Första dagen efter pergotime. Jag undrar om de gör sin verkan. Jag undrar hur min ägglossning ser ut utan pergo. Ska bli såååå spännande på onsdag. Fast jag ska nog sänka förhoppningarna lite eftersom det inte har fungerat på 3 år så är det nog ngt grövre fel än att en dos pergo ska kunna rätta till det.
Idag är det full rulle hela dagen. Telfonmöte på fm(kan jag säkert räkna bort) sälja lotter på julskyltningen, till fritidsintresset en sväng, innebandy med flickan avslutas med möte i hemmet 19.30 (kan jag också räkna bort så då kan jag se Filip och Fredrik ;) ).

Glömde skriva igår att min sambo ringde ekonomikontoret på PN för att återigen fråga när de tror att vi kan få tillbaka våra pengar för utläggen vi har blivit lovade sedan februariSambo tackade för sig och hälsade att med den tonen så är det bättre att vår advokat sköter ärendet. Klart att det är pinsamt för dem att inte ha lyckats med utbetaningen sedan februari. Strul med banken och överföringar har vi fått som förklaring. Några gånger har de försökt skicka med rekomenderat brev men det har heller aldrig kommit fram, kan de verkligen ha skickat det då? Vi har även hämtat en chexk på plats men den saknade täckning.

Hoppas hoppas att vi får upprättelse någon dag och att vi kan skratta åt denna sjuka historia som ingen i vår närhet känner till. Bara min och sambos hemlighet.

Börjar bli nerös inför läkarbesöket på onsdag. Då är det dax att se efter hur pergon har fungerat. Tänk om läkaren blir sjuk eller jag och det inte blir av, då tror jag min värld trillar ihop.

Några biverkningar har jag nog inte men hoppas att de små pillerna hjälper om det nu är ägglossning som kronglar och ingenting annat. Det har vi ju ingen aning om än.

Idag har vi fått 2 möten inställda igen, med kort varsel. Ett telefonmöte och ett fysiskt möte hemma hos oss. Eftersom de har ställt in varenda dag de senaste halvåret borde jag ju inte bli ledsen. Fattar bara inte varför jag inte bara kan rycka på axlarna och vänja mig. Jag trodde så himla mycket att det skulle bli av idag, de lovade igår. Blääääää ja precis så känns det. När jag fick beskedet satte jag mig i bilen körde hem och grät. Sambo fick åka iväg ensam för jag orkar inte. Han är också så himla trött på skiten. Synd om honom också som få fixa allt för att jag ramlar ihop. Försöker uppmuntra honom mellan varven. Han är värd en guldstjärna.

Ja, så äntligen för ca 2 veckor sedan fick vi komma till ett första möte som vi ordnat själva på en privatklinik. Kändes mycket konstigt efter många års väntan men samtidigt helt fantastiskt!

Vi blev väl emottagna. Tyvärr vågade vi inte berätta vår historik eftersom vi är rädda för att kliniken inte vill ta emot oss då. Hade varit skönt att få prata ut med någon men det får vi nog försöka med på annat håll.

NU har jag i alla fall fått känna att vi har börjat och är på väg någonstans, förhoppningsvis ett stort steg nämre en graviditet!

Pergotime dag 3 är det idag. Letar efter biverkningar eller något tecken på att det händer något i kroppen. Lite ont i huvudet och yrsel har jag stött på idag, men ingen större fara.

Kan ännu inte fatta att vi faktiskt är på gång!!! Blir så glad när jag skriver det att jag måste skriva det en gång till... FANTASTISKT

Tjingeling!

Hm bloggade lite väl snabbt i förra inlägget. Det bjuder jag på ;)

Var var jag nu. Kan hoppa till midsommar kanske. Hela våren lovade patientnämnden oss möte vareviga dag(varannan i alla fall) möte med ett helt team dvs läkare, psykolog, sjuksköterska och ansvarig från nämnden. Inget av mötena blev givetvis inte av. Vid midsommar ringde en chef från PN och erbjöd oss 18 500 för sveda och värk eftersom hela midsommar var förstörd.. Dessa pengar har vi givetvis inte sett av efter som de har strul med banken och när vi väl fått en check (som vi fått hämta på plats eftersom 4 gånger med posten REK inte kommit fram)har den saknat täckning.
Hela sommaren fortsatte i samma spår, inställda möten vareviga dag.

Vi har fram tills idag haft kontakt med minst 15 olika handläggare på PN, ingen vågar ta hand om oss eftersom de har misslyckats så katastrofalt.

Tyvärr har det gått så långt att vi måste ha en advokat som hjälper oss för att vi ska kunna få kontakt med PN, men det hjälper inte det heller. PN talar bara tomma ord och ingen vågar möta oss. Vi som bara vill ha hjälp och en förklaring på den här hemska historien.

Tänk att boka möte för möte och se till att du är ledig, att du har en lämplig ursäkt till jobbet varje dag. Aldrig slappna av.

En annan konstig sak som jag inte gått in på så mycket är att de flesta högt uppsatta människor som kommit i kontakt med oss har på något sätt blivit mycket sjuka. Hjärnblödning på två, mystiska kräksjukdomar, halsbölder, vård av sjuk anhörig(2st), svår knäskada, svår influensa. Det slår aldrig fel tyvärr.

För rygt 3 veckor sedan hände det något fruktansvärt med PN. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt med PN.
Så, nu har jag sänkt patientnämnden inför hela familjeliv om det nu är någon som orkar läsa all textmassa.

Ha det bra alla!!

Landstinget utsåg en "superweisser" som skulle ta hand om oss och se till att alla inbokade möten säkert blev av. Dett höll två dagar sedan försvann han och vi hörde aldrig mer från honom. Det tog landstinget 2 veckor att ta fram denna supermänniska som försvann så fort. Under hela den här tiden som de ställer in möten i stort sett bokade varje dag är det ofta nu pga av att de ska ha möten för att de ska ta hand om oss. Så i stället för att träffa oss och genomför ett möte har de ett eget möte...

Under hela våren 2009 ställdes möten in som på löpande band, 3-5 inbokade möten/vecka. Nu är även ett fjärde landsting inblandat: Malmö. Men de fick kalla handen och ville inte bli inblandade i den här mycket sjuka historian. I Februari kontaktade vi patientnämnden igen (tredje gången) de bad om ursäkt för att inte hade följt upp som de hade lovat och skulle verkligen ta tag i problemet.

Patientnämnden åker runt bland landstingen för att slå näven i bordet och vi känner ett stöd av dem men trots att de lovar så blir det inget möte med dem heller. PN fightas för oss men inte med oss, vi får ingen information och inget riktigt samtal trots att det bokas både möten och telefonmöten var och varannan dag. Finns alltid några undanflyker till att de inte blir av, oftast blir det bara helt tyst. Tänk er att varje dag tro att man ska på möte, man ställer in em-projekt, skärmar sig från vänner, hittar på konstiga bortförklaringar och resultatet är att vi varje dag sitter kvar hemma med tårar rinnande ner för kinderna.

Vi erbjöd oss givetvis även att åka till dem och en helg i juni verkade det som det äntligen skulle bli av( har packat väskan många gånger tidigare men fått packa upp den igen. Vi åker till Göteborg, de har fixat en klägenhet åt oss inom landstinget. När vi väl börjar närma oss får vi återbud men de ska nog kunna dagen efter. Vi får ta in på hotell. PN lovar givetvis att de ska stå för både hotell, mat och resa. Dagen efter är vi laddade och tar reda på vart sjukhuset ligger men får givetvis återbud igen. Stanna en natt till så kan vi i morgon. Vi stannar, eftersom humöret inte är det bästa blir det varken sightsing eller shopping. Givetvis inställt tredje dagen också.
En sådan här resa har vi tyvärr gjort fler gånger till andra stora orter i södra Sverige och någon ersättning har vi ännu ej fått.

Hm, jag ser att det är någon som läser. Är det någon mer som har mötts av detta?
På något sätt har vi hamnat utanför landstinget och på så vis är det ingen som tar ansvar, ingen vill bemöta oss för det har blivit så infekterat. Det enda vi vill är att få hjälp! Ett första samtal, ska det vara så svårt? Det är jättejobbigt att få vardagen att fungera, man går hela tiden på helspänn och undrar när sambo ska ringa och ge nästa negativa besked. Jag har tyvärr aldrig fått prata med ngn ansvarig, de har lovat att ringa mig ett hundratal gånger men aldrig hållt det löftet och eftersom alla har skyddat nummer får vi vänta på att de ska ringa oss, i vårt fall till min sambo.
Nu är jag gnällig.. Blir lätt det när jag skriver om detta.
Har en held del kvar att berätta, får återkomma med det om ni orkar läsa ?

forts.
En läkare från Linköping ringer och beklagar det som har hänt men att vi måste lägga det bakom oss och nu blicka framåt(svårt). Han säger att vi ska få en grundlig genomgång men med lite snabbare takt pga. all väntetid. Det låter bra och vi bokar snart in första mötet.

Som ni säkert förstår blir det inget möte nu heller av en massa oförklarliga anledningar, oftast sjukdom. Många gånger lovar de även back up men de kan heller aldrig. För varje möte bygger man upp en förhoppning om att få hjälp, att få prata med någon kunnig inom området. Vid varje återbud brister hjärtat. Att förbereda sig mentalt samtidigt som man ska ta ledigt med ett oändligt antal bortförklaringar blir svårare och svårare. På något sätt tror man att varje möte faktiskt kommer att bli av (hoppet är det sista som överger människan) därför blir sorgen och besvikelsen alltid lika stor vid varje återbud.

Vi är nu ett sargat par som mår fruktansvärt dåligt för att vi inte kan få svar på våra frågor och inte ens få ett första möte. Vi har så många gånger fått höra att vi genast ska ta ett telefonmöte i alla fall pga. vår psykiska hälsa men allt är bara tomma ord. Vi känner oss helt utlämnade till landstinget eftersom ofrivillig barnlöshet inte är något man kan ”lösa” själv.

Funderar på om jag verkligen kan blogga om det här. Detta är bara början, jag har ett 9 månader "helvete" till att berätta om och antagligen tar det väl inte slut där heller.

Då skriver jag lite till, tänker gå lite snabbare fram för att kunna komma till dagen händelser, eller ska jag kanske skriva fortfarande uteblivna händelser?

Den tredje Göteborgsläkaren (så började jag undra hur många har dem, det kommer visa sig att det finns oändligt många men ingen som kan hjälpa till) börjar bli frustrerad. Vad är då vi, som fått så många inställda möten utan en enda riktig förklaring? Han fixar en läkare i Kalmar landsting som lovar att spruta upp min ägglossning. Vi kan i detta läge inte mkt om infertilitetsbehandlingar men tycker det är konstigt att man ska få behandling utan att ens har blivit inskriven. Vi lånar en stuga på Öland för att få nämre till Kalmar. Vi står stand by i en vecka men får bara sena återbud hela tiden från Kalmar, de missar ägglossningen. Göteborgsläkaren säger att han har skickat in en remiss till provrörsbefruktning, då börjar vi tycka att det är konstigt, vi har ju fortfarande inte träffat någon. Läkaren försvinner och vi får inte kontakt med honom igen och står helt plötsligt utan kontakt med någon och ett löfte om provrörsbefruktning.
Nu börjar tålamodet tryta ordentligt. Vi skickar ett mail med en kort beskrivning på vår historik till ansvariga på sjukhuset samt till ansvarsnämnden för att fråga om det över huvud taget får gå till så här? En manlig överläkare kontaktar oss och tycker hela historien är beklaglig. Allt ska gå rätt till och vi ska börja om från början. Den början vi aldrig påbörjat. Provrörsbefruktning var inte alls aktuellt längre. Vi förstår nu att det är bara att härda ut för nu kommer det i alla fall hända något och vi kommer att få till ett första möte. Men så fel vi hade igen. Hösten kom och vi avverkar flera läkare (de blev sjuka?) och inget möte blev av.
I senare delen av november 2008 mejlade vi ansvarsnämnden igen, får man verkligen bli behandlad så här? För varje gång som vi blir nekade ett möte brister hjärtat. Man är totalt utlämnad till landstinget som fullständigt struntar i en liten människas känslor. Ansvarsnämnden hörde av sig och berättade att vårt fall var nu överflyttat till Linköpings sjukhus. En ansvarig där ifrån kommer att ta över vårt ärende och hjälpa oss omgående.
Nya krafter och nya tag.

Oj, jag borde kanske skriva en bok? =)
Har ju en del kvar att berätta och det är mkt sjuka berättelser kan jag lova.

Vi hade nu försökt ett år med att skaffa ett syskontill våran lilla tjej. Varför fungerade det inte? Vi hade ändå gott mod eftersom tjejen blev till otroligt snabbt första gången. Lite nervösa ringde vi upp landstinget och bad om hjälp. De skeppade vidare oss till en landstingansluten privatklinik som skulle ta emot oss inom en månad. Kändes mkt bra!
När det väl var dags för första besöket fick vi vårt första återbud pga sjukdom. Vi bokade in en ny tid redan efter några dagar. Nu började återbuden hagla över oss och vi börjar tappa modet. Til slut blev vi uppringda och de säger att vi måste tyvärr byta klinik eftersom de har problem med sin läkare. De lovar höra av sig när de har ordnat problemet. Vi vänder oss nu direkt till landstinget feb -08. De hör vår historia och vi får en tid ganska omedelbart, skönt!!
Men även där börjar återbuden hagla. Sjukdom, vinterkräksjuka mm. Vi börjar nu få panik, är det så här det ska vara? Landstinget lovar en läkare från ett annat landsting. Med henne bokar vi in nya möten, som dock åter ställs in.
För varje möte laddar man, man vet inte riktigt vad som väntas och man är lite nervös. När man då möts av inställda möten varje gång, oftast väldigt sent iställda är det som luften går ur. Vi börja känna oss psykiskt misshandlade och har ingen aning om att det kommer att fortsätta så en lång tid framöver.. Jag börjar må allt sämre och tycker att livet känns mycket jobbigt vilket givetvis påverkar min lilla underbara familj.

I maj -08 (efter säkert ett 40-tal inställda möten) ringer en läkare från Göteborg upp oss?? Vårt landsting vågar inte ringa oss efter en sådan pinsam start där vi nu börjar sätta krav att det verkligen måste hända något. Läkaren förkastar vårt landsting och säger nu ska det hända saker. Han är självsäker och rak och vi tänker att nu blir det bra och vi börjar slappna av. Läkaren säger att vi har högsta prioritet och vi bokar in ett möte i början av juni. Han dyker givetvis inte upp. Inte heller hans ersättare, en kvinnlig läkare som försvinner spårlöst. Chefen för dessa läkare lovar att fixa detta genast. Vi väntar fortfarande.

Om det nu är någon som orkar läsa så fortsätter jag snart med vår historia - skönt att skriva av sig!