- Du är här:
- Familjeliv.se
- Bloggar
- Personligt
- Ofrivillig barnlöshet
- Har man rätt att välja sitt eget liv?
- Medlemmarna ansvarar för det de skriver i bloggarna
Har man rätt att välja sitt eget liv?
Detta är en pinglänk/permalink till ett specifikt inlägg i bloggen, se hela bloggen här: http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-54/b117090.html
april 20
av: Mrs Big
Det var vääldigt längesen jag skrev här och det har hänt en hel massa sedan dess!
Efter missfallet, som avslutade vårt första ICSI-försök, så behövde jag koppla bort allt. Jag och mannen grävde ner oss under några dagar, åkte på spa och försökte hitta tillbaka till den verklighet vi faktiskt lever i. Jag klarade inte av att gå in här i FL-världen. Orkade inte läsa på forumet eller skriva något. Var helt slut.
Direkt efter missfallet planerades nästa försök in, vårt första FET på vårt enda frysta ägg. Sån pärs det var. Jag var så orolig att detta lilla ägg inte skulle klara upptiningen. Direkt när mensen dök upp så började jag knapra progynon, dessa härliga östrogenpiller. Jag blev knäpp! Helt kaiko i huvudet! Det började efter några dagars knaprande och jag mådde oerhört dåligt. Kunde inte ta mig till arbetet vissa dagar, bara grät och såg livet i svart. Det var verkligen inte kul för min man eller min familj. Jag hotade med att avsluta allt. Inget roligt för ens närstående att höra.
Efter två veckor så var det dags för ul, för att se hur miljön där inne såg ut, om det var redo för det lilla ägget. Allt var ok och FET planerades in. Jag tog då upp med läkaren om hur jag mådde och det konstaterades att jag var deprimerad. Nämen säger du det!! Inget vi kunde göra något åt då behövde avsluta behandlingen, men då jag skulle börja med Gonal-F så var förhoppningen att det hormonet skulle dämpa östrogeneffekterna.
Livet rullade på, jag blev mer och mer nervös. Dagen för FET närmade sig! Mitt mående var aningens bättre, men då jag gick och väntade på vårt ägg så tog nervositeten sina utlopp oxå. Dagen D var här och mannen fick ringa det ödesdigra samtalet, jag skulle inte orka få beskedet att vi inte behövde komma in. Men så var inte fallet! Vi var så välkomna och vi kom med glädje!
FET gick bra, läkaren sa det att det var ett 100%-igt ägg som kom tillbaka och man kunde inte se på det att det varit fruset, vilket tydligen är något bra!
Nu var det åter dags för väntan. Två veckors väntan för att återigen lämna blodprov. Förra gången gick det sådär ju och skulle vi orka gå igenom det igen?
Vi väntade och väntade, mitt humör blev allt bättre. Vi hoppades att detta berodde på att ytterligare några hormoner hade trillat in i kroppen! Och ingen blödning så långt ögat kunde nå.
Nu var det dags för testdag och denna gången sket vi i egna tester hemma, de skulle bara förvirra oss. Blodprovet lämnades och provsvar skulle lämnas ut. Även denna gång fick mannen ringa dem. De pratade en massa med honom, dröjde med svaret, hängde på orden, men till slut kom det: Jag får gratulera er till ett väldigt bra reslutat, NI ÄR GRAVIDA!
Vi andades ut... Är det vår tur nu?! Tydligen.
Nu sitter vi här med ett litet frö i magen, en väldigt glad liten familj och en väldigt illamående fru! Jag mår som jag förtjänar eller?!
Jag får helt enkelt med glädje ta att ulka över tolalettstolen varje morgon, men jag tror jag köper det!
Nu är det dags att starta en ny blogg, välkomna det nya lilla liv som just påbörjats! KÄRLEK!
Efter missfallet, som avslutade vårt första ICSI-försök, så behövde jag koppla bort allt. Jag och mannen grävde ner oss under några dagar, åkte på spa och försökte hitta tillbaka till den verklighet vi faktiskt lever i. Jag klarade inte av att gå in här i FL-världen. Orkade inte läsa på forumet eller skriva något. Var helt slut.
Direkt efter missfallet planerades nästa försök in, vårt första FET på vårt enda frysta ägg. Sån pärs det var. Jag var så orolig att detta lilla ägg inte skulle klara upptiningen. Direkt när mensen dök upp så började jag knapra progynon, dessa härliga östrogenpiller. Jag blev knäpp! Helt kaiko i huvudet! Det började efter några dagars knaprande och jag mådde oerhört dåligt. Kunde inte ta mig till arbetet vissa dagar, bara grät och såg livet i svart. Det var verkligen inte kul för min man eller min familj. Jag hotade med att avsluta allt. Inget roligt för ens närstående att höra.
Efter två veckor så var det dags för ul, för att se hur miljön där inne såg ut, om det var redo för det lilla ägget. Allt var ok och FET planerades in. Jag tog då upp med läkaren om hur jag mådde och det konstaterades att jag var deprimerad. Nämen säger du det!! Inget vi kunde göra något åt då behövde avsluta behandlingen, men då jag skulle börja med Gonal-F så var förhoppningen att det hormonet skulle dämpa östrogeneffekterna.
Livet rullade på, jag blev mer och mer nervös. Dagen för FET närmade sig! Mitt mående var aningens bättre, men då jag gick och väntade på vårt ägg så tog nervositeten sina utlopp oxå. Dagen D var här och mannen fick ringa det ödesdigra samtalet, jag skulle inte orka få beskedet att vi inte behövde komma in. Men så var inte fallet! Vi var så välkomna och vi kom med glädje!
FET gick bra, läkaren sa det att det var ett 100%-igt ägg som kom tillbaka och man kunde inte se på det att det varit fruset, vilket tydligen är något bra!
Nu var det åter dags för väntan. Två veckors väntan för att återigen lämna blodprov. Förra gången gick det sådär ju och skulle vi orka gå igenom det igen?
Vi väntade och väntade, mitt humör blev allt bättre. Vi hoppades att detta berodde på att ytterligare några hormoner hade trillat in i kroppen! Och ingen blödning så långt ögat kunde nå.
Nu var det dags för testdag och denna gången sket vi i egna tester hemma, de skulle bara förvirra oss. Blodprovet lämnades och provsvar skulle lämnas ut. Även denna gång fick mannen ringa dem. De pratade en massa med honom, dröjde med svaret, hängde på orden, men till slut kom det: Jag får gratulera er till ett väldigt bra reslutat, NI ÄR GRAVIDA!
Vi andades ut... Är det vår tur nu?! Tydligen.
Nu sitter vi här med ett litet frö i magen, en väldigt glad liten familj och en väldigt illamående fru! Jag mår som jag förtjänar eller?!
Jag får helt enkelt med glädje ta att ulka över tolalettstolen varje morgon, men jag tror jag köper det!
Nu är det dags att starta en ny blogg, välkomna det nya lilla liv som just påbörjats! KÄRLEK!
0
Annat innehåll
Vi rekommenderar
Läsvärt
Missa inte ANNONS
Min historia
Senaste artiklarna
- Kniiip! (Förälder)
- Sköna maj välkommen?!? (Förälder)
- Varför spyr sonen när han ätit? (Förälder)
- Dags för prinsessdop (Förälder)
- 15 tidiga graviditetssymptom (Planerar barn)
- ”Vi är 100 % föräldrar även om vi delar på det” (Förälder)
- Stora kvalitetsskillnader på regnställ (Förälder)
- Måste jag banta under graviditeten? (Väntar barn)
- Volvo återkallar bilbarnstol (Förälder)
- Gör ditt eget födelsedagskort (Förälder)
- Livsfarligt med felvänd bilstol (Förälder)
- Bli blöjfri i sommar (Förälder)
- Rädd för att jag ska lämna honom! (Planerar barn)
- Berätta din historia! (Förälder)
- Vadderade förskolor 2020? (Förälder)
- Få sparar till första barnet (Planerar barn)
- Så fixar du barnsäkerheten (Förälder)
- Hur undviker jag att barnen känner skuld för separationen? (Förälder)
- Varför flåsar bebisen på natten? (Förälder)
