Panik utbröt. Precis innan vi skulle gå ut på våran traditionella tipspromenad klockan 11 upptäckte jag en lite blödning. Det var inte rött och färskt blod, utan rostfärgat.
Tårar föll i överflöd, sambon försökte vara tröstande, men det var svårt att få någon tröst. Han undrade om vi skulle skita i att gå tipspromenaden, men jag kände att det blir inte bättre att gå omkring här och bara tänka och tänka… De sa till oss i Örebro att det faktiskt kunde vara så att man fick en lite blödning, och att det kunde ha funkat ändå, men jag tror att det är kört. Hopplöst……

Det var ingen som ringde från Örebro och vi gav oss iväg runt 10:30.
Som vanligt anmälde jag att vi var där, och det dröjde inte förrän de kom och frågade efter oss. Denna gång fick vi gå in i undersökningsrummet på en gång. Sambon tog sin plats vid mitt huvud och de började föra tillbaka ett ägg…
Det hade blivit 11 ägg som hade tagits ut, 8 hade blivit befruktade och sex som hade börjat dela sig. Det var bara ett som hade delat sig fyra gånger som det ska göra, de andra hade inte lyckats fullt ut, så det blev inga ägg som kunde frysas ner.
Återförandet tog inte mer än några minuter, men sen hade ju jag och sambon en massa frågor, så det tog väl ca 20-30 minuter.
Vi fick med en lapp på ”våra” ägg, och de förklarade de olika kryssen osv. Sambon var mäkta stolt över sig själv! På lappen stod det nämligen att han hade lycktas producerat 4.9 miljoner spermier, och det innebär ju att för varje av alla våra 11 ägg fick ca 390 000 spermier var!
Han är go han!
Nu ska det tas vagitorier tre gånger om dagen (Progesteron) och den 15 mars ska vi göra ett gravtest….
Jag är lite ”stumöm” fortfarande efter alla dessa äggfolliklar som har fyllt på sig med vätska och blod igen, men det får vi ta…
Nu är det en nervös tid framöver. Jag tror inte riktigt på det hela, det är ingen idé att tro att det hela är i hamn än….

”Long time no se”
har börjat med en ny kur, denna gång nässpray och efter ca två veckor va det sprutor igen på kvällen.
Hade hoppats på att jag skulle bli sur och grinig av nässprayen, som kan vara en biverkan, men det har ”uteblitt”.
I onsdags var vi och plockade ut ägg igen, och den här gången tror både sambon och jag att det kommer att bli bättre. De punkterade ”bara” 17 äggblåsor (mot 20 förra gången), men det resulterade i 11 ägg, så det var ju lovande! Den här gången var sambons spermier pigga och på alerten, så de behövde inte inseminera dem i äggen, utan de ska klara av att funka som ”vanligt”.
Som vanligt gjorde det djävulskt ont, men vi har liksom inte så mycket att välja på, så det är bara att hålla god min, och gilla läget… Vi va de sista som det blev utplockat ägg på, så vid klockan 11 va det klart, och jag skulle ligga och ta igen mig en stund. Hade inte riktigt ro i kroppen, för vi hade en obligatorisk föreläsning klockan 13 i Karlstad, så jag vill bara lämna stället så fort som möjligt. Det gjorde skitont efteråt, men det är väl bara att gilla läget.
Jag var i skolan klockan 13:45, och många undrade var jag hade varit, och de undrade om jag hade ont eftersom jag gick framåtböjd… ”Har varit på uppdrag sa jag”…
Studiekamraten frågade mig om jag hade varit och plockat ut ägg, (har inte berättat något för henne) och jag bara svarade att jag inte ville prata om det. När jag kom hem, gjorde jag inte speciellt mycket, hade ont, men det ska man väl ha när de har varit inne och rotat i en.

Nu sitter vi och väntar på att få åka tillbaka till Örebro för att få tillbaka de befruktade äggen, och jag är verkligen LIVRÄDD att telefonen ska ringa. Jag vill inte ha det beskedet igen att det inte blir något… Om det ringer tror jag inte jag svarar…
Tiden i Örebro är satt till klockan 11:45 och vi hoppas hoppas hoppas…

Det gör fortfarande väldigt ont det där med Tee och Hasse. Ett tag ville jag inte ens umgås med dem, jag kan liksom inte vara glad när jag är i deras sällskap. Jag vet va fel det är, men jag rår inte för det. Jag skulle så gärna vilja prata med Tee om det, men det känns som vi båda går omkring och försöker att inte trampa varandra på tårna.
Hasse hade sagt tills ambon att det märktes att jag tog nässpray för jag var inte mig lik, men sambon sa att det är inte det det beror på. Han tog upp detta med att jag har det så svårt med mina känslor och Tee, och förhoppningsvis har han pratat med Tee om det, så hon vet.
Hennes mage har börjat växa och har en rundning, och det gör så ont att se den. Det går inte att undvika det nu, jag blir påmind hela tiden…
Men ”imorron är en annan dag” …

Himlen rasade ner, rullgardin ner och allmänt kaos i hjärnan. I lördags berättade Tee att hon och hasse ska ha barn. De är ca i vecka fyra. Det va bara att hålla god min och gratulera. Självklart är jag glad för deras skull, men varför är man så jävla värdelös så att man inte ens kan producera ägg som man ska, inte göra sånna som är ok? Det är ett stort tomrum i hjärtat. Sen skäms jag för att jag har sånna här tankar, jag är inte stolt alls. Men just nu känns det för jävligt. Endel de har allt utstakat, det går hur lätt som helst vad de än tar för sig, och endel stampar på samma ställe. Konstigt, men det känns som om man är tvåa på bollen igen.
När sambon kom hem på natten (från jobbet) berättade jag det hela med Tee och Hasse och sen va det bara att gråta. Vi låg och pratade i flera timmar, samtidigt som vi grät båda två. Han förstår mig helt och fullt. Han tror att jag tar det hårdare än han, och javisst så kanske det är, vad vet jag? Men det är underbart att ha honom så nära, och han känner nog ungefär lika som jag..
Avundssjuka den är en rätt mäktig sak… Jag hatar mig själv för att jag är avundssjuk, men jag rår inte för det. Efter snart fyra år är det JAG som ska vara gravid. JAG vill vara den som vet något som ingen annan vet (förutom sambon). JAG vill ha en härlig inombordskänsla. JAG vill känna glädje att få starta ett litet nytt liv. JAG vill vara den som andra frågar hur jag mår. JAG vill vara speciell… Fy fan. Va patetisk jag är… Bara att acceptera, vara glad för min bästa kompis skull, se till att taggen i hjärtat försvinner, dags att växa upp….
Tee hade det nog inte så lätt att berätta det för mig. Hon var nog duktigt nervös.. Både hon och jag fick tårfyllda ögon när hon berättade det.. Det är tydligen ingen mer än hon, Hasse, jag och sambon som vet något. Bara en sån sak visar vilket förtroende man fått.
Fy på mig för att jag beter mig som jag gör. Det som inte dödar det härdar.
”Ont det gör ont men ändå, det gör ont en stund på natten men inget på dan” (Lena Philipsson).

Igår åkte sambon tillbaka till jobbet utomlands, så nu är man ”home alone”.. Det är faktiskt ganska tråkigt detta liv utan honom. Det känns som om jag är halv utan honom.
Känslorna efter besvikelsen i onsdag har lagt sig lite grann, det är inget jag kan göra åt det. Det kanske inte är meningen att vi ska ha barn? Men man får inte ge upp, först har vi tre nya försök, sen får vi väl bekosta dem själva om det så skulle vara.

Ringde Gripen idag och talade om vad som hade hänt… Sen är det så att jag har så jävla ont i magen, förmodligen är jag överstimmulerad av alla hormoner, och det kan bli så här, det är bara att vänta, så går det över. Vi kom överens om att vi ska vänta till efter att jag kommit hem från Etiopien för att göra nästa försök, och det är nog lika bra. Jag har inte heller någon lust att plocka ut ägg igen, så snart.. Vi har fortfarande tre gånger på oss, eftersom vi inte fick tillbaka något embryo, så det känns ju bra.

Studiekamraten kom ca 8:15, vi käkade frukost. Vid 9 ringde telefonen. Den första tanken som slog mig var: ”Örebro.” När jag hittade telefonen i sovrummet såg jag att det var skyddat nummer, och jag förstod direkt. Av våra 8 ägg var det 5 som kunde befruktas, men tre av dem hade dött, och de två som var kvar hade flera kärnor, och det innebär att det är missbildat, och sånna sätter de inte tillbaka. Sambon kom in till mig i sovrummet och jag förklarade vad det just sagt. Fan va orättvist livet är… Endel blir med barn fast att de inte vill och endel gör abort..
Det var en tung dag denna onsdag. Livet ska väl vara så här, det ska inte vara en dans på rosor.
Nu har vi allt detta framför oss igen, alla jävla sprutor, blodprov, och denna förbannade äggplockningen.. Men men. Får det lägga sig lite det här, så är vi nog fit for fight om ett tag.

Allt är bra, vi bara går och väntar på att få åka iväg i morron! Inte så farligt ont, bara lite! Var tvungen att ställa in träningen ikväll, jag blev rådd att inte träna efter ingreppet…

Sov hur bra som helst hela natten, och när vi vakande vad det ingen av oss som var nervösa, lite konstigt kanske!
Kl 8 skulle vi infinna oss på kliniken i Örebro, och vi åkte hemifrån 6:30. Ju närmare Örebro vi kom ju mer började det fladdra i min mage.. Nu kom nervositeten…
Vi var framme vid tio i 8. Sambon fick gå iväg och lämna prov, och jag satte mig i ett väntrum. Efter en stund kom det en barnmorska å hämta mig, visade mig till ett rum där två sängar fanns, ett annat par hade en säng och vi fick den andra. Vi blev ”blåa”, det fick bli våran färg! Tänka sig, det är ju min favvofärg!
Fick hoppa i nattskjorta och opstrumpor och lägga mig och vänta.. Klockan 9:15 va det dags med premedicinering, en 1 g Alvedon tablett, och en 10 mg stesolid tablett… Efter en stund tyckte jag nog att stesoliden gjorde verkan, för jag blev lite vinglig på benen. Ca kl 9:45 hämtades vi och blev skjutsade i säng till ett annat rum. Nu skulle det ske. sambon fick ta plats vid huvudändan --> skönt! Jag höll honom i handen och det var skönt att känna honom! Barnmorskan som tagit emot oss, var med och satt bredvid min vänstra sida, hon tog min hand och höll den under hela ingreppet! De tömde 20 äggblåsor, som resulterade i 8 ägg. Det var ingen trevlig upplevelse, jag tyckte det gjorde jävligt ont… Ingreppet tog inte mer än 15 minuter ungefär. Jag fick ligga kvar ett tag i sängen, tills jag kände för att gå på toa, det är ju liksom ett ”utträdes” prov, att gå på toa, innan man får lämna sjukhus! Barnmorskan förklarade att de skulle hjälpa våra spermier in i ägget, de va lite slöa av sig idag. Det kan bero på dagsformen, så det var inget ovanligt! På onsdag skulle vi tillbaka för att sätta tillbaka dem, om de inte ringde på onsdagsmorgon och ändrar det hela.
Jag hade inte så jätteont efteråt. Det är klart, lite ont hade jag väl, men det ska man väl när man gör sånna här saker! När vi åkte hem stannade vi för lunch, och sen ringde jag studiekamraten, så hon kom hit lite senare, så vi kunde fortsätta med våran C-uppsats!

Nu är det kvällen före dagen med stort D. Har faktiskt inte tänkt så mycket på det idag, eftersom vi har pluggat från klockan 9, och nu är klockan 20:45 och vi har precis slutat. Det är först nu som jag kommit på att det är snart, och jag undrar om jag kommer kunna sova i natt. Vi bestämde att vi ska åka klockan 6:30, vi ska vara där klockan 8 och man vet ju aldrig om det är mycket trafik, om något händer osv.
Jag tror att sambon är lite nervös, han funderar nog en hel del på detta som ska hända imorron. Men det kommer nog gå hur bra som helst!