Det var vääldigt längesen jag skrev här och det har hänt en hel massa sedan dess!

Efter missfallet, som avslutade vårt första ICSI-försök, så behövde jag koppla bort allt. Jag och mannen grävde ner oss under några dagar, åkte på spa och försökte hitta tillbaka till den verklighet vi faktiskt lever i. Jag klarade inte av att gå in här i FL-världen. Orkade inte läsa på forumet eller skriva något. Var helt slut.

Direkt efter missfallet planerades nästa försök in, vårt första FET på vårt enda frysta ägg. Sån pärs det var. Jag var så orolig att detta lilla ägg inte skulle klara upptiningen. Direkt när mensen dök upp så började jag knapra progynon, dessa härliga östrogenpiller. Jag blev knäpp! Helt kaiko i huvudet! Det började efter några dagars knaprande och jag mådde oerhört dåligt. Kunde inte ta mig till arbetet vissa dagar, bara grät och såg livet i svart. Det var verkligen inte kul för min man eller min familj. Jag hotade med att avsluta allt. Inget roligt för ens närstående att höra.

Efter två veckor så var det dags för ul, för att se hur miljön där inne såg ut, om det var redo för det lilla ägget. Allt var ok och FET planerades in. Jag tog då upp med läkaren om hur jag mådde och det konstaterades att jag var deprimerad. Nämen säger du det!! Inget vi kunde göra något åt då behövde avsluta behandlingen, men då jag skulle börja med Gonal-F så var förhoppningen att det hormonet skulle dämpa östrogeneffekterna.

Livet rullade på, jag blev mer och mer nervös. Dagen för FET närmade sig! Mitt mående var aningens bättre, men då jag gick och väntade på vårt ägg så tog nervositeten sina utlopp oxå. Dagen D var här och mannen fick ringa det ödesdigra samtalet, jag skulle inte orka få beskedet att vi inte behövde komma in. Men så var inte fallet! Vi var så välkomna och vi kom med glädje!

FET gick bra, läkaren sa det att det var ett 100%-igt ägg som kom tillbaka och man kunde inte se på det att det varit fruset, vilket tydligen är något bra!
Nu var det åter dags för väntan. Två veckors väntan för att återigen lämna blodprov. Förra gången gick det sådär ju och skulle vi orka gå igenom det igen?

Vi väntade och väntade, mitt humör blev allt bättre. Vi hoppades att detta berodde på att ytterligare några hormoner hade trillat in i kroppen! Och ingen blödning så långt ögat kunde nå.
Nu var det dags för testdag och denna gången sket vi i egna tester hemma, de skulle bara förvirra oss. Blodprovet lämnades och provsvar skulle lämnas ut. Även denna gång fick mannen ringa dem. De pratade en massa med honom, dröjde med svaret, hängde på orden, men till slut kom det: Jag får gratulera er till ett väldigt bra reslutat, NI ÄR GRAVIDA!

Vi andades ut... Är det vår tur nu?! Tydligen.
Nu sitter vi här med ett litet frö i magen, en väldigt glad liten familj och en väldigt illamående fru! Jag mår som jag förtjänar eller?!

Jag får helt enkelt med glädje ta att ulka över tolalettstolen varje morgon, men jag tror jag köper det!

Nu är det dags att starta en ny blogg, välkomna det nya lilla liv som just påbörjats! KÄRLEK!

Ja, då har man varit på RMC igen då.
Träffade en underbar sköterska idag, precis vad jag behövde. Började blöda igår kväll så vi kände direkt att loppet var kört för denna gång. Blodprovet idag handlade mest om att få ett avslut och göra upp en plan över vad som händer framöver. Och det fick vi. Vi kommer iofs inte få besked över vad blodprovet visade förrän runt lunch, men det är nog rättså kört.

Sköterskan sa det att hon tyckte det var intressant att vi fått ett positivt gravtest samma dag som vi fick ett dåligt svar på blodprovet. Det skulle vi ta till oss och tänka på, det var väldigt få som lyckades med det. Oftast visade inte gravtester något så tidigt. Känns positivt, ägget stannade faktiskt kvar hos oss ett tag, tillräckligt för att ge utslag.

Sköterskan som tog emot oss gjorde det med själ och hjärta, är såå tacksam. Hon stöttade och gav oss all sin tid, kändes bra. Nu får vi ladda om inför FET i mars. Det har vårt fulla fokus nu. Hitta oss själva igen, kanske mest jag, ladda batterierna och tänka framåt.

Vad händer, eller inte händer. Jag förstår inte. Var det inte min tur nu?
Vi tog ett gravtest imorse för att vi inte kunde hålla oss längre och det visade ! Överlyckliga startade vi denna dagen.

Åkte sen till RMC och tog blodprovet, glada i hågen trodde allt var frid och fröjd, men nej, säg den lycka som varar. Ringde dem några timmar efter för att få svar på hur blodprovet såg ut. "Kan tyvärr inte säga grattis"??? Vad betyder nu detta? Tydligen var mitt värde bara ca hälften av vad de önskade se idag. Har fått en ny tid till nästa vecka, och då ska värdet minst fördubblats för att vara ok.

Men jag har inte haft en tillstymmelse till blödning, är yr, illamående och oerhört trött. Varför kan allt inte bara flyta på? Hur kan det vara sån skillnad på gravtester och blodprov, kan det vara så att de är hårdare med värdet på RMC?

Nu kan vi bara hålla tummarna att vårt lilla embryo gräver sig allt djupare in i mig och ökar det förbannade värdet!

Här går jag och bara väntar och väntar och väntar och väntar..... och väntar.
Håller på att bli knäpp på kuppen!
Går och känner och tänker, planerar, oroar sig och hoppas. Det är mycket nu. Vi hade tänkt göra ett eget test hemma imorgon för att veta, men frågan är om det kommer visa något? Det finns ju en anledning till att de gör blodprov, för att vara riktigt säkra. Men jag vill veta NU!

Iaf inget blod så långt ögat kan nå, är så nära första delmålet nu som vi nånsin har kommit!!! Mina tummar är blå som jag hållt dem!

Det får väl bli ett test imorgon trots allt, räknar man från när ägg och spermie möttes så är det då 15 dagar sedan och normalt så visar ett gravtest korrekt då. Ja, den som lever får se!

Börjar känna mig så nervös och orolig. Vill bara spola fram några dagar tills vi (förhoppningsvis) får vårt efterlängtade plus. Kan ingen högre makt vifta med trollspöet? Efter fyra år av försök, förhoppningar, drömmar, blödningar, minus och tårar så vill jag bara att vi äntligen ska lyckas.

Blir så matt på mig själv, vill hålla humöret på topp, men idag är det svårt. Det svängande humöret gör sig påminnt, beror det denna gång på mens på intågande eller graviditet? Vi håller nu för f-n tummar och tår för det sistnämda!

Måste avsluta på ett postivit sätt, det ger mig kraft! Sänder lite sol! 

Jaha, mina vänner, då var man så äntligen en ruvare!

Har hänt mycket sedan senaste inlägget. Vid det sista VUL:et som visade på bra äggblåsor, lagom stora, så planerades det för äggplock den 18/1. Mannen var hos mig hela tiden och var ett otroligt stöd. Jag kände mig lite nervös och hade läst så mycket om hur det skulle vara, iaf hur andra hade haft det under proceduren. För mig gick det väldigt bra. hade inte ont alls, men det var aningen obehagligt, det är ju ändå något som görs inne i mig. Efteråt så var jag helt färdig, somnade på soffan och var utslagen i några timmar!

Har haft lite ont i tjejmagen efter det, men det släppt lite hela tiden. Vi har ringt labbet varje dag för att hör hur det går med våra 15 ägg som plockades ut. Fick då veta att 10 befruktades och 9 utvecklades vidare.

Så var det då äntligen dags för återförande, idag den 23/1. Vi fick tillbaka en toppenblasto och en lika bra till frysen, tydligen bara de som utvecklats som de skulle.

Nu är det bara att hålla tummarna och knipa igen!! Nu ska det ruvas för fulla muggar!! Det, och ätas vitaminer och stoppas upp Crinone!

Nu har jag varit iväg på första VUL för att kolla äggblåsorna. Mannen kunde inte följa med, så detta fick jag klara själv. Gick väl helt ok, men det är alltid tryggare med mannen bredvid sig.

Läkaren var fåordig och kort, absolut inte otrevlig, men förklarade eller berättade inget. Väldigt skönt att därefter komma in till sköterskan som ger en mycket tid och frågar allt det som man saknade av läkaren. Jag har 10 blåsor, 5 på varje sida. De låg mellan 10-13 mm i storlek. Inte konstigt jag känner mig svullen och öm över magen. Har ständig molvärk.
Var på middag i helgen och magen var hur stor som helst när jag kom hem igen, den saknade verkligen mysbyxorna som alltid åker på hemma!!

Nu blir det ett nytt VUL på fredag, 14/1, för att därifrån planera ÄP. Detta blir förmodligen i början på nästa vecka, mån-tis, och sedan återinförande 2-5 dagar därefter, beroende på hur embryot växer till sig!! Sjuukt spännade nu.

Folk säger till mig att jag är positiv, men jag kan inte vara annat. Detta är första försöket, och förhoppningsvis det enda. Jag har ingen bakgrund att bygga mina tankar på. Kan bara hoppas att det går bra. Inser att jag inte kommer särskilt långt med de mörka tankarna, även om det når mig då och då. Det är ju nu det ska hända! Det som kan irritera mig ibland är att det bitvis känns som det går så långsamt, en vecka känns som en månad... Men den som väntar på något gott!!

Jag vet, jag vet, vilken dålig uppdatering!

Nu har vi tagit oss igenom 2010 i hopp om att 2011 ska uppfylla alla våra önskningar! Jag är så glad och tacksam över att få slå upp boken, med helt tomma blad, över detta år. Nu ska jag färglägga och måla så mycket jag bara kan!

Jag har tagit Suprefacten sedan 18/12 och fortsatt duktigt med denna. Det har gått helt ok, men under mellandagarna, efter blödningen, så har jag varit något oerhört blödig. Gråtit för minsta lilla! Tom så att jag själv kan se hur jobbig jag är ibland! Har även fått en fantastisk huvudvärk som finns med mig när jag somnar och så tryggt är med mig när jag vaknar.

Blödningen kom exakt på dag 8, vilket jag anade. RMC ringde upp mig direkt och jag kommer nedregleras lite längre för att klaffa in allt med ÄP och ÅI under v 2-3. Igår, 3/1, startade jag med Gonal-F. Min stora fasa med denna är att en av de vanligaste biverkningarna var huvudvärk. Ja, jag vet, hon behöver mer huvudvärk! Flera kvällar så måste jag hålla mitt huvud i mina händer när jag ska ta mig fram i hemmet, lyfter jag huvudet så exploderar det, säkert!

På måndag, 10/1, är det dags för första UL. Då får vi se hur våra små ägg växt till sig. Känns oerhört spännande och väldigt märkligt. Tänk att det kanske är vår tur nu? Om två veckor kanske vi har ett litet ägg som växer, och växer, för att det så gärna vill komma ut som en ny liten människa. Oj oj oj, vad märkligt!!

Så, ta hand om varandra och tro på er själva. Detta är året det händer!

Ja, tiden går fort...
Dags för sprutstart med Suprefact på lördag, 18/12, känns väldigt spännande. Absolut pirrigt och nervöst, men det kommer gå hur bra som helst. Mannen är så stöttande och det känns verkligen som att vi gör detta gemensamt.

När jag hämtade ut Suprefacten och Gonal-F som jag fått inringt så fick vi inte det att stämma, jag och apotekaren. Hur vi än räknade och dealade med dagarna så blev det inte rätt. Det var bara att försöka nå RMC för att förhöra sig. Jag försökte även nå dem via "Mina vårdkontakter" men de svarade inte. Igår kom jag äntligen fram på deras linje. Så klart hade de räknat fel, det var illa tilltaget vad det gällde båda sprutorna. Men nu ska det finnas dubbelt för mig att hämta ut.

Bara 3 dagar kvar sen är det verkligen på G, då händer det saker. Spruta över jul och nyår känns bara fint. Då är jag ledig och kan helt fokuser på det jag har framför mig. Detta är ju trots allt det enda som mitt huvud har kraft att fundera över.

Det ska bli skönt att lämna detta året bakom sig och ser med tillförsikt fram emot nästa! Jag har bara en endaste önskan i julklapp och ett enda löfte inför det nya året, LYCKA och KRAFT inför det äventyr vi står inför!

Mensen kom, nån dag för tidigt, men det är som en hälsning att nu är det snart dags. Ringde RMC direkt, OCH kom fram. Fick besked att sprutstart blir den 18/12, vilket känns väldigt bra, speciellt att det är en lördag, nu har jag två dagar på mig att lära mig innan jag ska göra det på morgonen innan jobb.

Det känns oerhört spännande, nu äntligen är det dags, jag ska sticka sprutor i mig, tänka positivt och hålla tummarna att allt går smidigt för oss.

Mannen är så glad och peppande, känns verkligen bra. Han är involverad i allt, en trygghet för mig. Han finns verkligen där. Detta har etsat oss samman, jag känner mig varm hela vägen in.

Sköterskan sa dock att jag kanske var tvungen att spruta några dagar extra med Suprefact för att inte krocka med deras lediga dagar efter nyår. Nu får vi alla hålla tummarna!

Men jag är laddad, ska spruta hela jul/nyårshelgen, men då är vi iaf lediga, vilket är skönt. Inget annat att fokusera på än detta. Nu ska vi lägga så mycket kraft vi orkar på detta, peppa varandra och bara tänka positivt. Hmm, bara det är en utmaning!!

Nu har vi då äntligen varit iväg på infoträffen och därefter vårt första läkarbesök. Känns som att allt är på G nu!!!

Infoträffen var inget särskilt, mannen som var med har nu fått all info som jag redan var insatt i! När vi sedan var på läkarbesöket så lades vår plan upp. Läkaren frågade oss om vi vet varför vi var här. Nja, för att vi inte lycktas på 3½ år kanske, men nej. Tydligen så är anledningen att mannens soldater är slöa, de simmar inte tillräckligt fort, för läkaren eller ägget. Han gick rakt på sak, det var inget som de sagt förut, iaf inte att det skulle vara problemet för oss. Nu är vi på gång i vilket fall som, nu händer det saker.

Det gjordes en undersökning på mig med mannen i rummet, det var något nytt. Han satt mest chockad bredvid, munnen öppen! Allt såg bra ut. Det bestämdes att vi kommer köra den långa varianten, nedreglering och "uppreglering"! Känner redan nu hur humöret kommer åka berg- och dalbana! Har alldeles nyssens avslutat en mensperiod, men tydligen så kan vi inte köra på den, mest pga att allt skulle hamna precis över julen då. Sablar oxå, även om jag nog kunde räkna ut det helt själv!

Så efter nästa mens kör vi igång, börjar spruta med suprefact precis innan jul, fortsätter över jul och nyår, därefter är det Gonal-F som gäller. Märklig ny värld man kliver in i. Lärt mig att sätta sprutor i mig själv, en ny kunskap som jag tydligen kommer bli proffs på.

Det här bli väldans spännande mina vänner!!
Det verkar som att 2011 kommer bli ett annorlunda nytt år!

Sen remissen gick iväg så har jag kollat brevlådan varje dag. Väntat och väntat. Har dock varit införstådd med att det kan dröja. Vem vet hur länge.
Jag var ensam hemma i fredags och när jag kom hem från jobb så låg det där, brevet från SUS. Öppnade det så fort jag bara kunde och det som stod där var inte det jag ville se, "Vi har mottagit er remiss och ni kommer bli kallade för läkarbesök om ca 3 månader". Jag blev helt knäckt, kändes så tråkigt. Tre månader, sen ska man komma igång och i mitt huvud så skulle detta dra ut på tiden, Jag var bara j-vligt negativ. Så trist.

Men detta var i fredags!

Igår, onsdag, när vi kom hem så låg där ytterligare ett brev, ett STORT brev, med vår kallelse!! Vi har fått vår tid för infoträff och vårt första läkarbesök och allt detta under första veckan i november. Fatta, drygt en månad bort bara!!!

Jag är bara så lycklig, nu är bollen i rullning och tiderna satta. Känns oerhört bra. Får se sen hur allt fortlöper. Jag kunde ju inte låta bli att fundera, drömma och planera. Detta kan innebära att jag faktiskt är gravid till min födelsedag i januari. Vilken fantastisk present isf!

Igår var det då dags för mig att lämna mitt blodprov inför remissen. Förmodligen första gången som jag var överlycklig att mensen kom, och det en dag tidigt. Perfekt!
Jag åkte till min läkare där världens gulligaste sköterska tog fyra rör från mig. Vi går på en underbar privat klinik, vilket egagemang.

När vi var klara så frågade hon om remissen var skickad, jag berättade att läkaren sagt att hon ville skicka allt på en gång, när mitt prov var taget, så att inget kom bort. Sköterskan sa då de underbara orden, REMISSEN GÅR IVÄG NU PÅ EN GÅNG! Underbart!

Nu är det bara att vänta på att allt ska dra igång. Sköterskan önskade oss lycka till och sa att det kommer gå jättebra, hon håller tummarna för oss! Gjorde mig tårögd, är så tacksam för alla lyckönskningar vi får.

Min man träffade sina killar igår för lite festande. Med i gänget var hans närmsta vän som nyss berättat att de väntar barn. Mannen vill ju helst inte berätta för nån, inte ens de närmsta, om vår situation. Han tycker det är privat. Säger att när vi väl är gravida så kan han prata om det. Detta är något jag får respektera, men det sätter ju mig i lite svåra situationer då och då. Igårkväll så hade denna kille frågat om när jag slutade med p-piller, mannen sa då att jag hade haft spiral och att den plockades ut i höstas, för ett år sedan. Så med andra ord vet han nu att vi försöker, men inte hur länge och att jag tycker det är oerhört svårt att träffa personer i min omgivning som är gravida. Får se om hans tjej frågar mig något om det framöver. Jag vill inte dra vita lögner längre, men får väl ge mig till tåls ett litet tag till.

Jag är så glad och tacksam över de vänner jag har nära, som jag kan prata med, om alla svåra tankar och förhoppningar. Jag älskar er!

... har vi varit hos läkaren igen!! Och allt gick så bra.
Vi kom in till henne, hon frågade hur det var och sa bara "och inget har hänt under sommaren?", Nej, svarar vi och hon säger direkt, "då är det dags för remiss, ingen mer väntan!"

Det var det bästa jag kunde höra!!
Blodprov togs på mannen min och jag ska dit om ca 1½ vecka och lämna mitt på andra mensdagen, efter det bär den iväg, REMISSEN. Känns oerhört bra.

Tydligen är det så att den skickas till ett ställe där sedan alla ivf-remisser delas ut till de tre närliggande klinikerna, RMC, Öresundskliniken eller Cura. Mig kvittar det i stort sett, men hon sa att de flesta gick till RMC vilket jag inte har det minsta emot. Bara något händer!!

Undrans hur lång väntetiden är? Jag läste någonstans att den låg runt 1 månad för de som redan hade påbörjat utredning. Man kan ju hoppas. Vi räknar framåt och hoppas ju verkligen att det ska finnas ett litet frö i magen till jul. Längtar ihjäl sig här ju!!

Hoppas, hoppas, HOPPAS!!