont, ensamheten kommer krypande. Jag vill av hela mitt hjärta ge honom ett barn, en gåva, om hopp och liv!

Tänker på er där ute, tack för att ni finns!

Precis som rubriken lyder, denna eviga väntan. Vart är jag, på typ dag 16 i cykeln, med andra ord har jag 12 dagar kvar innan det ens är en chans till att få några svar. Herregud, hur ska man fördriva dessa dagarna.
Behöver nog inte oroa mig för den biten, jag vet ju av erfarenhet hur de kommer se ut. Vänta, fundera, DRÖMMA, planera, längta och SÖRJA, sörja det som aldrig blev. Samma visa varje gång. Jag tänker att denna gången har vi en chans, nu är det vår tur, men, nej, inte nu heller.

Vi var hemma hos mina föräldrar igår, tillsammans med syster yster med familj. Det är underbart att njuta av sällskapet av barnen. Så fort vi kommer in genom dörrarna så utbrister den minsta, äntligen är ni här. Hon har tjatat om när min man skulle komma sen hon fick veta att vi var på väg. Jag ser hur han smälter inför henne, jag ser hur han tittar på henne och önskar att han hade ett litet liv att ta hand om, bädda ner när dagen och kvällen är över. Jag ser hans längtan och min kropp och själ smälter. klart att vår tur kommer, klart att livet vill ge oss detta, det är vår framtid!

Jag är en ödesmänniska, ödet är den enda tro jag har. Det som händer, det händer av en anledning, men straffar jag inte mig själv när jag tänker så? Skulle vårt öde vara att aldrig bli föräldrar, det kan ju bara inte stämma. Ingen kan ju tänka att vi inte skulle vara värda att bli föräldrar. Min man skulle bli den bästa pappan som finns, han skulle njuta av det lilla livet och visa världen för sitt barn. Underbara tankar, men stannar det vid en dröm. Hoppas verkligen inte det. Som jag skrivit tidigare, hoppet sägs ju vara det sista som överger en.

Jag kanske ska ändra min tro, jag kanske är en hoppmänniska, jag tror på hopp, hopp om livet och hopp om glädje. Ja, varför inte!!

Ja då var försöken över för denna månaden. Menar absolut inte att vi inte ska mysa något mer, men dagarna då något, rent statistiskt sett, kan hända är förbi. Vi fick till det igårkväll och jag känner mig så nöjd och glad. Känns som vi gjort vad vi kan denna gången oxå.

Nu börjar nästa steg. Nu ska man drömma, fundera, planera och tänka, allt detta utan att faktiskt hoppas för mycket. Det är inte lätt kan jag säga till er alla där ute. Man har varit med ett bra tag nu för att inte våga hoppas allt för mycket. Varför skulle denna månaden vara annorlunda än någon annan? Men jag bara vill så hjärtans gärna.

Alltid när jag är i denna fas så kommer hoppet tillbaka. Jag blir som knäpp över att fundera över framtiden och vill bara få det dära plusset på stickan. När är det vår tur??

Vi har inte berättat om våra försök för särskilt många, knappt någon om sanningen ska fram. Jag har haft lite problem med cellförändringar och har opererats en gång och efter tre år så kom det tillbaka igen. I samma veva så började vi med utredningarna. Jag bröt då ihop och pratade med min mamma, vilket kändes helt underbart. Hon berättade då om deras försök, att det tog fem år innan de fick min syster och sen ett missfall innan jag kom. Det är skönt att höra andras berättelser, det lindrar min smärta på något konstigt sätt. Sen för några veckor sen så berättade jag för min närmsta vän under en berusad kväll. Hon var oerhört stöttande, helt underbart. Så förutom er, som jag inte känner, så har jag två kanaler till att få utlopp i.

Jag känner så j-vla starkt att jag bara vill få ett plus, känna att det är vår tur nu, veta att det växer ett helt underbart litet liv inom mig och få skrika ut till alla som jämt frågar och undrar när vi ska skaffa barn, att DET ÄR INTE SÅ FÖRBANNAT LÄTT. Barn är inte något man bara skaffar, det är något som efter år av försök berikar ens liv.

Nu vänner, ska jag återgå till att som en besatt kolla in alla sidor här på FL, titta på barnvagnar och barnkläder, vilken bärsele vill vi ha och hur jag ska inreda barnrummet.
Nä, tror inte det, jag får nog helt enkelt hålla mig till tåls, som alla andra månader. Det blir när det blir och då har ödet fört oss samman, mannen, mig och det lilla lilla liv som då växer inom mig.

Må gott!

Nu sitter man här igen, med en stark längtan och hoppet som aldrig överger en. Det är i alla fall vad andra säger. Hur länge lever hoppet kvar, finns det någon som kan svara på det? Efter 27 månader av försök så börjar jag själv tvivla.

Nu är det dags för mig att börja få ner mina tankar och känslor på pränt, klarar inte av att bära dem själv längre. Visst har jag en underbar man som ständigt finns där, som ställer upp och försöker lyssna, men ibland kan jag inte få allt ur mig , behöver pysa på annat håll.

Vi har försökt länge. Vi har påbörjat utredning, fått kalla fötter, försökt "slappna av" (alla säger ju att det jämt funkar!!), tagit nya tag, gett så mycket av oss själva. Efter utredningen fick vi till oss att mig var det inget större fel på, vilket gav mannen en kalldusch och han blev oerhört rädd. Var det han som påverkade det hela, var det hans fel att det aldrig blev något litet frö inom mig, var det han?! Vi valde då att avbryta det hela tills han kände sig redo för att få fler svar. Detta var för ca 9 månader sen.

Nu är det dags igen säger han. Han är återigen stark och redo att ge sig in i leken på allvar. Nu ska vi ligga på härsan och tvärsan, varannan dag (för det är väl det som gäller enligt alla som kan?!!) och när han känner att vi verkligen försökt och ingen annan utväg finns, då ska han masa sig iväg till mottagningen och tömma ut det han har som gåva till forskningen. Vi kan bara hoppas att våra enträgna försök ger resultat!

Är mitt inne i ÄL och bara hoppas att han har ork nog för att ta en match ikväll! Vi håller tummarna!