Nu vet jag ju att ni finns.

Jag vet vilka ni är och hur ni ser ut och att ni väntar på oss.

Nu börjar ett nytt kapitel och därför kommer jag att avsluta den här bloggen och påbörja en helt ny i stället.

...är det många som har sagt under den här långa processen.

Själv hade jag en viss bild av hur det skulle vara när vi fick vårt barnbesked, men givetvis blev det inte så.
Aldrig hade jag kunna föreställa mig detta tumult och denna kaotiska sinnesstämning och aldrig hade jag väl kunnat tro att det verkligen skulle hända, på riktigt. Men det har det. Det har hänt och det har hänt just oss.

Jag vaknade på fel sida i morse och dessutom försov jag mig. Hela dagen kändes allt bara så fel och jobbigt och jag var på uruselt humör. På lunchen tänkte jag försöka rycka upp mig lite genom att gå och kika lite på barngrejer i stan, det brukar jag göra ibland och det får mig alltid att känna mig gladare. Men inte idag. Idag var en sådan där dag som kommit då och då de sista månaderna när jag frågat mig själv om det verkligen kommer att bli något barn av all denna väntan och all denna tystnad. Strax före tre ringde telefonen och det var min man. Han lät så konstig på rösten att jag trodde att det hänt något, men sedan sa han som det var. Vi hade fått det. Barnbeskedet. När han minst anat det, mitt i maten.

Efter så många år av längtan är jag nu alltså äntligen mamma. Det är knappt så att jag kan förstå att det är sant och att det är jag som skriver dessa ord, men så är det. Vi har idag, för en si så där åtta och en halv timme sedan, blivit föräldrar till ett underbart, ljuvligt och helt bedårande tvillingpar. En pojke och en flicka på nästan tre år tittar in i kameran med stora bruna ögon och vinkar och sjunger åt oss på slovakiska på den film som vi sett hur många gånge som helst ikväll. En pojke och en flicka som väntar på oss i en liten stad i norra Slovakien, bara några kilometer från polska gränsen, och som är så fantastiska att vi gång på gång nyper oss i armen och undrar om det är sant. En pojke och en flicka som vi väntat på i evigheters evigheter och som äntligen är våra.

Kanske blir detta punkten i min lilla blogg. När jag började skriva den visste jag ju inte vem jag skrev den till, men det gör jag nu. Namnet "Du som ännu inte finns" stämmer inte längre. Ni finns nu och inte bara i mina drömmar. Ni finns på riktigt och nu vet vi vad ni heter och hur ni ser ut.

Godnatt, våra små söta gullungar. Sov så gott, där borta i Slovakien. Vi kommer snart och hämtar er!

När jag började känna mig redo för att bli mamma, för en så där femton år sedan vid det här laget, började jag att sy ett lapptäcke till det kommande barnet. Det var på den tiden jag bodde i Italien och ingen av mina vänner kunde sy eller förstod varför jag skulle tillverka något som gick att köpa i affären.

Jag sydde ett lapptäcke i rosa nyanser, för jag var övertygad om att jag skulle få en dotter. Det gick ganska snabbt, bara på en vecka om jag minns rätt, men å andra sidan var det inte heller särskilt stort. Skulle passa i en spjälsäng. Var jag fick tygerna ifrån har jag glömt, kanske köpte jag dem eller så klippte jag sönder några gamla skjortor, jag vet faktiskt inte. Men jag vet att det blev väldigt fint. Jag la det i en låda under sängen för att invänta att jag blev gravid och då och då tog jag fram det och tittade på det och fantiserade om bebisar och om hur jag och min dåvarande sambo skulle gå runt i lägenheten och bära på dottern insvept i det där täcket.

Så blev nu inte fallet. Jag blev inte gravid därför att min sambo inte ville ha några barn. Däremot blev en av mina bästa vänner med barn, helt oplanerat, och tvingades gifta sig hals över huvud eftersom hennes förädrar blev vansinniga över att hon blivit gravid innan hon ens gått klart universitetsutbildningen. Vi råkade komma förbi när de hade bröllopsmiddag, informellt med bara föräldrarna, för så fort gick det med bröllopet att det gjordes kommunalt och utan något större pådrag. Hon fick en dotter, en underbar söt liten dotter som såg ut precis som den bebis jag drömde om. Och jag gick hem, tog fram mitt rosa lapptäcke från lådan under sängen och gav det till den lilla nyfödda tjejen som välkommen-till-livet-present.

Därefter började alla jag kände prata om min talang för att sy lapptäcken. Alla vänner som kände någon som väntade barn, hade fått barn eller själva planerade att bli gravida bad mig sy. Jag tog upp ganska många beställningar de följande åren. Blåa, gröna, gula, rosa, blandade färger, fyrkantiga lappar, avlånga lappar, mönster, ja, alla möjliga tänkbara former av lapptäcken sydde jag om kvällarna i lägenheten i Milano. Jag tog även med min symaskin till en kompis och sov där över helgen och lärde henne och hennes två systrar att sy egna lapptäcken, och de var helt begistrade över mina sykunskaper (som i stort sett sträcker sig till lapptäcken och fållning av gardiner). Som en slags terapi blev det samtidigt som jag gladde varenda kotte i bekantskapskretsen och på min arbetsplats med äkta svenskt handarbete. Eller i alla fall var det så de beskrev det inför andra.

Det sista täcket jag sydde innan jag avslutade den här perioden i mitt liv som lapptäckeproffs, var det till min förstfödda systerson. Det blev inte alls lika stort och bra som de tidigare för jag hade på något sätt tappat lusten att sy och dessutom hade jag precis brutit upp från mitt och sambons tolv år långa förhållande och var övertygad om att jag aldrig skulle få några egna barn. Jag var ju redan 32 och tänkte i min dysterhet att jag hade blivit alldeles för gammal för att få egna barn.

Nu har det gått snart nio år sedan jag avslutade min karriär som lapptäckstillverkare och det är nog just i år som jag kommer att bli mamma. Äntligen. Femton år och en si så där femtio lapptäcken senare.

Häromdagen vaknade jag och sa till min man att jag kände för att sy ett lapptäcke. Eller rättare sagt, två. Vi väntar ju på två barn. Så nu har jag börjat klippa. Jag klipper lappar ur makens mer eller mindre gamla skjortor, från dukar vi inte använder längre, från örngott och lakan ur linneskåpet och som jag köper på rean på Åhléns och Hemtex och ICA Maxi. På lucnherna går jag runt i affärerna i stan på jakt efter något, vad som helst gjort av textil, i just den nyans jag behöver till mina täcken, på väg hem från jobbet försöker jag tänka ut lay-outer och på kvällarna klipper, nålar och stryker jag mina små bitar med en sådan omsorg att jag känner mig som Den Perfekta Hemmafrun. Maken har ännu inte upptäckt att den blårandiga skjortan har försvunnit ur hans garderob, men visst var den lite sliten i kragen? Och de där rutiga gardinerna vi fick från svärmor när vi bodde i lägenheten i stan, kommer hon någonsin att undra varför vi inte hänger upp dem här i huset? Tror inte det, så de ryker nog idag.

Vilken underbar lycka! Jag ska snart ta fram min gamla symaskin från garderoben och börja sy igen. Den här gången känns det som att de verkligen kommer att användas av just mina barn och ingen annans.

Första julen utan pappa och förmodligen sista julen utan er, våra efterlängtade små guldklimpar, tillbringade vi i det land där ni förmodligen finns just nu. Slovakien. Jag ville komma ifrån allt det här hemma i juletid som får mig att tänka på förra julen - den som jag redan då visste skulle bli den sista tillsammans med min far - och samtidigt få njuta av att tillbringa just juldagarna i ert land, även om vi inte vet vilka ni är och exakt var i landet ni finns.

Vi tänkte på er så mycket på julafton, kände ni det? Om inte ska jag berätta det för er när ni kommer hit. Vi strosade runt på gatorna i ett öde Bratislava. Öde därför att allt, och då menar jag allt, var stängt både på julafton och juldagen. Det regnade och vårt paraply var trasigt och det kändes inte direkt som julafton brukar göra, men vi var så lyckliga över att vara där, i samma land som er. Se hur det ser ut, äta sådan mat som vi antar att ni är vana vid, höra språket, se människorna. Varenda gång vi såg ett barn, eller även en vuxen person, med vad vi antog vara romskt ursprung vände vi oss om och försökte föreställa oss hur ni ser ut. Vi insöp atmosfären och känslan och allt som kanske skulle kunna vara er vardag. Eller inte. Kanske är den inte alls så. Medan vi många timmar senare värmde oss i den enda öppna restaurang vi lyckats hitta fantiserade vi om hur det blir nästa gång vi kommer till Slovakien, när vi gör den "riktiga" resan. Den för att hämta er.

På juldagen tog vi tåget och klev av i en liten stad ca 6 mil nordost om Bratislava. Tanken var att vi skulle ha hyrt en bil och åkt runt lite på landsbygden för att se hur det såg ut utanför huvudstaden, eftersom vi tror att det är där ute någonstans ni finns. Men även biluthyrningsfirmorna var stängda, till och med på flygplatsen. Så det fick bli tåget och lika lyckliga blev vi för det, eftersom det gav oss ännu mer känsla för hur det kan vara att bo och leva i ert land. Det var lite som att vrida tillbaka klockan till sextiotalet, tror jag i alla fall, jag var ju bara två år när sextiotalet tog slut så det är väl inget jag direkt minns. Tåget var gammalt och slitet och sätena så nersuttna i vår kupé att jag liksom satt i ett stort hål. När vi klev av kändes det som att ha hamnat i en spökstad, inte 6 mil från Bratislava. Eftersom precis allt var stängt även här var det inte en människa ute, alla satt väl inne och firade jul kan jag tänka mig, så det tog oss en halvtimme att gå runt staden och sedan var det tre och en halv timme kvar tills tåget skulle gå tillbaka. Så kallt det var den dagen och så underbart det var att stå där i kylan och se oss omkring och undra om det var här ni kanske fanns. Eller i någon annan stad, likande denna. Eller inte. Kanske ser er verklighet inte alls ut så, kanske återstår den att upptäcka nästa gång?

Vår förhoppningsvis sista jul utan er blev annorlunda och helt fantastisk. Vi åt grillat kött som de grillade i små baracker längs gatorna och drack varmt vin med honung i plastmuggar och såg på slovakisk TV på hotellet utan att fatta ett ord och köpte barnböcker på slovakiska och när affärerna öppnade igen köpte vi även tre likadana porslinshjärtan i en hantverksaffär. Det ena har vi redan hängt upp i granen. De två andra har vi slagit in i silkespapper och lagt in i garderoben i den blivande barnkammaren i väntan på er, de ska ni få när vi firar jul första gången tillsammans med er. Kanske redan i år.

Vi har nu bokat flygbiljetter och hotell för att fira julen i Bratislava, som en liten mjukstart inför den "riktiga" resan här framöver. Jippi!!!

Låter kanske lite knäppt att åka iväg till Slovakien och tillbringa hela julhelgen på hotell, bara jag och maken, men jag är så otroligt lycklig över vårt beslut. Att få fira den förhoppningsvis sista julen utan barn i det land som vi hoppas och tror kommer att ge oss våra efterlängtade guldklimpar är för mig det bästa som kan hända i det här läget, när väntan håller på att göra mig galen. Även om vi inte hinner få barnbesked innan jul och inte vet vem vi väntar på och var barnen finns någonstans i landet, så känns det helt fantastiskt att veta att vi kommer att fira jul i samma land som de befinner sig i.

Jag har ju aldrig varit i Slovakien tidigare så det här känns inte bara som en julsemester utan även som ett studiebesök innan det är dags för att åka dit för att hämta våra barn. Som en slags förberedelse. Turista i lugn och ro, strosa på julmarknader, shoppa, äta slovakisk mat (korv och bönor ser jag framför mig men jag kanske har fel???) och tjuvkika lite på hur folk är och ser ut och hur de har det i allmänhet. Ska läsa på lite om landet de kommande veckorna, fick ett ryck i somras efter det att vi skickat in våra handlingar men nu har det varit så mycket annat att jag kommit av mig.

I somras hade jag så stora planer och trodde att jag skulle lära mig lite slovakiska men nu inser jag att jag inte kan så mycket mer än "hej" och "välkomna till oss, kära barn". Det sa vi på filmen vi fick skicka ner med pappren och de fraserna kommer nog att sitta kvar i minnet i resten av våra liv - som vi tränade på uttalet under vägledningen av våra goda vänner som bott i Bratislava under flera år och lånade ut alla ordböcker de hade inför den stora filminspelningen. Vem vet, kanske snappar jag även upp "god jul" eller något annat praktiskt snart när vi åker ner? Skänt å sido, några bra-att-ha ord ska vi minsann lära oss, men det är ett otroligt komplicerat språk! Trots att vi båda är ganska språkbegåvade känns det som en omöjlighet att uttala alla de där konsonanterna.

Nu är det dags för lite surfning på Bratislavas officiella hemsida och sedan blir det TV-tittande för glatta livet tills maken kommer hem från sin utekväll (=hockey). Ahoj!

Ingenting hörs från Slovakien och det är i och för sig inte så konstigt. Det ska inte höras något, inte än. Vi har fortfarande många månader kvar av väntan så det är väl bara att försöka stå ut, men ändå. Om man bara fick en liten liten hint om hur lång tid som är kvar.

Den här väntan och den här tystnaden har nästan förvandlats till ett kvävande vakuum, som ibland helt stryper mitt hopp om att det en dag verkligen kommer att bli ett barn.

I början kändes det som att det faktiskt skulle kunna lyckas, som att hela den här processen kunde leda fram till ett föräldraskap som jag längtat efter och sett fram emot i fjorton år, men andra dagar, som exempelvis just idag, känns det ganska ofattbart. Fast det är väl bara att ge sig till tåls och rusta sig med en kniv för att skära upp den där tjocka plasten som verkar ha sänkt sig runt mig och som hidrar den minsta lilla solstråle att komma fram.

Jag har en föraning om att det kan komma att behövas många snitt i den ytan innan det här är klart...

Förberedelser av barnkammare pågår för fullt, vilket innebär att hela huset är upp och ner just nu. Dessutom ska vi samtidigt försöka måla om altanerna nu när det verkar bli fint väder och uppehåll några dagar i sträck, vilket inte är så vanligt här ute i skärgården den här tiden på året. Och jag håller även på med ett projekt i trädgården som påbörjades för några månader sedan men som pausats på grund av ihållande regn ett antal helger och andra aktiviteter under resterande soliga veckoslut. Så nu ligger det jordsäckar, uppgrävda buskar som behöver komma i jorden och verktyg överallt, samt några kassar med inköpta höstperenner som antingen har blommat ut i kassarna eller som har dött av torka (ställde dem under tak när jag köpte dem för några veckor sedan och har helt glömt bort dem tills i morse. Tur vi inte väntar besök just nu, det ser verkligen ut som om en bomb slagit ner här... Förstår inte riktigt hur det gått till.

Vad som menas med förberedelser av barnkammare? Ja, har man varit hos oss så vet man att vi har ett mycket charmigt gammalt hus men inte särskilt stort. Det finns - förutom ett litet TV-rum med härlig utsikt över grannöarna och som är vårt absoluta favoritrum och anledningen till att vi köpte det här huset för fyra år sedan - tre sovrum på ovanvåningen, vårt sovrum är det största och rymmer precis en dubbelsäng med tillhörande sängbord och en spegel, men den sitter ju på väggen så den tar ingen större plats. That's it. Hade önskat få in en byrå men det går inte.

Det andra sovrummet är nu (inte länge till, hoppas jag!) vårt arbetsrum och det måste vi nu tömma och fördela ut innehållet på husets övriga rum, hur det nu ska gå till. Vi har även köpt några bokhyllor med dörrar som vi ska ställa i utrymmet intill trappan upp till TV-rummet och där det tidigare stod några låga och opraktiska hyllor som inte alls kan rymma allt som måste få plats där. Sedan, när vi lyckats trolla bort alla pappershögar, pärmar, DVD-skivor och vem vet allt som trängs i vårt arbetsrum, ska vi klämma in två sängar där till er, förhoppningsvis snart kommande knattarna, och någon hylla för leksaker och annat.

Sovrum nummer tre är mikroskopiskt litet och ska bli lekrum. Idag tjänar det som avställningsrum för tvätt som ska vikas/strykas, grejer som ska bäras upp på vinden men som vi inte orkar ta tag i just nu, saker som ska in i de bokhyllor vi köpt och som håller på att monteras upp i TV-rummet. Undrar hur de stackars bokhyllorna ska klara av att sluka allt som vi ska plocka ut ur de här två extrasovrummen??? Jaja, det ska vi väl lösa på något sätt och då ska vi i alla fall ställa in ett långt lågt bord som vi ska ärva av svärmor och måla om i klargrön färg och så de två små Gulliver-stolarna vi köpte på IKEA i somras och som ser ut som våra vanliga köksstolar, samt några hyllor för leksaker. Tänk att ni en dag antagligen kommer att sitta där inne och rita eller vad ni nu kan tänkas vilja leka med! Har nu ett antal papperskassar där inne med nyinköpta spel och pussel och ritblock och ja, allt som jag har hittat och som känns neutralt både vad gäller åldrar och kön, tills vi vet hur gamla ni är, som bara bara väntar på att få bli uppackade.

Låter kanske inte som något jätteprojekt, men tro mig, jag förstår inte just nu hur vi någonsin ska bli av med alla dessa högar som har uppkommit i varenda liten vrå av huset. För det är ju inte bara att tömma de nuvarande skåpen i arbetsrummet (och som ska säljas på Blocket eftersom de inte passar någon annanstans än just där de står idag under snedtaket, och där ska ju en av sängarna stå sedan) och stoppa innehållet i de nya hyllorna, för trots att de är dubbelt så höga så kan de ju omöjligt klara av att inhysa allt som vi skulle behöva få in där. Så nu gäller det att rensa. Rensa allt som vi under de fyra år vi bott här har knölat in i arbetsrum och avställningsrum och det tar ju en så otrolig tid. Hur har vi kunnat samla på oss så otroligt mycket papper??? Det är för mig en stor gåta.

Men, jag ska inte gnälla. Anledningen till allt detta är ju att vi väntar barn efter sex års försök så egentligen är detta ingentingen jämfört med allt vi hittills har gått igenom och vad som antagligen fortfarande komma skall, innan ni är på plats. Och varför sitter jag här och knappar på datorn när jag har en si så där femtio pappershögar och ungefär lika många kvadratmeter altan att måla??? Nej, nu blir det en kopp starkt kaffe till och sedan kavlar jag upp ärmarna och hugger in. Ni barn ska inte behöva vänta en dag i onödan på att få era rum i ordning trots att vi ännu inte vet när ni kommer eller vilka ni är.

Ajöss!

Äntligen. Nu är vi godkända av slovakiska myndigheter och står på deras väntelista för matchning!!! Tjoho!

Maken ringde mig på jobbet och nästan grät av lycka efter att ha öppnat posten och läst BFA:s brev. Undrar vad han kommer att göra när vi får barnbesked!? Hihi. Jag brukar driva lite med honom, han blir lätt så rörd vid högtidliga ögonblick och detta är verkligen ett av dessa. Det känns helt ofattbart att vi kommit så här långt och att vi nu finns med i registret på Centralmyndigheten i Bratislava. Det betyder att de granskat vår ansökan och kanske sett på vår film... Och att de en dag, vem vet när, kommer att para ihop oss med er. Våra älskade och så högt efterlängtade barn, som vi inte känner och som inte vet om att vi är här och väntar på er.

Det är nog dags att byta namn på bloggen nu, förresten. Du som ännu inte finns känns så konstigt nu, när "du" troligtvis kommer att bli "ni" och när ni med största sannolikhet redan existerar och finns i allra högsta grad någonstans där på andra sidan Europa. Men strunt samma. Till den dag som vi får veta vilka ni är kommer den att få fortsätta heta så här. Det lät rätt så bra när jag kom på det och egentligen spelar det väl inte så stor roll, det är ju bara en titel. "Ni som redan finns" låter ju inte riktigt lika bra även om det är en underbar mening att uttala.

Hela kvällen har jag gått omkring som på moln. Lagat makens favoritmat, druckit mitt favoritvin, ringt till alla jag känner och berättat den Stora Nyheten, sms:at till de jag inte fick tag på, mailat, tagit kort på min man medan han ringer och berättar samma Stora Nyhet till sina vänner, gått runt i den blivande barnkammaren och tittat och känt på alla nyinköpta leksaker och barnkläder som ligger och väntar som vore de juveler. Kan inte koncentrera mig och undrar hur jag ska kunna sova i natt. Somnar jag kommer jag säkert att drömma om er.

Natten till igår, efter att ha sett på "När storken kommer" på TV, drömde jag om att ni var här. Hur ni kommit hit visste jag inte men att ni var våra barn, ja, det var det ingen tvekan om. Rätt som det var bodde ni bara här hos oss och jag var lite konfunderad över att ni var så gamla, den äldsta snart elva och den yngsta nio, för jag förstod inte hur kommunen gått med på det när vi bara hade megivande upp till ej fyllda fyra. Men å andra sidan tyckte jag det var smidigt för ni var så gamla att ni redan kunde perfekt svenska och det tyckte jag var bra för jag hade oroat mig för hur vi skulle kunna göra oss förstådda den första tiden när ni var hemma. När jag vaknade kändes det så verkligt alltsammans och jag var lite osäker på om vi egentligen hade fått några barn eller inte, så jag var tvungen att stiga upp och gå och kika in i den blivande barnkammaren. Fortfarande arbetsrum i väntan på förvandling.

Hur länge vi får vänta på barnbeskedet vet vi inte. BFA säger ca ett år men vi har hört att det kan ta längre tid och även kortare, så vi vet inte riktigt vad vi ska ställa in oss på. Fast nu vet vi i alla fall att vi väntar. På riktigt den här gången.

God natt!

Idag kom ytterligare ett kuvert från BFA. En tjock bunt med kopior på de översatta handlingarna som de tagit emot där nere. Vi satt ute på altanen, maken och jag, och bläddrade i dem som om vi förstod varenda ord. Granskade sidorna och fnittrade åt våra namn som böjdes på olika sätt beroende på var de stod i meningarna, såg jättekul ut: ibland hette jag Helena, ibland Helenou, ibland Helenina, ibland Heleny. Åhhh, vad jag undrar vad ni heter, våra små barn som förmodligen redan finns där nere i Slovakien någonstans utan att vi känner till varandra!

Jag tror att jag läste den där bunten med papper i närmare två timmar fast jag inte fattade ett ord och försökte samtidigt luska ut vad handläggarna på Centralmyndigheterna tänker nu när de gör det samma. Hoppas vi verkar vara trevliga och lämpliga och kärleksfulla föräldrar även på slovakiska!

Ja, inget barnbesked givetvis, för då hade jag varit så speedad att jag inte kunnat skriva, men däremot fick vi ett brev idag från BFA där vi fick bekräftelse att Centralmyndigheten i Bratislava håller på att gå igenom våra handlingar nu och att ett (förhoppningsvis) godkännande bör komma inom ca 3 veckor! WOW!

Dessutom fick vi ett litet informationshäfte om hur processen kommer att gå till under den närmaste tiden och lite om vad som sker under resan. Helt overkligt! Och jag som precis kommit in i en svacka där det känns som om det aldrig kommer att gå vägen.

Vissa dagar är jag nästan övertygad om att det kommer att hända något som gör att adoptionen inte går i lås. Jag har till och med slutat shoppa (vem hade väl trott det för bara några veckor sedan?) nu eftersom det känns som att utmana ödet. Hmmm.

Hoppas det där OK:et från Slovakien dimper ner SNART!!! Är så rädd att de hittar någon liten hake eller detalj i alla våra papper som gör att de på Centralmyndigheten utbrister "ha, där kom vi allt på er!" och sedan är det kört. Varför de nu skulle göra det, så utredda och granskade som vi blivit. Åh, jag vill bara skruva fram tiden en si så där fem sex månader, kanske jag vet något redan då! Den här väntan och osäkerheten håller på att göra mig galen, tror jag.

Våra handlingar har kommit till Bratislava!!!

Vår handläggare på BFA ringde för att berätta detta i eftermiddags, när jag precis somnat i fåtöljen framför soffan. Är hemma med feber och halsfluss och kände mig så där lagom med i matchen när jag sovande svarade i telefonen. Visste inte riktigt om det var morgon eller kväll och fattade inte vem det var som pratade och vad hon menade, inte förrän långt efter det att hon talat färdigt och var på väg att lägga på luren. Då gick det in och efter samtalet orkade jag till och med tjoa och hoppa lite i vardagsrummet, något jag inte haft energi till på hela veckan. På sin höjd har jag orkat släpa mig ut en minirunda med hunden då och då. Maken är, om möjligt, i ännu sämre skick än vad jag är, tillbringar dagarna i sängen och ser ut och låter som om han drabbats av något som är hundra gånger värre än halsfluss. Tack och lov att det inte var han som svarade...

Hur som helst, de är framme nu. UNDERBART, kan jag utropa nu när jag vaknat till efter en kopp kaffe. Någon gång under augusti borde vi få besked om att ansökan har godkänts av Centralmyndigheten i Bratislava. Hoppas jag kan vara lite mer emotionell vid det samtalet, om de nu ringer för att meddela detta.

Hoppas jag blir piggare snart så att jag orkar gå ut och shoppa. Med pappren i Bratislava vågar man kanske till och med ge sig på inköp av barnkläder???

Äntligen klara med alla intyg och brev och foton och till och med filmen! Har fått besked från BFA att allt är i sin ordning nu, äntligen, och att våra handlingar lämnas in för legalisering hos Notarius Publicus idag. Sedan går de raka vägen ner till Slovakien för översättning på plats och överlämning till Centralmyndigheten i Bratislava. Någon gång under slutet av augusti eller början av september bör vi få OK därifrån att vår ansökan är godkänd. Vad spännande!!!

Det känns som om luften har gått ur mig. Det var så mycket strul med ansökan ända in i det sista; läkaren hade signerat med svart bläck i stället för blått, felstavat namn på vissa intyg, datorn vägrade redigera vår videofilm, skrivaren pajade när vi skulle skriva ut det personliga brevet och etiketterna till fotografierna, fotoframkallningen blev helt kass och flera av korten var tvungna att göras om osv. osv. Men som sagt, nu är det överstökat och avklarat och VI ÄR KLARA! Vi har gjort allt som ligger i våra händer och nu får vi helt enkelt påbörja nästa väntan. Först beskedet från Centralmyndigheten och sedan det magiska samtalet...

Känns helt overkligt. Har aldrig varit så nära målet som vi är just nu. Ska verkligen fira till helgen! Både midsommar, färdiga med ansökan och dessutom barndop. Våra bästa vänners lilla flicka, resultat av deras sista IVF försök medan de väntade på att medgivandet för adoption skulle bli klart, ska döpas på midsommardagen och det ska bli så underbart att få vara med på hennes stora dag.

Nu känns det som om vinden vänt och allt äntligen går åt rätt håll. Alla motgångar vi haft de senaste åren börjar helt plötsligt bli medgångar. Tack lilla pappa, om du nu haft ett finger med i spelet. I alla fall vill jag tro det -det känns lättare att acceptera att du är borta om jag tror att du är medveten om att det börjar lösa sig för oss!

Nu har det gått en knapp månad sedan instruktionerna kom från Slovakien och vi är mitt uppe i samlandet. Vi hade hoppats på att vara klara vid det här laget, optimister som vi är, men så är icke fallet.

Både det ena och det andra har hänt som har gjort att vi ungefär har kommit halvvägs, men vi räknar kallt med att vara klara till midsommar när vår handläggare ska gå på semester. Förhoppningsvis flyter det sista på bättre än det första! Det är ju så mycket som kan gå fel. Psykologen vi anlitade från början fick en allvarligt sjuk son och hoppade av utredningen. Vigselbeviset vi fick när vi gifte oss är spårlöst försvunnet och pastorsexpeditionen vill inte ställa ut ett duplikat. Datorn vägrar vara med när vi ska få över vår film från videokameran till en dvd-skiva. Dessutom brann dammsugaren brann upp när jag snabbt skulle snygga till hemmet igen precis innan filmningen, fast det är väl egentligen bara en bagatell i sammanhanget. Det hade kunnat vara värre.

Något som också försenat vårt papperssamlande lite är att vi har bett kommunen ändra vårt medgivande från ett barn eller syskonpar, ej fyllda 4, till att enbart innefatta syskonpar, ålder oförändrad. Det känns helt rätt, särskilt nu när vi vet att det är till Slovakien vi ska skicka våra handlingar eftersom det verkar som om att det inte är en omöjlighet att få syskon därifrån, vilket annars kan vara lite si och så i andra länder. Förutom det faktum att vi fick invänta det nya medgivandet från kommunen (har nu kommit!) så visade det sig att de i all hast för att få med ärendet i nästa möte gjort en del stavfel i utredningen som inte fanns där i den ursprungliga versionen, och därför blev det en del panikrättningar i sista stund innan det förhoppningsvis blev rätt.

Hur som helst, den här perioden känns helt underbar. Äntligen håller vi på med det sista innan det är dags för den stora väntan. När filmen väl finns där på DVD:n, alla intyg har kommit (och är rättstavade!) och vi fått iväg allt till BFA, ja, då ska vi bara sätta oss ner och njuta av den stora lyckan över att vara en bra bit på väg! I alla fall i en vecka, för sedan tänkte vi påbörja de projekt i huset som bör vara klara innan barnen kommer. Barnen! Jo, jag skrev barnen och det känns helt märkligt att bara tänka tanken att vi inom förhoppningsvis inte alltför lång tid kommer att vara tvåbarnsföräldrar, om allt går som det ska.

Från barnlös direkt till förare av tvillingvagn!!!

Nu är vi framme i kön, nu är det vår tur! Vi får göra i ordning vår ansökan till SLOVAKIEN! Jippi!!!

Äntligen! Som vi har väntat och längtat och sett fram mot just det här ögonblicket. Kan knappt fatta att det är sant.

Brevet från BFA kom i måndags. Då hade vi precis kommit tillbaka efter vår resa till Västindien, där vi suttit under kokospalmerna vid strandkanten och fantiserat om när det skulle kunna tänkas bli vår tur. Kanske till hösten, kom vi fram till. Vågade inte hoppas något annat.

Vi pratade också om att gå ur de andra köerna, Taiwan och Indien, när vi var där borta på andra sidan jordklotet. På var sitt håll hade vi tänkt och kommit fram till att det faktiskt var Slovakien som kändes mest rätt, mest "vi". Men vi visste inte riktigt om vi skulle våga gå ur de andra köerna. Taiwan verkade vi ligga rätt så bra till i och tänk om Slovakien skulle strula och ta lång tid? Tänk om det var just i Taiwan som Du fanns? Så vi bestämde oss för att stanna kvar i alla tre köerna och låta ödet bestämma. Ödet bestämde Slovakien. Hurra för ödet!

Och så, i måndags, nyligen hemkomna, solbruna och avslappnade, fick vi den underbara nyheten. Ingen av oss vågade riktigt tro på att det var sant, att det brev som kom verkligen betydde att vi skulle få göra i ordning vår ansökan. Maken ringde mig på jobbet, han hade kommit hem tidigt och öppnat brevet. Jag blev helt speedad. Började hoppa upp och ner på stället, förvånade kollegor som gick förbi mitt rum med glasvägg mot korridoren höjde på ögonbrybnen och trodde jag blivit galen. Sedan ringde jag mamma och syrran och skickade sms till alla jag känner för att snabbt meddela vad som hänt. Mamma satt på möte och ringde upp efter ett tag, när hon hört mitt kryptiska meddelande i röstbrevlådan. När jag lugnat mig så mycket att jag kunde stänga ner datorn och samla ihop mina saker åkte jag hem, flera timmar efter makens telefonsamtal. I flera timmar irrade jag alltså runt på kontoret som i dvala, för att berätta nyheten för de av mina kollegor som har följt vår adoptionsprocess. Alla blev så glada.

När jag kom hem läste vi båda brevet från BFA två gånger. Jo, det stod verkligen så. Vi blev tillfrågade om vi ville att de skulle förmedla vår adoption i Slovakien. OM vi vill! Vi hoppade runt i köket med pappren i händerna, jublade och dansade om vartannat. Hunden blev helt tokig och började hoppa han med, han anar inte vad som väntar. Snart blir det nog konkurrens om mattes pussar!

Så tog vi kort. Vi samlar på bildern från olika skeden i processen. Har tagit kort på kommunhuset där vi gjort utredningen, på vår utredare, på huset där studieförbundet som anordnade föräldrautbildningen håller till, på vårdcentralen som gjort våra läkarundersökningar, på oss när vi firar att vi fått medgivande (med ett glas champagne i handen och med ögonen fyllda av tårar eftersom det bara var ett par dagar efter min älskade pappas begravning), ja, vi har till och med förevigat själva medgivandet på bild. Allt ska bli ett album som Du ska få en dag.
Nu tog vi kort på oss båda med var sin del av BFA:s brev i nävarna, ståendes vid köksbordet. På det första står vi fint och prydligt bredvid varandra, på det andra kan jag inte stå still utan fotot tas mitt i ett litet hopp och får mig att se lika lång ut som min man. Sedan tog han kort på mig och hunden som tar glädjesprång över köksgolvet, jag med brevet i handen högt ovanför huvudet och hunden med sin favoritleksak i munnen. Fem kort blev det, där jag ser helt galen ut. Galen men så lyckligt. Så oerhört lycklig.

Den där jublande glädjen höll i sig en dag eller två. Jag är givetvis fortfarande otroligt glad över att väntan på att få göra i ordning ansökan är slut och att det äntligen blivit vår tur, men nu har det lagt sig lite och jag KAN faktiskt prata om annat än adoption eller Slovakien. I måndags kväll somnade jag med Världsatlas i handen. Låg och tittade på vilka länder Slovakien gränsar till, vad de små städerna österut heter, lustläste den lilla faktarutan längst fram där såna där spännande saker som folkmängd, landyta, religion och så vidare är angett ända tills ögonen gick i kors.

Nu är det alltså papperssamlande som gäller. Vi har redan begärt in första intyget samt bokat in psykologen för psykologutredningen som måste göras. Tre träffar vill hon ha med oss för att göra utlåtandet. Två hos henne och en hemma hos oss. Hmmm, ytterligare ett hembesök. Trodde det var avklarat vid det här laget, men det blir väl att ta fram dammtrasan igen och storstäda någon helg här framöver. Sedan ska vi också spela in en videofilm på oss själva och hemmet. Passar väl bra om vi ändå ska städa. Fast vad vi ska visa och säga i 15-20 minuter vet jag inte. Så stort hus har vi ju inte. Tack och lov att vi har en rätt stor och kuperad trädgård. Det tar lite tid att gå runt på klipporna.

Jag kan inte riktigt tro att väntan är över. Nja, helt över är den ju förstås inte, för när vi är klara med alla papper och ansökan har gått iväg till Slovakien blir det ju en ny väntan. Men ändå. Nu är vi ju ett steg närmare målet. Ett steg närmare Dig.

Eller Er. Ni kan ju faktiskt bli två!

Nu har vi äntligen, efter så lång väntan, fått vårt medgivande!

Inte idag, men det är idag jag har tid att skriva. Ärendet var uppe i socialnämnden på vår kommun i tisdags, 19 februari, fyra dagar efter min älskade pappas begravning, och två dagar innan min egen 40-årsdag.

Vår utredare ringde inte förrän dagen efter och lämnade det glada beskedet, mitt i lunchen med några före detta kollegor ringde mobilen och efter det ägnade jag hela lunchen åt att ringa och skicka sms till alla jag känner för att berätta att det äntligen är klart.

Underbart, nu är det "på riktigt"! Det ska bli så spännande att börja välja land, kan knappt bärga mig nu tills pappren kommer i brevlådan så att vi kan kopiera allt och skicka in till de organisationer vi är medlemmar i. Jag vill skicka ansökan NU!!!

Skönt att ha det här att tänka på, efter det att pappa gick bort den 3 februari har det känts tungt men nu finns det ett ljus i mörkret. Ett stort ljus. Du?