Nu sitter jag här och gråter, jag blir så rörd av era fina ord!
Tack alla fina för ert stöd!


Med detta inlägg är det dags att lämna denna blogg, för nu är jag inte längre barnlös, jag är mamma och nytt kapitel tar nu sin början i mitt liv.
Ett kapitel jag längtat efter att få bläddra till i flera år, och nu är jag äntligen här.
Jag kommer nog att fortsätta blogga, men nu om mitt liv som mamma och det passar inte riktigt in under den här kategorin.

Alla tappra kämpare som fortfarande kämpar och längtar... Jag kommer fortsätta följa er och hålla mina tummar och tår för er.   

Nu mina vänner har jag en underbar liten son att ta hand om, så alla fina som följt mig och stöttat mig under den här långa resan... TACK!
      

I fredags kväll går vi i godan ro och lägger oss vid 00.30.
Vid kvart i två på natten vaknar jag med ett ryck i tron att jag kissar på mig, kastar mig ur sängen och flyger in på toa men hinner inte dit innan trosorna är dyngsura. Ooops, hur gick det med sängen tänkte jag, fortfarandé i tron att jag kissat. Torkar mig och ställer mig upp, då  kommer nästa störtflod.
Ojdå, det här är nog inte kiss...
får en kramliknande känning i magen och tror jag ska få diarre. Ringer förlossningen som säger till mig att avvakta och se om jag får några värkar, annars ska jag åka in på morgonen.
Klockan är 02.00 och jag väcker försiktigt sambon, "älskling, jag tror vattnet har gått, vi får nog vara lite vaksamma".
Hoppar in i duschen och magkramperna tilltar, snabbt. Plötsligt har jag kraftiga värkar med bara en minuts mellanrum. Värkarna trycker neråt kraftigt och är extremt intensiva. Säger till sambon att ringa förlossningen igen och rådfråga. Barnmorskan hörde mig i bakgrunden och misstänkte att det var dags att komma in, omedelbart.
Försöker klä på mig mellan värkarna och ta mig ut till bilen medan sambon plockar ihop det sista som ska med till BB, jag hade ju inte packat klart BB-väskan riktigt...
Jag kryper in på alla fyra i baksätet och sambon kör iväg i flygande fläng med mig vrålandes i baksätet medan han påminner mig om att andas...Tänk er valfri filmsekvens på temat...
Väl på plats på förlossningen 02.45 blir jag undersökt av en barnmorska som till våra stoa chock säger "ojdå, du är helt öppen, det är dags att börja krysta".
WHAT?'
Sagt och gjort, det är bara att börja krysta, med lustgasen som hjälp samt lite bedövningsspray.
Plötsligt är rummet fullt av folk och en läkare säger till mig att dom ska hjälpa mig med en sugklocka för att få ut lillen snabbare. Min enda tanke där och då är "herregud, jag kommer brista sönder och samman".
Efter en stunds tortyr där jag bokstavligen tror att bäckenbenet är på väg att tryckas ut känner jag hur han kommer ut och plötsligt ligger det en välskapt bebis på min mage. Klockan var då 05.07. Snacka om turbo-förlossning.
Då får vi veta att lillen hjärthjud rusade mot slutet och han hade bajsat i vattnet, därav brådskan att få ut honom. Skönt att jag inte fattade det i stundens hetta.
Som väntat brast jag ordentligt, andra gradens sfinkterruptur bl a, och behövde  sys mycket. Det tog 1-1,5 timme att sy ihop mig.
Men jag fick världens vackraste bebis i slutändan, och det all mödan värd.

Jag är alltså inte längre barnlös, jag är mamma!                 

Ja, som sagt. Idag har jag och sambon varit på en liten "utflykt" till KK i Lund. Det var verkligen inte planerat idag men i morse när jag var på toaletten upptäckte jag att det strilade något färglöst och luktlöst utefter benen. Just där och då var jag för trött att tänka närmare på det utan trodde att det kanske bara var knodden som tryckte mot urinblåsan utan att jag kände något.
Men nästa gång jag ska på toaletten händer samma sak igen och jag börjar bli konfunderad... Vad är det som rinner? Urin? Extremt tunna och vattniga flytningar? Eller rent av fostervatten?
Jag bestämmer mig för att ringa mvc och rådfråga. BM hänvisar direkt till förlossningen som i sin tur tycker att jag omedelbart ska in på kontroll ifall ifall det är fostervatten.
Kändes jättetöntigt! Jag hade inga som helst värkar och det var ju inte tal om några jättemängder vätska som rann ut.
Men men, bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite lyder väl mottot...
Väl på plats kopplas jag till en CTG som mäter mina värden, allt ser fint ut, och sedan blir det UL och efterföljande gynundersökning, och även där ser allt fint ut. Jag läcker inte fostervatten visar det sig utan det är bara en större mängd extremt vattniga flytningar som kommer ut.
Jaha, kändes ju lite lagom dumt...

Men samtidigt, det var faktiskt personalen som propsade på att jag skulle komma in, inte jag!
Hur som helst, det var ju trevligt att ta sig en liten extra titt på lillknodden i alla fall och se hur han har det där inne....
         

Jag har haft bättre nätter...
Just som jag satt mig (läs lagt)  tillrätta i soffankl 20.00  för att titta på handbollen med sambon så upptäcker jag att halva synfältet plötsligt försvinner. Jag anar såklart oråd och går in och borstar tänderna och tvättar av mig snabbt som ögat och mycket riktigt, det saknade synfältet förvandlas snabbt till ett virrvarr av blixtrande sicksackmönster i olika färger och ljusbubblor så att jag inte ser så mycket annat än just detta fenomen.
Med andra ord = ett migränanfall.
Jag tar med mig ett glad vatten och en migräntablett in i sovrummet och släcker ner alla lampor, sätter på mig sovmask och trycker i ett par öronpluggar och försöker somna ifrån eländet med förhoppningen om att vakna dagen efter utan huvudvärk...
Men som jag bedrog mig, tre timmar senare vaknar jag av att min skalle ska explodera (eller det var så det kändes i alla fall, riktigt så dramatiskt var det kanske inte...)
Jag släpar mig ur sängen och famlar mig fram nerför trappan för att ringa sjukvårdsupplysningen, för jag vågar inte medicinera mer på eget bevåg med tanke på mitt gravida tillstånd, vill ju inte riskera att knarka ner lillknodden så att han blir sjuk på kuppen.
Men vad hade jag väntat mig? Att sjukvårdsupplysningen skulle kunna ge mig några svar? Sköterskan i andra sidan av luren var jättegullig men hon hade ingen koll alls på vad jag skulle göra så hon sa till mig att ringa förlossningen.
Sagt och gjort, jag ringer förlossningen och får äntligen efter 1 timme i telefon med sprängande huvudvärk klartecken för att ta en tablett till.
Puh!
Så jag pillar i mig en citodon och en macka (så att medicinen ska lindas in lite) och släpar mig tillbaka till sängen där jag sitter resten av natten och försöker sova. För att ligga ner med migrän, det går inte för då exploderar nog skallen på riktigt.
Så där, så såg min natt ut.
Men nu är det en ny dag och idag mår jag bra! Och det gör knodden också, jag har känt honom buffa omkring lite därinne och det är alltid en enorm lättnad att känna hans närvaro när jag haft migrän eftersom jag är så rädd att mina mediciner ska påverka honom för mycket.          

Idag har jag varit på mvc igen och kollat läget med knodden. Och ja, allt ser ju fint ut. Han växer bra och min kropp verkar tycka om att vara gravid.
Nu har lillknodden dessutom fixerat sig och är redo för leverans, men jag antar att jag får ge mig till tåls ytterligare ett par-tre veckor innan han väljer att titta ut.
Han har varit rätt lugn i magen de senaste dagarna, jag har fortfarande känt honom men det har varit små rörelser, vet inte om han är inne i en lite slö fas eller om det helt enkelt är för trångt för några större rörelser och jag försöker allt vad jag kan att inte oroa mig över detta.

Förlossningen ter sig inte riktigt lika skrämmande längre, smärtan är helt plötsligt inte det som skrämmer mig mest längre, nej, det jag är mest rädd för är att "snubbla på mållinjen".
Jag är oerhört rädd för att något ska gå fel nu på upploppet och det är påfrestande att inte kunna släppa denna oro ens för en stund.
Kanske hör denna oerhörda rädsla för att förlora vårt barn ihop med vår långa ivf-kamp?? Man vågar inte släppa ner sin gard av rädsla för att någon då drar undan matten under ens fötter? För så har det ju varit hela tiden för oss fram tills nu...         

Det börjar kännas tungt nu.
Jag älskar verkligen att vara gravid och jag vill inte på något sätt klaga, men nu längtar jag efter att få träffa knodden och att få tillbaka min kropp.
Jag är stolt över min gravida kropp och min stora fina mage, men nu när jag närmar mig slutet är det inte så bekvämt.
Magen är i vägen så att det är svårt att ta på sig strumpor och skor. Att hitta bekväma ställningar att sitta och ligga i verkar näst intill omöjligt då magen tar all plats och det känns som att alla inälvor kläms upp genom bröstkorgen eller ut genom ändtarmen.
Jag sover inte så bra länge eftersom jag vaknar femtioelva gånger varje natt av att jag är kissnödig, varm, ligger obekvämt, får knuffar i revbenen, är täppt i näsan....
Herr Herman Röjder (som en FL-vän som fint kallar hemorrojder...) växer och börjar verkligen göra sig påmind nu, och jag smörjer för glatta livet med Xyloproct i förhoppning om att den ska krympa och försvinna.
Skönt att vara ledig nu faktiskt så att jag bara kan rå om mig nu här hemma och vila när jag blir trött.
För jäklar så trött jag blivit de senaste 2 veckorna, trött och lättretlig. Tyvärr är det sambon som får ta emot största delen av mitt dåliga humör. Jag har vekligen INGET tålamod utan tänder till för minsta lilla.
Men oj, så gnälligt det här inlägget låter nu när jag tänker efter...
Jag klagar inte... eller jo, lite klagar jag faktiskt för nu längtar jag så mycket efter knodden och jag är faktiskt jättenervös inför förlossningen och jag är orolig över så mycket.
Jag är orolig för hur förlossningen ska gå, hur knodden mår, hur min kropp kommer må efteråt, för hur livet kommer bli med en liten bebis i huset, för att min hund ska känna sig bortglömd...Ja, listan kan egentligen göras hur lång som helst.
Inte konstigt att man sover som en kratta när man har så mycket att fundera på!

Men missförstå mig rätt! Jag är samtidigt världens lyckligaste och stoltaste blivande mamma och även om jag just nu är lite gnällig så skulle jag inte byta bort det här för allt i världen. Det är värt varenda liten krämpa, till och med Herman Röjder är accepterad!               

Så konstigt det känns... imorgon ska jag inte gå till jobbet... Kändes så oerhört märkligt att gå hem från jobbet i fredags och veta att nu kommer det dröja minst ett år innan jag ska tillbaka och jobba igen....
Och idag satte vi ihop spjälsängen och började så smått att tvätta baby-kläderna...
Det närmar sig faktiskt nu. På riktigt, det är inte långt kvar!  
I onsdags var vi på första föräldrakursen, vi pratade om komplikationsfria förlossningar och fick titta på en liten förlossningsfilm. Givetvis började jag gråta i slutet av filmen när mamman fick upp sin bebis på bröstet. Jag var den enda som grät....
Är jag så blödig??
Imorgon är det dags för nästa föräldrakurs, då ska vi prata komplikationer och smärtlindring, misstänker att det kommer kännas lite jobbigt. Jag är faktiskt väldigt nervös inför förlossningen och försöker på något sätt leva i en lycklig bubbla där jag inte tänker på att jag ska klämma ut en 3-4 kg stor klump snart. Men jag måste faktiskt ta tag i det här nu. Knodden ska ju ut och jag kommer inte undan!

    

Nu är det verkligen inte många dagar kvar att jobba, känns helt sjukt overkligt att jag ska vara mammaledig! Hade någon för ett år sedan sagt detta till mig hade jag fått mig ett riktigt gott skratt.

Var på mvc idag också, är alltid lite nervös inför dessa besöken, det sitter så djupt rotat i mig att det där med barn inte går vår väg så jag förväntar mig alltid nedslående besked inför dessa besök. Så dumt av mig, men jag kan verkligen inte styra de här tankegångarna.
Men allt såg så fint ut så, knodden växer helt enligt sin kurva och hjärtat pickar på fint. Han ligger som han ska med huvudet ner och han har sjunkit ner ytterligare något men är fortfarande inte helt fixerad.
Själv mår jag tipptopp, HB-värdet är finfint och blodtrycket håller sig på en jämn och bra nivå så jag antar att det bara är att njuta av det sista av åkturen.

En och annan ny liten gravidkrämpa har kommit smygandes, till exempel så har jag fått en svullnad i "exit number 2..." (fint yttryckt va?) vet inte om det är en liten hemorrojd som kommit på besök som en följd av ökat tryck mot ändtarmen. Den här lilla svullnaden har jag haft i ett par veckor nu men det är först nu jag verkligen börjar känna av den, den känns lite öm och efter att jag gjort "nummer 2" känns det verkligen som att jag har en stor apröv! 

Det känns verkligen att jag har en mage nu, den är liksom i vägen så det är svårt att hitta bekväma ställningar att sitta och ligga i för det trycker liksom åt alla håll.
Men det är ett kärt besvär!     

Hur kan det vara möjligt att vara så här trött?
Är det en del av gravidteten? Eller är det bara det här mulna, trista vädret som påverkar mig?
Hur som helst har jag ingen som helst energi och det känns som att jag skulle kunna sova dygnet runt!
Finns så mycket jag skulle behöva ta tag i här hemma, men jag orkar verkligen inte. Vill bara ligga ner och sluta ögonen.
Alla snackade om den där förlamande tröttheten man skulle känna de första 12 veckorna av sin gravidtetet, den kände jag aldrig riktigt av, men nu... Nu kan jag förstå vad alla pratade om bara att det verkar ha inträffat lite senare för mig.
5 dagar kvar att jobba nu! Ska bli så jäkla skönt att få gå hemma och ladda batterierna ett par veckor innan BF, jag känner att jag verkligen behöver det.
Att stå och gå hela dagarna börja faktiskt blir rätt påfrestande för ryggen och jag skulle behöva ta små powernaps för att orka med hela dagarna, men det kan jag inte gärna göra på jobbet.
Nej, nu är det bara till att bita ihop och jobba de där sista dagarna, sen ska jag vila och ladda och försöka förbereda mig mentalt bäst jag kan.
 Exakt en månad kvar till BF!        

Snälla söta rara alla människor! Jag vill inte höra alla hemska historier om hur saker och ting har gått snett i slutet av graviditeten.
Jag är så nojig och nervös för så mycket som det är, så jag behöver inte mer att oroa mig över.
Förstår inte varför folk känner att de måste berätta för en höggravid kvinna om deras kompis kompis som förlorade sitt barn bara ett par ynka veckor innan BF eller i samband med BF eller fan hans moster.
Snälla, spara alla sådana historier tills efter min förlossning när jag fått ut en frisk och LEVANDE liten bebis i famnen. Innan dess är jag allvarligt allergisk mot sådana historier!

Nu menar jag inte att någon här inne på FL är så taskig och berättar dessa historier för mig, nej, jag menar dessa människor IRL som av någon märklig anledning känner sig manade att berätta om dessa hemskheter. 
Det räcker att jag får höra början på historien för att jag ska förstå vart det barkar hän, och då säger jag vänligt men bestämt att jag inte vill höra och så sjunger jag en liten trudelutt samtidigt som jag håller för öronen och ryser en aning. Men det hjälper föga att avbryta innan jag hört hur det slutar, jag vet ju ändå hur det slutade och det räcker för att tankehjulen ska börja snurra. Hua!!

       

Nu är det bara några timmar kvar av 2011 och vi lämnar ett år bakom oss som varit både jobbigt och otroligt lyckligt. Nu blickar vi fram emot 2012, ett år som kommer innebära att ett helt nytt kapitel i livet startar, livet som förälder. Livet vi aldrig trodde vi skulle få.

Jag önskar alla som kämpar vidare ett fantastiskt 2012 som kommer innebära att allt blod, svett och tårar äntligen belönar sig.
2012 är året då det händer. Jag hoppas på ett riktigt babyboom!

Gott nytt år kära okända vänner och medkämpare!

     

ja, nu närmar det sig verkligen!
34+0 imorgon, herregud! Det är svårt att förstå. Det börjar faktiskt bli dags att planera och köpa in lite praktiska grejer nu, typ amningsbehå, blöjor, tvättlappar, behåskydd... Ja, sånt där som man vill ha hemma när det är dags, man kommer ju inte vilja åka och handla det första man gör när man kommer hem från BB.
Och nu har vi fått hem barnvagnen också, det var verkligen en stor och overklig känsla att lasta in vagnen i bilen... Är den till VÅRT barn liksom??
Börjar känna mig lite klumpig nu, magen är lite i vägen (på ett rätt trevligt sätt ändå...), till exempel är det lätt att stöta till kunderna under behandlingarna med magen. Lite pinsamt...
Halsbrännan kommer och går, men jag lyckas hålla den rätt bra i schack genom att undvik att stoppa i mig saker som jag vet lockar fram den.
Magen funkar fortfarande som ett urverk, men (ursäkta detaljerna) konsistensen är rätt trög, och det syns på färgen att jag äter järntillskott om jag ska uttrycka mig lite snyggt.

Nu ska jag bara jobba den här veckan ut och två veckor till, sedan är det tre veckor semester planerat innan BF. Ska bli skönt, för nu börjar det bli tungt att jobba på i det tempo som krävs på jobbet. Jag behöver vila och ladda inför det stora som ska hända. Har börjat bli rätt trött de senaste veckorna och jag misstänker att det beror på att jag sover väldigt hackigt nu, vaknar jag inte för att jag är kissnödig så vaknar jag av en liten sammandragning eller för att jag har ont i ryggen. Min vetekudde är verkligen helt underbar!

Ska bli spännande att se vilken dag knodden väljer att titta ut, egentligen skulle det kunna hända vilken dag som helst nu om man ska hårddra det lite.  

Dagens TUL gick bra!
Knodden är precis lagom stor för sin ålder, vilket var en emorm lättnad efter senaste BM-besöket.
Han har minsann lagt huvudet ner mot bäckenet redan och det är bara en tidsfråga innan han fixeras. Wow, nu kan vi verkligen börja räkna ner...
Tyvärr ville han inte vara med på kort idag, han skymde ansiktet mycket effektivt med sina båda händer så vi fick nöja oss med en bild på en liten fot. Kärlek!!

Nu dröjer det ända till 10 januari innan vi träffar BM nästa gång, känns som ett väldigt långt glapp...
     

Precis hemkommen från BM-besöket som väl gick ganska bra. Mitt blodtryck ligger bra och knoddens hjärta pickade på i 150.
Dock har inte mitt SF-mått rört sig sedan sist (två veckor sedan) och detta fick såklart kugghjulen i min skalle att börja snurra på högvarv igen!
Växer han inte som han ska?
BM kände och klämde på min mage och tyckte sig känna ett huvud långt nere vid bäckenet. Enligt henne kan det vara därför SF-måttet inte rört sig, eftersom knodden i och med detta läge sjunkit ner lite. Hon var i vilket fall som helt inte ett dugg orolig.
Till skillnad från mig som genast började måla upp olika hemska scenarion.
På måndag har vi TUL inbokat, där får vi väl se mer tydligt hur det egentligen ligger till.
Hur knodden ligger, hur måtten ser ut. Om han växer som han ska.
Känns som det kommer bli en lång helg... Många tankar hinner tänkas innan det är måndag!

       

Sakta närmar jag mig beräknat nedkomstdatum och folk i min omgivning lägger mer och mer märke till att min mage putar ut en del.
Trots detta har jag fortfarande väldigt svårt för att greppa att det ska komma ut en liten bebis i slutändan!
Under så lång tid kämpade vi för att bli gravida att själva graviditeten till slut verkade vara huvudmålet snarare än bebisen som vi drömde om från starten.
Förstå mig rätt nu, bebis är såklart fortfarande drömmen och det stora målet, men det har under årens gång tett sig så avlägset att man på något sätt flyttat bak gränserna.
Men nu är det dags att inse sanningen, om 2 månader kommer vi att vara föräldrar och jag håller som bäst på att förbereda mig inför mammarollen... Jag som precis börjat vänja mig vid att vara gravid...

Knoddens rörelser verkar under den senaste veckan ha ändrat karaktär, det känns inte längre som sparkar utan mer som att han liksom bökar omkring, som om han letade efter en bekväm ställning att ligga i.
Jag känner honom lite oftare nu, men samtidigt känns det svagare nu, och som sagt mer "bökigt".

5 veckor kvar att jobba och jag räknar nu ner... Längtar verkligen efter att få ladda batterierna lite innan BF.         

Igår när jag stod i duschen kände och klämde jag lite på min bröst (missförstå mig rätt här...) och döm om min förvåning när det plötsligt sipprar ut lite gulvit vätska. Jaha, då har väl mjölken så smått börjat bildas antar jag??
Nästa anhalt, mjölkkossa!

Idag var på fredriksdals julmarknad, så mysigt! Det kändes som att åka tillbaka 150 år i tiden. Mycket hantverk att titta på och mycket lokala delikatesser att smaka på, jag älskar verkligen sånt.
Många barnvagnar med tillhörande småbarn såg vi och drömde oss bort, nästa jul har vi en sån! Då ska vi få åka på familjeaktiviteter som en riktig liten familj.
Ja, vi är en familj nu med, men den känns inte komplett utan barn. Det är inte riktigt samma charm att åka på sådana här aktiviteter bara vi två, även om det såklart är mysigt det med.