För nästan 5 veckor sedan (när jag va i v10), började jag få ont i ländryggen. Inte alls farligt, vaknade en morgon och det ömmade. Tänkte att jag sovit lite tokigt.
Efter nån dag rörde sig smärtan ner i svanskotan, gjorde inte så farligt ont.
Sakta men säkert kröp det ner till övre delen av rumpan, la sig som ett band över båda skinkorna.
Den ömmande smärtan ökade stadigt, för att sedan byta karaktär. Samt att den förflyttade sig till den vänstra skinkan.
Den ömmande känslan övergick snart till rellativt stark smärta. Ilningar och hugg som tillslut gjorde att benet låste sig och vara på väg att vika sig.
Tänkte att det hela skulle gå över, men nu 5 veckor senare är det så illa att jag drar mig för att gå.......

Det hugger för varje kliv jag tar, går hyffsat bra när jag sitter ner, men sitter jag för länge börjar det domna i skinkan.
Vet inte vad jag ska göra, det blir inte bättre av att stretcha. Det blir nästan värre. Vid ett tillfälle var det något som knakade. Och i dag får jag inte ens upp benet för att sträcka ut muskeln....
Googlade lite på fenomenet och om det kan ha med graviditeten att göra.
Det jag kom fram till är att det antingen är ischias eller foglossning.
Har ju aldrig haft problem med ischias - någonsin!!!
Och hur foglossning känns vet jag ju heller inte hur det känns. (Av förklarliga skäl).

Men jag har alltid trott att foglosning skulle gjöra ont i höfterna och ljumskarna typ.... Eller????
lillajags