V40+5- Efter en dag med kraftiga förvärkar kände jag inte mitt barn i magen.... Efter att ha pratat med min syster ringer jag till förlossningen för att höra vad dom tycker.
Och dom sa "hellre en koll för mycket än en för lite".
Så vi åkte in på Tisdagen vid 18 tiden för att kolla kurvan på barnet.
Allt såg bra ut, lill knoddens hjärta slog precis som det skulle.
Hade högt blodtryck (har under hela graviditeten legat normalt), iom detta misstänkte dom havandeskapsförgiftning.

En läkare plus läkarkandidat kommer och kollar mig också. Dom har med sig en ultraljudsmaskin.
Först palperar dom magen för att fastställa barnets läge. Rumpan i vädret och huvudet i bäckenet, precis som min B har sagt sedan V33.

Kollar med ultraljud (varför vet jag inte). Men jag vet att läkaren blir väldigt tyst...
Så jag frågar lite på skoj "Är nåt på tok?Har du ett huvud där uppe och en rumpa där nere?!"  (hihi).
Läkaren tittat allvarligt på mig och säger "Ja, det är exakt det vi har...."

Jag och P bara tittar på varann, säger inget på en stund. SÅ vänder jag mig till läkaren och frågar vad detta innebär...
Hon ger oss 2 alternativ, antingen så provar vi att föda vaginalt men då måste vissa kriterier uppfyllas för att på prova. Eller så plockar man ut barnet med snitt.
Fick veta alla för och nackdelar med båda alternativen.
Så fick vi vara själva en stund för att prata igenom allt och för att fatta ett beslut.

Efter en kvart hade vi bestämt oss, fast egentligen hade vi nog bestämt oss så fort vi fick höra att barnet låg i säte. Vi valde snitt.
På den följden att jag inte fick komma hem på kvällen utan blev inlagd på BB samma kväll.
Vi var minst sagt chockade......... Inte en blund fick vi på hela natten.

26/10 V40+6
Klockan 06:30var det dax för en dusch enligt ordination från dagen innan.
Kommer en BM och sätter kanyl i vänster handled (gjorde ont som fan).
Det börjar sakta men säkert gå upp för oss att i dag är den vi ska få se vårt barn.
Förmiddagen kryper fram, kl 11 går jag på toa och inser att slemproppen hade gått.
Ca 20min senare när jag ligger i sängen går vattnet, ska jag vara ärlig får jag lite panik. fan mitt vatten ska inte gå, jag ska ju bli snittad.
Men allt gick bra, kl 12 går vi ner till operation. En okänslig narkosläkare börjar palpera min rygg mitt under en värk. Jag kan inte ligga stilla så han sticker mig 3 gånger med lokalbedövningen innan den sitter. (Idiot).

Snittet går bra, dom måste klippa upp mig ca 3cm extra för att få ut barnet för att den sitter så fastkilad i mitt bäcken.
Dom hade förvarnat mig om att barnet kanske inte skriker när det kommer ut iom att den inte fått stimulansen genom förlossningskanalen.
Men mitt barn gnydde när dom fick ut det. Och mitt hjärta smälte och kände "jag gör vad som helst för dig".
Visar upp mitt barn lite snabbt innan dom gick iväg till barnrummet.

Vi fick en SON!!!!!! En vacker liten pojke på 4690g och 54cm lång!!!!!!

Sen kommer vi till den "roliga" biten. Jag vet inte allt som hände, men jag vet att jag förlorade mycket blod. Dom räknar med att man tappar 1 L, men jag förlorade 2,7 L och min livmoder ville inte dra ihop sig. Dom pumpa mig full med 4 olika mediciner för att den skulle dra ihop sig. En läkare stod i 30min och knådade min mage, hon blev svettig och hade lätt träningsvärk dagen efter.

Ligger på uppvaket i över 2 timmar, får en massa morfin pga av smärtan. Min make kommer ner efter ett tag för han var orolig för mig. Han hade fixat på att en BM var med vår son.
Lagom till att han är hos mig kommer 2 läkare in för att trycka på min mage.
Han håller mig i handen och den smärta jag upplever när dom trycker kan jag inte beskriva för jag kommer inte ihåg den.
Men det avgrundsvrål som kommer ur min strupe fick min make att blekna.
Skrämde nog skiten ur alla andra på uppvaket och va dom inte vakna så vakna dom nog då.

Kommer upp på rummet och får amma min son, men detta kommer jag itne ihåg. Både Onsdagen och Torsdagen har jag stora minnesluckor från.
Vet att min kropp säger ifrån efter all smärtlindring så jag spyr som en galning. Över hela mig, sängen och golvet.
På Fredagen kommer jag ur sängen!!!!!

På Söndagen får vi äntligen åka hem med våra underbara son som har fått namnet Sebastian!!!!!
Och han är självklart världens vackraste!!!!

Nu är han 3 veckor gammal och vi börjar komma in i livet med ett spädbarn!
Helt underbart är det.
Men till en början grät jag varje dag i 2 veckor och livet kändes allt annat än underbart.
Men det har äntligen vänt och jag känner att jag kan njuta av vår underbara son!

Så var BF dagen här...... Inget har hänt ännu. Är fortfarande hemma med förvärkar.
Verkar som att vi går in på övertid........

Fick tipset av BM att sysselsätta sig på BF dagen och inte bara gå och vänta.
Så i dag jag ge mig på att putsa lite fönster. Maken har sagt att han ska hjälpa mig, men han ligget fortfarande och sover.... 

Nu är det bara 6 dagar kvar till dagen med stort D!!!!!
En tur upp till BM i går, som jag hoppas var den sista innan lill knodd kommer ut till oss!
Alla värden var bra, den lill*s hjärta slog på i 148 slag/minut.

Pratade lite om mina förvärkar som denna vecka har varit mycket jobbigare än innan. Hon sa att har jag tur så har kroppen gjort något med alla förvärkar. Att den är långt förberedd och kanske tom på gång att öppnas!!!
Jag hoppas, hoppas och hoppas att det är så. Så att jag inte gått i nästan 6 veckor med förvärkar för "ingenting" (förstå mig rätt).

Skulle ju vara rätt så nice om det visa sig att jag redan nu är öppen typ 4-5cm!
Men hon kollade inte, vi bara diskuterade möjligheten.

Kom ut nu!!!!!!! Jag och din pappa vill träffa dig!!!!  

Å kära nån!!!! Redan v39?!?! Vart tog tiden vägen?? Den sprang nog ifrån mig!
Tanken på att det kan sätta i gång när som helst gör mig lite nervös, men samtidigt förväntansfull. Vill ju så gärna träffa denna lilla krabat som har vuxit i mig sen i Februari.

Förvärkar och sammandragningar hela dagarna, kommer mer och mer, oftare och oftare.
Men det är ju som det ska antar jag.

Snart får vi äntligen träffa dig!! Som vi har längtat!!! 

En tur till BM i går. Allt var bra, slog på i 150-152 slag/minut!

Mår bra, känner mig pigg och glad. Trotts att jag inte sovit så jätte bra de 2 senaste nätterna. Har haft kraftiga förvärkar hela natten och morgonen.
Drömde att jag var på "sjukhuset" (såg inte ut/kändes som ett sånt) och vattnet gick. Det började tom bli dax att krysta. Men jag hade inte ont. Värkar som bara den, men ingen smärta. Och detta utan EDA! (Som jag för övrigt har tackat nej till).

Spänningen växer!!

Den senaste veckan har jag upplevt en annan typ av buffande i magen.
Iom att bebben nu har sjunkit långt ner i bäckenet känns allt annorlunda.

Har inte fått direkt ont av att den buffar och sparkar, har alltid sagt att det är en lugn bebbe jag har i magen. Och det har jag fortfarande. Men.........
Detta nya som jag upplever kan göra direkt ont. Och igår kom jag på vad det var!!!
Den borrar ner sitt huvud i mitt bäcken!!!!!

När detta händer måste jag erkänna att jag har liiiite svårt att hålla tätt!! Än så länge har jag inte varit jätte kissnödig när det har inträffat, så jag har inte kissat på mig ännu. Men jag antar att det bara är en tidsfråga.... Hahahahaha

Du har 28 dagar kvar till beräknad förlossning! Shit pomfritte!!!!! Nog för att jag vet att det nu är nära. Men det kändes lite som en käftsmäll att läsa "28 dagar". Blev aningens mer konkret....

I morgon byter vi vecka igen och går in i v37! Känns både bra och läskigt. Men känner mig sjukt taggad och redo!

I Fredags var jag ännu en gång till min underbara BM! Allt såg jätte bra ut. Så skulle hon känna hur barnet låg (inte den skönaste behandling, men va fan).
Sist jag var där hade den fixerat sig!
Denna gången hade den sjunkit ännu längre ner i bäckenet!!!! Enligt alla "normer" ska den inte göra det förens ca en vecka senare.
Nu tror tom BM att denna lilla krabat kommer tidigare!!!!!

Mina förvärkar blir starkare och starkare. Nu när de kommer kan jag inte röra mig. Blir liksom fast i den ställning jag råkar befinna mig i just. då.
Dom känns ju som kraftig mensvärk, sprider sig ner i ljumskarna och vidare ner på insidan av låren.
Håller även i sig mellan 1-3minuter. I början varade dom bara i 10-15 sekunder!!!! Ganska stor ökning!

Återkommer!!!!

I morse var jag upp till min BM för kontroll!
Allt såg jätte bra ut, växte som den skulle och jag har nu gått upp 19kg.
Så kände och klämde hon på magen för att kolla hur den lill* låg.
Den har nu vänt på sig och fixerats!!!!!!!!!!!

Berättade även om mina mensvärk liknande symptom som jag har haft av och till i ca 3 veckor.
Det visade sig vara förvärkar.... Och det tyckte hon var mindre bra. Och om de tilltar i styrka och kommer oftare måste jag ringa omgående!!!
Men än så länge kommer de typ 1-2 gånger om dagen och håller inte i sig så himla länge. Även fast de har tilltagit i både antal och kraft.

Får avvakta och se vad som händer!

Denna vecka har inte varit nådig på mig.
Sömnlösa nätter, ont i magen som växer som en tok! Natten som var vaknade jag en gång i timmen mellan 24:00-05:00, så från 05:30 till 09:00 sov jag uselt.
Är aningens blek i dag... Bebben tycker inte om mig idag. Har för vana att bli orolig när jag inte sover tillräckligt. Har dock sovit en timme på eftermiddagen.

Magen har blivit större på några få dagar bara, har vuxit upp mot revbenen.
Kände en markant skillnad efter bara tre dagar!!!
Känner mig allt större och tyngre nu. Kan inte äta hela måltider utan att må lite dåligt...
Men sånt hör till antar jag.

Mina sammandragningar blir fler och kraftigare. Har även mensvärk liknande smärtor av och till sedan 2 veckor tillbaka.  Pratade med min storasyster om det i går, men hon trodde att det var normalt.
Iom att de är långt i från regelbundna och inte så smärtsamma så ansåg hon att jag nog kunde vara lugn.
Halsbrännan är värre oxå sen ett par veckor tillbaka, ett glas mjölk brukar hjälpa bra!

I frdags fick jag träffa MIN BM!!! Känndes otroligt skönt! Jag berättde om mina upplevelser hos hennes kollega.
Hon tyckte att det var tråkigt att hon fick mig att känna så och att hon kanske inte skulle ha uttryckt sig så. Men tog henne lite i försvar, men även mig oxå.
Kan inte vara lätt för henne att få höra. Klart att hon inte kan välja sida, utan försöka släta över det hela. Men på samma gång få mig att känna mig hörd.

Denna gången ville hon känna på magen. Helt ok. Men hon kände inte, utan snarare klämde ihop magen. Hon ville känna hur barnet låg, men min lilla knodd ville nog inte tala om det för henne. För hon hade ett fasligt sjå med att fastsälla hon den lill* låg.
Men jag sa innan att jag tror att den sitter upp, för jag får nästan bara sparkar ner mot rumpan och fram mot underlivet. Och då kommer ju oxå kissblåsan med på ett hörn. Ingen hit att vara allt för kissnödig!

Lyssnade på hjärtat och mätte 142 slag/minut! Allt såg bra ut och att jag följde min kurva jätte bra. Sa inget om att jag låg över det som är "normalt". (Fy vad jag avskyr det ordet. Vad är det som avgör om något/någon är "normal". Förutom en massa statestik)?!

Annras mår jag prima! Har semester med maken och njuter i fulla drag av ledigheten!
Magen växer och mår bra, och jag går upp på toa typ 3 gånger per natt.

Kära nån va tiden går fort!!! Nu är det bara 10 veckor kvar!! (Eller ska man säga 8-12 veckor kvar?)...
Jag har iaf 1 vecka kvar att jobba inkl denna helgen... Så det är 6 pass kvar, sen får jag vara hemma och softa!!
Först har jag och maken semester tillsammans i 5 ½ vecka och det ska bli så underbart skönt!!! Han är hemma med mig till mitten/slutet på September, sen får jag klara mig själv!

Jag var till BM i förra veckan, det är inte till våran ordinarie utan till en annan. Har gått till henne 2 gånger och tänker inte gå tillbaka till henne igen!!!

Första besöket var hon allmänt virrig, kollade inte igenom min journal, utan var tvungen att springa ut ur rummet 5 gånger på 30minuter,

Nu sist var jag upp själv. Kollade blordtrycket, säger ingenting!! Får varken veta om det är bra, dåligt eller oförändrat.
Mäter magen, jo det växer på bra. Lyssnar på hjärtat, hörs inte lika bra som sist och säger "det ligger runt 140 ungefär"...
Va då runt, ungefär?!?!?! Ge mig en ordentlig siffra, inte en jävla gissning!!!!!
Så visar hon mig min tillväxtkurva, och jag ligger lite lite över "normal".
Så vill hon väga mig, jag har ett hum om hur mycket jag kan tänkas väga och jag hade rätt. Missade på 1kg.
Men vågen stannade på 96kg, vilket innebär att jag gått upp 16kg fram till V29.
Så säger hon "hm" och rynkar ögonbrynen. "Är något fel?" säger jag.
Och får till svar "det är ju lite för mycket.... Risken att du får ett stort barn ökar markant... Du kanske bör träffa en dietist..."

Jag blev så paff! Visste inte vad jag skulle säga. Plus att hon gjorde mig JÄTTE ledsen och RÄDD!!!!!!
Glömde helt bort att säga till om mina bäcken smärtor att dom hade ökat kraftigt.
Hon känner inte mig och vet inte att jag har kämpat somen galning för att gå ner i vikt, för att lika snabbt gå upp dem igen. Men jag VET ju att jag kommer att gå ner ALLT igen!!!!!

När maken sedan vaknar och frågar hur det gått kommer tårarna!!
Jag grät hysteriskt i 2 timmar!

Den 19e ska vi till BM igen och då är det "vår" BM vi ska träffa och då ska jag berätta om mina tidigare besök.... Man säger inte så till en patient!!!!

I dag har jag ont! Så förbannat ont i höfterna, det strålar ner i benen. Ända till fotsulorna. I dag hjälper inte bältet ens...
Gör ont hur jag än gör, står på en ergonomisk matta på jobbet, det gör ont. Sitter på en stol för att vila benen, det gör ont.
Det enda som hjäöpte lite var att sitta benen i högläge på lunchen. Men där kan jag ju inte sitta hela dagen heller.

Och så är jag skit trött!! Humörsvängningarna har kommit tillbaka också.

Som sagt ingen bra dag i dag!

Men min lilla knodd mår bra iaf! Har hållit sig lugn i dag och det är jag glad för!

Sista trimestern idag!!
Overkligt, men sant!!! Har gått så otroligt fort! Nu börjar det kännas som att det går för fort. Men det är väl bara att ta det som det kommer antar jag!

Börjar bli riktigt drygt att jobba nu, svårt att sova på nätterna. Mer och starkare samandragningar.
3 veckor kvar att jobba!! Får se om jag håller till dess.....

I dag har vi varit hos BM! I dag kunde maken följa med!
Blev lite stick i fingret, stick i armen (blä!!!!), kolla blodtryck, mäta magen och höra det lilla slå!!! 144 slag/minut!! Sist var det 150!
Så himla häftigt!
Mitt järn värde var lite lågt, så jag fick börja knapra extra järn.
Allt såg jätte bra ut!

I Lördags när jag hade gått och lagt mig kunde jag inte somna. La mig på rygg en stund för att fundera på om jag skulle gå upp eller ligga kvar.
La handen på magen, lite nedanför navlen. Kände att det drog ihop sig där.
Efter en liten stund får jag världens spark i handen!!!!
Å en till, å en till, å en till!!!!!

Totalt 6st tydliga sparkar mot min hand!!!!
Snacka om att jag blev klarvaken!!!! Maken jobbade så jag slände mig på luren och ringde honom!!!

Han blev lite avundsjuk..... Men samtidigt glad!

Det skulle visa sig att han inte behövde vänta länge på att få känna en spark.

Vi låg och myste i sängen i går, så la jag mig på rygg. Fick samam känsla som i Lördags då tog jag makens hand och la den på samma ställe där jag hade känt sparkarna.
Efter en liten stund kände han!!!! Han fick några sparkar i handen!!!
Å va glad han blev!!! Men han tyckte att det kändes skumt, men på ett bra sätt!

Har klarat mig så ,ånga månader utan att bli sjuk! Nästan ett år tror jag..
Nu har jag ont i kroppen, snuva, hosta och är sjukt trött!!! Bara sover och sover.....
Har absolut ingen ork kvar!!!!!

Bebisen har varit mycekt lugn nu i två dagar, men jag är iof oxå lugn. Har varit hemma från jobbet och bara legat i soffan. Ingen stress och inga måsten.

Funderar på att gå ett varv runt kvarteret bara för att få lite luft....... Trotts att jag är dötts trött....

I morgon går vi in i V 23!!!!! Det går framåt gott folk. Och jag är så glad!!!! Det slog mig i dag när jag såg på tv att "fan vi får barn snart!"..... hihi

Är nu i V22, magen växer och sparkarna blir mer och mer påtagliga och starka...
Men ändå väntar jag på att någon ska väcka mig och säga att det bara är ett grymt skämt.
Att jag inte är gravid, att allt är på låtsas....

Var hos MB i går för kontroll, allt såg jätte bra ut. Fick höra hjärtat slå, blir så förvånad...
Samma sak när vi var på RUL, blev så paff "va!!! ÄR det en babis i MIN mage?!?!?!".
Fick samma känskla igår när jag fick höra mitt barns hjärta slå. "OJ!!! Det slåt ju fort och hårt!! Finns det en bäbis i MIN mage!?!?!".

Hjärtat slog i 150 slag/minut

När vi var i början av graviditeten känndes det som att 9 månader är en EVIGHET!!!
Men nu! När vi bara har 18 veckor kvar, känns det som att 9 månader är på tok för kort tid för mig att förbereda mig på!!

Igår gick jag till gravidverktyg för att kolla när jag egentligen hade ÄL i Februari.
Och bara på skoj kollade jag även på den uträkningen när man har BF datum. Eftersom att vi fick ett nytt BF datum på RUL.
Jag och maken är ju inne på att vi är i V 20 (19+4).

MEN!!!! När jag knappade in BF datumet 20/10 kom det upp en annan vecka!!!

Nämligen V 21 (20+2)!!!!!!! Jag belv aningens chokad!!! Har vi missat en hel vecka?!?!?!
Inte gör det mig något heller, var inte beredd på det bara!
Så nu byter vi vecka på en helt annan dag än Onsdagar, mysko!

Jaja, det var bara det jag ville säga! hihi

I förra veckan var vi iväg på ultraljud!!!! Herregud en sådan udnerbar känsla!!!!
Hela 30minuter fick vi njuta av att se dess rörelser och hur den lill* ser ut!!!!
Fick några riktigt fina bilden med oss hem.

Vi har fått en ny BF dag! Den 20/10, känns helt ok att det blev lite tidigare! OCH ett helt nytt stjärntecken!!!!

Det slog oss i går att vi har gått halva tiden redan!!! Helt galet!!!!
Nu känns det som att vekcorna bara rusar iväg, tidigare så känndes en vecka som två!!
Jag hänger inte riktigt med känns det som.
Fick Juli schemat i dag och insåg att jag får bara ett halvt schema till sen är det färdig jobbat för min del på ett tag!!!

Den 10/6 ska jag till BM för kontroll. Får även intyget om att jag är gravid.

Ha en fantastisk dag alla där ute!!!!