Då var man i v 5+2 nu då. Tiden sniglar sig fram och symptomen är mycket snålt tilltagna. Jag vet att många inte har så mycket symptom i den här veckan och att det inte alls behöver betyda något, men jag minns min senaste graviditet som också var mycket svag på symptom. Den slutade med MF.

 Hur som helst, idag var jag på apoteket och köpte ett par nya tester, ett vanligt Clearblue plus som jag tog direkt, det blev snabbt ett mycket starkt plus, tack för det televerket!
Sen köpte jag även ett Clearblue digital med veckoindikator som jag ska ta på söndag, då hoppas jag att det kommer stå gravid 3+ på den.
Frågan är bara om jag vågar testa med den, min händer kommer ju skaka som små asplöv.

 

Jag kan verkligen inte sluta noja mig! Hur jag än försöker kan jag inte glädjas över mitt plus, för jag tror verkligen inte på att det är sant. VUL känns som en evighet bort, och bristen på symptom oroar mig verkligen.
Jag vill ha ett kvitto på att lillknorten finns och lever och mår bra! Men nej, jag känner nästan ingenting, förutom mina nattliga utflykter till toaletten.

Och dum som jag är läser jag andras bloggar och forum och jämför mig med alla andra. Det känns som att alla andra har såna kraftiga känningar vid det här laget.
Jag vet, man ska inte jämföra sig, ingen graviditet är den andra lik och bla bla bla!
Men jag kan inte låta bli! Och för varje jämförelse blir jag mer och mer nedstämd.

Förlåt för mitt deppiga tråkinlägg. Jag vet, jag borde vara glad! Men det är så svårt!

Åh så trött jag blir på mig själv.
Varför kan jag inte bara koppla av och njuta av att vara gravid äntligen??
Varför måste jag gå omkring och noja över MF??
Varför kan jag inte bara få ett gäng tydliga gravidkrämpor så att jag vet att lillknorten verkligen lever där inne?

Har nu fått en tid för VUL. 22 juni, alltså om två veckor! Snacka om att dessa två veckor kommer snigla sig fram sakta, sakta, sakta och själv kommer jag tyvärr att vara ett nervvrak. Åh, jag vill ju bara få se ett litet hjärta ticka. För det är faktiskt min tur nu!

 

Vecka 4+6 idag och hela dagen har förflutit utan minsta påminnelse om att jag skulle vara gravid. Vilket såklart fått mig att tro att jag inbillade allt jag kände igår. Men nu på kvällen känner jag lite hur brösten börjar göra sig lite påminda igen. Det där illamåendet jag tyckte mig ana igår har jag inte alls märkt av idag, men däremot har jag varit väldigt trött. Men om det beror på att min sömn blir störd av att jag är uppe och kissar på nätterna eller om det är graviditeten, det låter jag vara osagt. Tycker inte alls att jag känner av någon sån där förlamande trötthet som det pratas om.

Enligt sambon har jag haft ett jäkla humör idag, lättretligt och stingslig. Hm, jag vet inte....

Någon överdriven hungerkänsla har jag inte alls, men när jag väl blir hungrig är det svårt att veta vad jag ska äta då jag inte är sugen på så mycket.
Maten jag äter smakar liksom inte riktigt som jag är van vid, allting har en fadd smak, som om det saknas något.

Ringde kliniken idag och berättade den stora nyheten. Oj vilka glada tillrop som mötte mig i andra sidan av luren. Kändes bra!
Nu väntar jag bara på att de ska ringa tillbaka och ge mig en td för VUL.
Måtte tiden dit gå fort.

Jag har i alla fall bestämt mig för att inte toktesta, jag ska försöka hålla mig tills nästa vecka, då tänkte jag ta ett nytt test med veckoindikator. Då ska det stå 3+ om allt är som det ska och då kanske jag kan koppla av lite mer. Men frågan är om jag vågar, tänk om det inte står 3+???

 

Enligt FL:s graviduträknare ska jag vara i vecka 4+5 nu, alltså i vecka fem.
Brösten ömmar lite från och till men det är absolut inte konstant och det är inte alls speciellt smärtsamt, man kan ta och klämma på dom utan problem.
En svag molvärk kommer och går lite hela tiden, och idag tycker jag att jag känt mig smått illamående hela dan, inget kräkillamående, mer som en liten klump långt nere i halsen som gör sig påmind, speciellt när jag precis har ätit.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt hungrig, nästan tvärtom, aptiten är inte riktigt på topp och jag blir mätt väldigt fort.
Kött och sötsaker lockar inte alls, men däremot har jag sug efter frukt, fisk och grönsaker.
Men banan däremot, näe tack! Jag står inte ut med doften av banan, det märkte jag redan kvällen innan TD med det var inget jag lade någon vikt vid, sambon däremot började ana oråd när bananerna i fruktskålen helt plötsligt åkte ut med förklaringen att hela nedanvåningen i huset luktar banan.

Jag känner mig ganska tung i huvudet och blir lätt yr, värme är också jobbigt och dagen har spenderats i skuggan.
Men å andra sidan är ju inte det så konstigt med tanke på att det varit närmare 30 grader varmt idag.
Imorgon ska jag ringa kliniken och meddela resultatet och få tid för VUL. Nu har jag ett par riktigt nervösa veckor framför mig!!!!

Jag inte låta bli att undra om jag bara inbillar mig de symptom jag har, eftersom jag nu vet att jag plussat och känner efter så förbaskat!

 

 

Omtumlad efter morgonens plus på stickan.
Har svårt att tro att det verkligen är sant, så jag och sambon tog bilen och åkte till närmaste apotek för att köpa ännu ett gravtest, ett sånt där med veckoindikator, för vi ville ju se så att vi inte hade drömt alltihop!
Och tänka sig, på displayen dyker texten "GRAVID 2-3" upp.
Med andra ord går jag omkring i en liten lyckobubbla just nu och ibland tar jag mig ett litet skutt på ett av de där rosa fluffiga molnen som plötsligt har dykt upp och svävar omkring mig.
Hela dagen har jag och sambon gett varandra glada blickar och inte kunnat dölja de stora leenden där bakom.
Nu ska jag verkligen försöka njuta av det här och mota bort alla otrevliga tankar om onämnbara fasor som börjar på M och slutar på fall.

I kroppen känner jag inget speciellt fortfarande, förutom den där svaga molvärken som kommer och går lite, jag kan kanske känna att jag har ett par bröst men jag kan ju inte säga att de känns speciellt svullna eller ömma, de bara ger sig till känna lite och påminner mig om att de finns. Hoppas att det snart blir värre. Jag vet att jag är totalt koko, men jag ser fram emot alla gravidkrämpor!

 

 

Jag viskar försiktigt....
Att det blev ett plus på stickan idag!

Tusen tack alla underbara för era kommentarer, vilket stöd alltså!

Dan före dan... dopparedagen alltså... Dagen då jag ska doppa gravtestet i min lilla mugg.
Mensen har än så länge inte dykt upp, och den senaste veckan har jag varit uppe och kissat minst två gånger per natt (jag kissar annars aldrig på nätterna).
Men det är också det enda som kan tänkas tyda på något positivt, jag är inte speciella hungrig, nästan mindre hungrig än vanligt till och med. Brösten känns och ser ut precis som vanligt... Sambon tycker att de känns och ser svullna ut, men...nej det tycker jag inte.
Molvärken kommer fortfarande i små stötar, inte en gång har jag haft såna kramper som jag fick innan mitt plus i höstas utan det kommer ibland små hugg.

Usch, jag vet varken ut eller in. Jag kommer antagligen inte kunna sova så bra inatt, och imorgon är det på mycket skakiga ben jag doppar ner mitt test i min lilla mugg.

Nu är BIM passerat med ett dygn, och mensen har inte visat sitt fula tryne ännu.
Annars känner jag mig väl som vanligt, brösten känns som vanligt, möjligtvis kan jag ana att det vänstra känns lite tungt, men det är nog bara önsketänkande.

Men törstig är jag, hela tiden. Och så klart, dricker man hinkvis med vatten så måste det ju ut, så följden blir att jag kissar. Stup i kvarten!

Och den där stötvisa molvärken hänger fortfarande kvar och skrämmer mig att tro att mensen lurar bakom nästa hörn...

Idag börjar tros- och toalettpapperskontrollen på fullaste allvar.
Men några grav.känningar har inte alls, så jag mistänker att mensen kommer dyka upp inom de närmaste dagarna, (BIM idag).

Min mage har den senaste veckan varit alldeles kajko, "tvåan" gör jag kanske varannan dag ( i vanliga fall funkar den som en klocka....) Och när jag väl får göra den så känns det som att jag inte får ut hälften. Inte så att jag är hård i magen, det lilla som kommer ut är inte hårt, mer att det liksom är stopp, det vill inte komma alls.

Annars hänger molvärken kvar, men den är långt ifrån konstant. Mer som ganska kraftiga hugg, som går över efter 1/2 minut. Det kommer några såna hugg varje dag och har så gjort de senaste 3-4 dagarna. Det känns som att de små huggen gör mer ont för varje dag. 

Brösten är oförändrade, samma form, färg och känsla som vanligt alltså.

Jag blir mer och mer säker på att det gått åt skogen igen, och försöker verkligen stålsätta mig för den mensblödning som komma skall.
Om inte mensen dykt upp innan dess är det dags att kissa på stickan på söndag...
Då vet vi säkert.
Fram tills dess ska jag verkligen försöka klänga mig fast vid hoppet bäst jag kan!