Nu har jag nått den största milstolpen näst efter förlossningen. 30 hela veckor! Jag vet inte varför just det här är en sån stor milstolpe, det bara är det. Som en magisk gräns...
Nu börjar på något sätt nedräkningen. 

Idag besökte vi barnmorskan och mätte magen och lyssnade på hjärtat, men det var svårt att höra hjärtat idag, knodden levde rövare så vi hörde mest en massa brus och dån. Mysigt! Han har faktiskt varit aktiv hela dan.  

Och han har kommit på en ny spännande aktivitet, att sparka på en nerv så att det hugger i min ljumske och benet plötsligt viker sig på mig. Spännande... Speciellt när det händer när jag går på stan... Haha, folk måste tro att jag är påtänd eller nåt!

Halsbrännan kommer och går, och vissa dagar är den GRYM! Då finns det bara en sak att göra...Losec! I love Losec! Vilken mirakeltablett. En liten tablett och 20-30 minuter senare mår jag som en prinsessa. Lovely!   

Det är lustigt det där med magens storlek. I min värld är min mage stor, den är väldigt stor för att vara min.
Men enligt folk jag inte känner har jag en pluttemage, trots att mitt sf-mått enligt BM ligger på den övre medelkurvan. Hur går det här ihop?
Okända människor börjar med att först gratulera till knodden i magen, sedan kommer frågan; när är det dags? Och sen kommer det förvånade påståendet; med den lille magen?
Ja! Vill jag skrika, med den lille magen!
Men det gör jag inte, istället ler jag snällt och säger i mjuk ton att; nä, vi får ju inte så stora magar i min familj....
Varför tycker sig alla veta hur stor en mage bör vara? Det är väl ändå högst individuellt? Eller?

Jaja, det är väl bara att bita ihop och fortsätta se glad ut. För jag är faktiskt mäkta stolt över min stora lilla mage! Oavsett vad okända tycker om dess storlek...Så det så...        

Precis hemkommen från mvc där jag gjort en glukosmätning som hamnade på 4,5. Toppenbra enligt BM så hon såg ingen anledning till att göra någon fullskalig glukosbelastning.puh...!
Lillknodden har växt som han ska också, SF-måttet ligger nu på 27 och knodden verkar följa sin kurva fint.
Mitt hb-värde hade sjunkit lite, 115 idag så nu var det dags att börja knapra järntabletter. 1 varannan dag till att börjar med. Hoppas inte min mage slåt bakut av det här, den har ju skött sig så bra hittills.

Vi pratade även lite om mina tankar inför förlossningen, och givetvis började jag gråta, som den hormonstinna, oroliga kvinna jag är. Mina tankar landade som så många gånger förr på förra årets missfall vilket fortfarande är ett smärtsamt minne, och det i samband med vår långa kamp för ett plus gör att jag fortfarande har så svårt att ta till mig verkligheten i den här graviditeten. Jag går hela tiden och tror att det är för bra för att vara sant, och min största skräck med förlossningen är inte smärtan utan att något ska gå fel, att vi snubblar på målsnöret och får åka hem utan bebis. Usch, hemska tanke!
Jag fick i "hemläxa" av bm att gå hem och fundera på hur jag vill ha min förlossning, vad som krävs för att jag ska känna mig så trygg som möjligt, så det ska jag ta mig en ordentlig funderare på nu under de närmast kommande veckorna. 
     

Otroligt nog verkar tiden faktiskt gå framåt, hur mycket jag än tycker att den står stilla. Idag har jag gått in i den 28:e veckan och nått den magiska tredje trimestern.

Två månader kvar att jobba och nu ligger min tjänst ute på arbetsförmedlingen, känns så himla overkligt att min arbetsplats söker någon för mammavik. Alltså någon som ska mammavicka för MIG! MOI!
En av mina stamkunder sedan länge såg menande på min mage idag och sa "och du mår bra ser jag..." 
Behöver jag tillägga att jag sken som en sol av den kommentaren?? Jag är stoltast i världen över min växande mage och skulle helst vilja visa upp den för alla!
Men jag tänker inte visa upp den här, av respekt för er kämpare som läser min blogg. Jag vet så väl hur jobbigt det är att se gravida magar när man själv längtar så mycket och kämpar för att få sitt plus på stickan.
All respekt och värme till alla tappra kvinnor som fortfarande  kämpar på!

    

Tänk att jag alltid ska oroa mig för något!
Just nu är det för att jag tycker att knodden är snål med rörelser. Visst, jag känner honom mer eller mindre varje dag, men vissa dagar är det verkligen snålt med rörelser och det känns verkligen dovt. Inte alls sådär att hela magen hoppar till....

Sedan har jag börjat oroa mig över en helt annan sak...
Förlossningen!
Hur fasiken, rent ut sagt,  kommer jag kunna hantera smärtan? Jag som har en näst intill obefintlig smärttröskel.
Tänk om jag bajsar på mig. Jag vet ju att risken är överhängande och kanske skiter jag i det  (hahaha...) när jag väl står där och krystar, men just nu känns tanken på det väldigt jobbig.
Hur ska man kunna gå på toaletten dagarna efteråt när underlivet är helt demolerat?? Det måste ju göra ont att göra vad som helst...
Tänk om det uppstår komplikationer under förlossningen! Tänk om något går fel med vår lille knodd!
Tänk om vår lille knodd inte är frisk!!!   

Ja, jag vet inte men jag känner mig inte som mitt sexigaste jag just nu...
Det är väl en sak att min kropp växer på bredden både här och där, det är jag helt med på och är faktiskt ganska stolt över.
Men det där andra....
Som att man går omkring som en vandrande gasläcka till exempel.
Eller att man förvandlats till en mycket effektiv flytningsfabrik. Jag skojar inte... häromdagen till exempel när jag stod på perrongen och väntade på tåget som skulle ta mig hem från jobbet så känner jag plötsligt hur det kommer ut en smärre flod i de nedre regionerna. Hela jag fryser till is och vågar knappt andas. Min första tanke var: "va? Är det vattnet som går?" När så tåget äntligen kommer rusade jag direkt mot toaletten, som givetvis var avstängd och låst (ur funktion). Halleluja!! Det var den enda toaletten på tåget. Jag fick helt enkelt gå och sätta mig i all min blöta härlighet. Jättemysigt!
När sen tåget äntligen stannade på min station (behöver jag tillägga att det var en mycket lååååååång resa hem) så skyndade jag mig hem snabbt som ögat för att komma in på toaletten. Där ser jag att det i alla fall inte var något fostervatten, utan bara helt vanliga hederliga gamla flytningar, som hade kommit i en sådan mängd att mitt trosskydd otroligt nog hade svämmat över. Nice!
      
Sen har vi ju den där halsbrännan som följer mig som en trogen skugga med en och annan sur uppstötning som extra bonus.
Sexlusten är ju inte direkt på topp heller och har inte varit det sedan jag fick plus på stickan (mest pga att jag varit så nojig hela tiden, sex känns ju lite farligt...)
Lägg till stödstrumpor på det hela och...
Summa summarum....Jag är INTE någon hot mama!    

Men kära vänner, tro inte att jag klagar! Att få vara gravid är en gåva som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva och jag är tacksam för varje stund.
Men håll med om att det kan vara ganska komiskt med den gravida kroppens små krumsprång....  

Besöket hos BM gick...bra! SF-måttet låg på 25, snäppet över medelkurvan. Haha, och jag som nojade mig för att magen inte hade växt. Tji fick jag!
Allt annat såg också bra ut, fina värden och knoddens lilla hjärta pickade på i 140. Tipp Topp med andra ord!

Idag fick jag en mycket trevlig överraskning av min sötaste sambo. Häromdagen beklagade jag ju mig som bekant över mina usla matvanor här på bloggen och fick då av en vänlig själ tipset att införskaffa kokboken "hälsokokboken". Tack för det underbara tipset. Tyvärr har jag själv inte hunnit köpa den ännu. Men så idag när jag kommer hem från jobbet så har sambon köpt en liten present till mig. Döm om min förvåning när jag öppnar och finner ett exemlar av just hälsokokboken. Hur visste han det?? Jag hade ju inte nämnt boken för honom.
Men, eftersom han ju läser min blogg från och till hade han ändå tagit del av det där tipset och bestämde sig för att överraska mig. Åh! Man börjar ju gråta för mindre!
Blev ju nästan nykär!     

25+0 idag! Mitt första stora delmål efter v.12. En underbar och lite magisk gräns att passera för mig. När stora delmål är att ta mig förbi v 30+0.
Imorgon är det dags för besök hos BM, där blir det magmätning för första gången och jag är....gissa vad...dam dam dam....nervös! Såklart! Det är jag väl alltid för något. Nu får jag för mig att magen inte växt som den ska, att knodden är på tok för liten och ligger långt under kurvan.
*suck* vad är det för fel på mig? 
Knoddens sparkar har den senaste veckan lugnat ner sig vilket såklart också är en källa till oro. Kanske är han bara inne i en lugn fas? Kanske har han ändrat position och sparkar mig bakåt mot ryggen? Kanske sparkas han bara på nätterna när jag sover och inte märker nåt?
Hur som helst har han nog börjat tynga mot urinblåsan för nu har jag börjat springa på toaletten betydligt oftare än jag vanligtvis gör. Sen någon vecka tillbaka har jag även börjat springa på toa 2-4 gånger varje natt. Underbart med lite upphackad sömn... Inte så konstigt att man har lite dåligt med energi...

Nu är det dags för sängen, ska ladda för morgondagens BM-besök...
See you on the other side.... dam dam dam... (=ska föreställa rysarfilmsmusik....)       

24+1 idag, eller 24+2 beroende på hur vi ska räkna...
Hur som haver, jag har insett att jag inte äter riktigt så bra som jag borde eller skulle vilja. Det är alldeles för lite frukt och grönt och fisk och på tok för mycket snabba kolhydrater... Risi frutti, pasta (iofs fullkorn), hönökaka. risgrynsgröt....listan kan göras lång.
Okej, jag äter egentligen så mycket sötsaker eller gottis överlag, jag äter ju faktiskt mat, men det känns som att den maten jag stoppar i mig mig är lite för näringsfattig just nu. Har kommit in i någon sorts nedåtgående spiral, jag som vanligtvis älskar att laga mat och baka hittar helt enkelt inte någon motivation just nu, allra helst skulle jag vilja köpa hem hämtmat varje dag bara för att slippa laga, men mitt samvete sätter stopp. (Som tur är kanske...) Men frågan är hur mycket bättre dagens "middag" är än säg till exempel en pizza, hönökaka med ost och risgrynsgröt på en bädd av chips. Alltihop nedsköljt med ett glas vatten. Hahaha, vilken charmig lördagsmiddag va? Egentligen hade jag planerat att göra pannkaksrulle fylld med tacoköttfärs och en stor härlig sallad... Men lata jag orkade inte laga den där pannkaksrullen när det väl var dags. Duktigt va?

  

Jag har aldrig någonsin varit med om att tiden går så otroligt sakta förut...
v 23+5 idag. Varje dag känns som minst en vecka. Varför kan det inte bara bli december snart så att man har lite skoj att göra och se fram emot, då går tiden så mycket fortare.
Oktober och november är såna trista månader, till och med på jobbet står det still just nu, inte mycket alls att göra där så dagarna segar sig verkligen fram.

Magen växer sakta men ganska säkert, får ofta påpekningar om hur liten mage jag har, är jag verkligen så långt gången som v 24...
Men jag försöker att inte noja mig för mycket över detta, vi får trots allt inte så stora magar i min familj.
Annars mår jag bra. Halsbränna vissa dagar men inget som jag inte klarar av.
Har även börjat känna av någon typ av foglossning, bäckenledssmärta kallas det visst, känns som ichias ibland. Men det är inte hela tiden utan bara när jag anstränger mig än så länge så jag får ju ta det ganska lugnt.
Hua, hur ska detta sluta? Jag kommer se ut som en vandrande dallrande badboll innan februari med min aptit och brist på träning. Tur att lillknodden inte tycker om sötsaker nåt vidare.
Sparkar känner jag av lite då och då. Något litet varje dag även om det verkligen är snålt om det vissa dagar medan det andra dagar känns som att lillen tränar sig inför en kommande fotbollskarriär.
Har sedan ett par veckor tillbaka börjat få små sammandragningar. Känns mycket märkligt, magen drar liksom ihop sig och blir stenhård under 1/2 minut innan det släpper igen. Det gör inte ett dugg ont, det känns bara....konstigt.

Fick lite glada nyheter från systern idag (nyblivna tvillingmamman), båda tvillingarna har fått lämna kuvösen idag! Tjohoo!!