Att "Skaffa barn" kan ju ses som en självklarhet och en naturlig utveckling i en relation. Åtminstonde trodde jag det eftersom jag relativt smärtfritt är pappa sedan flera år tillbaka. Efter att jag och min "nya" fru bestämde oss för att skaffa barn insåg jag helt plötsligt att det enkla och självklara inte alls kan vara så.

Under de två år som jag och min älskling har försökt, genomgått behandlingar, känt glädje, sorg, och verkligen fått kämpa för att få en IVF till stånd, står vi nu i början av ruvningsperioden.

Mycket kretsar kring den blivande mamman, hennes behandlingar och utveckling. Vi pappor finns även om vi inte märks så mycket. Den här processen tär på en, men det är härligt att få den här möjligheten. Att få möjlighet till IVF kan tyckas vara en självklarhet. Jag kan säga att vi i Konungariket Sverige är oerhört lyckligt lottade. Jag ska aldrig mer gnälla över att jag betalar för mycket i skatt. En bekant bosatt i USA ställde frågan till mig, när jag berättade om vår IVF behandling; - Hur har ni råd med det? Tydligen är det en hjälp som endast är till för mycket förmögna.

Även om det är mycket väntan på behandlingar, utredningar och vårdgaranti, så känns det helt underbart att få denna möjligheten. Det känns på ett speciellt sätt om jag jämför med mina tidigare "fåbarn" perioder.

De normala 9 mån har helt plötsligt blivit 2 år idagsläget. Hur det kommer att bli med vårt lilla ägg är ett oskrivet blad. Förhopningsvis tar det sig på första kicken, men det kan lika gärna bli ytterligare behandlingar, väntan, oro och en känslosam berg och dalbana.

Förhoppningarna, glädjen över att vi är två genom detta finns som utgångspunkt.

Vill så gärna hälsa dig lilla efterlängtade bebis Välkommen när du än kommer.