V40+5- Efter en dag med kraftiga förvärkar kände jag inte mitt barn i magen.... Efter att ha pratat med min syster ringer jag till förlossningen för att höra vad dom tycker.
Och dom sa "hellre en koll för mycket än en för lite".
Så vi åkte in på Tisdagen vid 18 tiden för att kolla kurvan på barnet.
Allt såg bra ut, lill knoddens hjärta slog precis som det skulle.
Hade högt blodtryck (har under hela graviditeten legat normalt), iom detta misstänkte dom havandeskapsförgiftning.

En läkare plus läkarkandidat kommer och kollar mig också. Dom har med sig en ultraljudsmaskin.
Först palperar dom magen för att fastställa barnets läge. Rumpan i vädret och huvudet i bäckenet, precis som min B har sagt sedan V33.

Kollar med ultraljud (varför vet jag inte). Men jag vet att läkaren blir väldigt tyst...
Så jag frågar lite på skoj "Är nåt på tok?Har du ett huvud där uppe och en rumpa där nere?!"  (hihi).
Läkaren tittat allvarligt på mig och säger "Ja, det är exakt det vi har...."

Jag och P bara tittar på varann, säger inget på en stund. SÅ vänder jag mig till läkaren och frågar vad detta innebär...
Hon ger oss 2 alternativ, antingen så provar vi att föda vaginalt men då måste vissa kriterier uppfyllas för att på prova. Eller så plockar man ut barnet med snitt.
Fick veta alla för och nackdelar med båda alternativen.
Så fick vi vara själva en stund för att prata igenom allt och för att fatta ett beslut.

Efter en kvart hade vi bestämt oss, fast egentligen hade vi nog bestämt oss så fort vi fick höra att barnet låg i säte. Vi valde snitt.
På den följden att jag inte fick komma hem på kvällen utan blev inlagd på BB samma kväll.
Vi var minst sagt chockade......... Inte en blund fick vi på hela natten.

26/10 V40+6
Klockan 06:30var det dax för en dusch enligt ordination från dagen innan.
Kommer en BM och sätter kanyl i vänster handled (gjorde ont som fan).
Det börjar sakta men säkert gå upp för oss att i dag är den vi ska få se vårt barn.
Förmiddagen kryper fram, kl 11 går jag på toa och inser att slemproppen hade gått.
Ca 20min senare när jag ligger i sängen går vattnet, ska jag vara ärlig får jag lite panik. fan mitt vatten ska inte gå, jag ska ju bli snittad.
Men allt gick bra, kl 12 går vi ner till operation. En okänslig narkosläkare börjar palpera min rygg mitt under en värk. Jag kan inte ligga stilla så han sticker mig 3 gånger med lokalbedövningen innan den sitter. (Idiot).

Snittet går bra, dom måste klippa upp mig ca 3cm extra för att få ut barnet för att den sitter så fastkilad i mitt bäcken.
Dom hade förvarnat mig om att barnet kanske inte skriker när det kommer ut iom att den inte fått stimulansen genom förlossningskanalen.
Men mitt barn gnydde när dom fick ut det. Och mitt hjärta smälte och kände "jag gör vad som helst för dig".
Visar upp mitt barn lite snabbt innan dom gick iväg till barnrummet.

Vi fick en SON!!!!!! En vacker liten pojke på 4690g och 54cm lång!!!!!!

Sen kommer vi till den "roliga" biten. Jag vet inte allt som hände, men jag vet att jag förlorade mycket blod. Dom räknar med att man tappar 1 L, men jag förlorade 2,7 L och min livmoder ville inte dra ihop sig. Dom pumpa mig full med 4 olika mediciner för att den skulle dra ihop sig. En läkare stod i 30min och knådade min mage, hon blev svettig och hade lätt träningsvärk dagen efter.

Ligger på uppvaket i över 2 timmar, får en massa morfin pga av smärtan. Min make kommer ner efter ett tag för han var orolig för mig. Han hade fixat på att en BM var med vår son.
Lagom till att han är hos mig kommer 2 läkare in för att trycka på min mage.
Han håller mig i handen och den smärta jag upplever när dom trycker kan jag inte beskriva för jag kommer inte ihåg den.
Men det avgrundsvrål som kommer ur min strupe fick min make att blekna.
Skrämde nog skiten ur alla andra på uppvaket och va dom inte vakna så vakna dom nog då.

Kommer upp på rummet och får amma min son, men detta kommer jag itne ihåg. Både Onsdagen och Torsdagen har jag stora minnesluckor från.
Vet att min kropp säger ifrån efter all smärtlindring så jag spyr som en galning. Över hela mig, sängen och golvet.
På Fredagen kommer jag ur sängen!!!!!

På Söndagen får vi äntligen åka hem med våra underbara son som har fått namnet Sebastian!!!!!
Och han är självklart världens vackraste!!!!

Nu är han 3 veckor gammal och vi börjar komma in i livet med ett spädbarn!
Helt underbart är det.
Men till en början grät jag varje dag i 2 veckor och livet kändes allt annat än underbart.
Men det har äntligen vänt och jag känner att jag kan njuta av vår underbara son!