Igår äntligen satte mensen igång. MED BESKED! Aj, grymma mensverk!
Nu äntligen efter lååååång väntan kan jag börja räkna ner, äntligen börjar det röra på sig. Känns som jag stått still och stampat så himla länge.

Jag var så orolig i måndags när mensen inte dök upp, jag har en cykel på 27 dgr och i måndags var just dag 27. trodde mensen skulle bli helt försenad efter senaste IVF-cykeln så jag blev verkligen sprudlande glad när den kom igår, mensverken till trots! Jag måste ju vara fullständigt koko!
Det är så konstigt, efter senaste misslyckandet kände jag hur allt hopp bara rann ifrån mig och jag ville lägga mig på golvet och dö av sorg, jag tänkte "det är kört för oss, jag kommer aldrig bli mamma".
Men nu när jag närmar mig nästa försök med stormsteg känner jag hur hoppet kommer krypande tillbaka. Tredje gången gillt, snälla!
                                        

Idag var det en sak som slog mig.
För ca 2 år sedan, innan jag och sambon insåg att vi inte kunde få barn på egen hand berättade både min svärmor och min svägerska att de vid skilda tillfällen varit hos en spådam som förutom att berätta om deras eget liv även berättat lite om deras närstående liv. I båda fallen hade spådamen nämnt min sambos framtid. Jag tror verkligen inte på det där med spådomar men en sak slog mig; vid båda tillfällena sades samma sak om min sambo, nämligen att han hittat rätt kvinna i sitt liv (smickrad) och att vi snart kommer få två söner, antingen tvillingar eller i kort följd.
och det är ju inte utan att man börjar undra lite nu när man står inför tredje IVF-försöket och det kanske blir aktuellt med återinsättning av två ägg, ligger det kanske något i den där spådomen ändå?

Tvillingar är ju inget jag drömt om, men det skulle inte göra något egentligen. Och hellre två barn på en gång än inga barn alls?

Jaha, nu är det fredag och fortfarande ingen mens i sikte. Inte ens lite grann, inte ens lite rosa!
Kanske är jag lite väl otålig med tanke på att den egentligen inte ska komma förrän på måndag, men jag tycker ändå mensen borde ge mig åtminstone lite föraningar redan nu bara för att vara snäll!

På måndag kväll ska jag sätta mig på Swebus express  för en 4,5 tim lång bussresa mot Borås. På tisdag är det nämligen begravning.
Min stackars lilla farmor gick bort 27 dec efter ett halvårs sjukdom och mycket smärtor.
Hon längtade efter farfar och ville inget hellre än att somna in, ändå känns det så oerhört sorgligt i mitt hjärta. Hon har ju alltid funnits där.
Jag hoppas hon har hittat farfar där hon nu befinner sig och att dom har det lugnt och skönt utan sjukdomar och med mycket bingo att roa sig med.

För en gångs skull ska jag ventilera av mig om något som inte gäller min barnsituation.
I morse innan jag skulle till jobbet var jag som vanligt ute på långpromenad med vovven, han hade som vanligt inget koppel eftersom det inte behövs.

Men så helt plötsligt när vi är på väg hemåt fick han upp ett spår och fr o m då slutade han helt att lyssna, han försvann spårlöst in på det stora fältet med det höga gräset, jag hade inte en chans att se vart han tog vägen.
Men ingen fara på taket, så gör han ibland men han kommer alltid tillbaka inom 1 minut då han upptäcker att inte jag är med honom.
Men inte denna morgon!
Till en början är jag knäpptyst i hopp om att min tystnad ska göra honom osäker så han letar upp mig, men icke!
Efter 10 minuter börjar jag bli orolig och börjar ropa och vissla efter honom. Inte ett spår! vart 17 tog han vägen?
Efter ytterligare 5 min ringer jag sambon och lipar i luren att hunden sprungit bort.
Han åker hem från jobbet för att hjälpa till att leta, sötnosen.
När det har gått nästan en timme och jag har skrikit mig halvt fördärvad och gått, jag vet inte hur många kilometer, får jag syn på honom i skogen.
Vilken lättnad!!! Och vovven blev så glad att se mig, nästan så han höll på att äta upp mig, sen vek han inte en tum från min sida.
Undrar om han blev rädd att jag försvann?

Hoppas verkligen att jag aldrig mer behöver uppleva den känslan, har nog aldrig varit så rädd. Kändes som jag fick en smärre hjärtinfarkt på kuppen.
Tänk som jag hann fantisera ihop mycket hemskheter som kunde hänt under den där timmen, att han sprungit ut på vägen och blivit påkörd, att han trampat snett och brutit nåt ben så han inte kunde gå och så skulle jag inte hitta honom, eller att han sprungit in i en vass pinne och skadat sig illa.
*puh* tack och lov hade han inte en skråma när jag hittade honom!
Han är ju min ögonsten, vet inte vad jag hade gjort om något hänt honom.

Nu ska jag njuta av vetskapen att han är säkert hemma i huset och värmen.

Jaha, vad hände nu då?
Efter 4 dagars fjuttiga miniblödningar har dom plötsligt helt avtagit.
Jag som gick och väntade på att det skulle tillta och komma igång på riktigt.
Så snopen jag blev!

Det är ju helt hopplöst att gå omkring här och vänta på en mens som tydligen kommer och går lite som den vill nu för tiden...
Hoppas i alla fall den börjar på riktigt senast på måndag då jag egentligen hade beräknat den till.
Jag går ju bara omkring här som en osalig ande och väntar på att få börja räkna ner dagarna...
Trots allt måste jag ju ändå vänta ytterligare 21 dagar efter att mensen har kommit innan jag får påbörja behandlingen...

Satt jämte en mamma och hennes lille son på tåget.
Jag kan bara besrkiva det som en riktigt fysisk smärta i bröstkorgen! Jag vill också ha en...

Så förvånad jag blev i lördags kväll när jag insåg att jag fått en liten blödning.
Trodde att det var min mens som komit igång alldeles galet tidigt, men så var det inte. Efter 4 dagars tanig spot-blödning har jag fått inse att mensen dröjer ännu några dagar.
Jag som ville få mensen överstökad så att jag kunde börja räkna ner de där  21 dagarna tills nedregleringen börjar.
*suck* jag som var så s_tans trött på att vänta.

Men jag får väl fortsätta vänta...

Tänk att man kan längta så mycket efter något annars så förhatligt som mensen!
Jag som de senaste 2,5 åren haft ångest varje månad inför mensen och hoppats så på att den inte ska komma, men den har givetvis har kommit punktligt månad efter månad.
I normala fall ska man ju var glad över att man har en så regelbunden och bra mens, men...jag vet inte, klart jag är glad över att min kropp fungerar som den ska, det borde ju underlätta IVF-behandlingarna egentligen, men uppenbarligen har det inte gjort någon skillnad ändå.
Nu önskar jag verkligen att mensen kunde komma lite tidigare än beräknat så man kan komma igång md IVF nån jäkla gång!

På något konstigt sätt har min gränslösa sorg över ännu ett misslyckande gått över till att bli irritation och ilska och gett mig någon sorts jävlar anamma, som ett trotsigt barn som bara vägrar ge med sig och kämpar på bara för att...
För att man inte vill acceptera det svåra!
Herregud, så hemsk kan jag väl ändå inte vara att "den däruppe" förvägrar mig önskan att bli mamma.
Nej, jag vägrar tro att jag inte får uppleva känslan av att bära på ett barn även om jag ibland har en inneboende otäck känsla i maggropen av att jag aldrg kommer att bli gravid.

Snälla mens, du kan väl i alla fall komma någon dag för tidigt...För min skull.

Först väntade vi ett år på att jag skulle bli gravid naturligt, sen sökte vi hjälp.'
Undersökningar...
Vänta på provsvar...
Undersökning....
Vänta på provsvar...
Vänta på undersökning...
Vänta på provtagning...
Vänta på provsvar...
Besked om att vi skulle genomgå IVF...
Vänta på att få komma till IVF-kliniken....
Vänta på att IVF-försök nr.1 ska börja...
Upptäcker att jag inte är immun mot röda hund...Vänta på vaccinering...
Vänta på att 3 månader ska gå efter vaccinering...
Sommarstängt på IVF-kliniken...Vänta lite till...
Försök 1 startar, korta protokollet...Förväntan! Äntligen händer det något.
Sprutor, ultraljud, äggplock, återinsättning...
Vänta på grav.test...
...som visade negativt...
Vänta på att blödningen ska komma igång...
Vänta på nästa mens...
Mensen kommer, vänta 21 dagar...=Långa protokollet
Påbörja nedreglering...Blödning=homonstimulering börjar...
Äggplock, återinsättning...
Vänta på gravtest...Hoppas! Den här gången måste det ju ha funderat!
...Negativt gravtest IGEN!
Vänta på att den förbannade frånblödningen ska komma igång...
Väntar på att nästa "riktiga" mens ska komma igång...
....väntar och väntar...
2 veckor kvar tills beräknad mens...
Jävla väntande! Orkar inte vänta mer!
jag har väntat barn i 2,5 år!!!

Jag kan stå ut med vilken behandling som helst, hur många sprutor och biverkningar som helst(trots att jag lider av sprutfobi), om det bara ger mig ett barn.
Men denna eviga väntan tar knäcken på mig!
Jag vill ju bara ha ett barn, ett underbart doftande litet knyte. Varför ska det vara så svårt???

Igår fick jag reda på att jag blivit moster igen. Då föddes mitt sjätte syskonbarn, hon ska heta Matilda.
Som jag längtar efter att åka dit och träffa dom, hålla bebisen i min famn och verkligen få insupa den underbara bebisdoften.
Synd bara att dom bor så långt bort....

Hoppas snart det är min tur!

Nu har jag och min sambo två misslyckade IVF med ICSI bakom oss.
Första misslyckandet var såklart oerhört tufft att ta sig igenom, men andra misslyckade försöket som vi hade så otroligt mycket hopp och tilltro till var verkligen ett rent helvete att ta sig igenom.
Just nu samlar jag kraft för att ta mig igenom det tredje och sista försöket som sponsras av landstinget.
Vad som händer om vi misslyckas än en gång vågar jag inte tänka på.
hur ska man orka ta upp ifrån det depressionshålet???

Ovanpå detta mitt i all väntan på försök tre ska min ena syster snart föda sitt 6:e barn, och min andra syster meddelade att hon också är gravid...
Och här står jag med 2,5 års fruktlösa försök bakom mig!
Hur kan livet vara så orättvist.
Missförstå mig rätt, jag är verkligen glad för mina systrars skull, kanske särskilt den ena som faktiskt väntar sitt första barn efter 10 års längtan. (inte för att hon inte har kunnat på naturlig väg, utan för att hon har skilsmässa bakom sig, och kraschade förhållanden...)
Jag kan bara inte låta bli att känna en bitter svartsjuka långt in i själen. jag längtar ju såååå efter ett litet knyte, men trots att jag fått två perfekta embryon serverade på silverfat vill det inte ta sig...