Igår var det alltså dags för informationen på Försäkringskassan. Dryga 2 timmar tog det att få all information och då finns det ändå frågetecken kvar att räta ut men jag måste säga att det var en väldigt duktig informatör som höll i "utbildningen".
Vilken djungel det är. Snacka om att göra det komplicerat och samtidigt smart. Nu måste vi bara fundera på hur vi ska ha det.
Tidigast januari 2009, när vårt barn är ca 1,5 år, vill vi börja med dagis. Pengarna ska räcka tills dess och då gäller det att snåla eftersom jag gärna vill ha dagar kvar efter det också.
Tänk att jag hade helt glömt att man får barnbidrag! Det blev en glad överraskning igår

Efter informationen igår hade våra garderober levererats hem och vi började ta itu med att skruva ihop dem. Veckorna framöver kommer att fortsätta hektiskt med golvläggning och tapetsering och det känns lite som att man aldrig blir riktigt klar men jag vet ju att en dag kommer det att kännas lättare. Jag längtar till den dagen

Jag tänker väldigt lite på mitt missfall i september förra året men det slog mig att OM det hade funnits ett barn i magen då, och OM allt gått vägen så hade jag varit mamma nu. Jag kommer inte ihåg bf men slutet på april, början på maj var det beräknat till innan den ofostriga graviditeten konstaterades och missfallet var ett faktum.
Efter det trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli gravid igen, och att det skulle kunna bli ett barn av det. Jag förknippade graviditet med tomma hinnsäckar och jag kan tydligt komma ihåg oron det innebar när VUL efter VUL gjordes och hinnsäcken växte men något foster fanns det aldrig.
Även om minnena från undersökningarna och själva missfallet är hemska så är ändå den största upplevelsen nu, med facit i hand och en bebis i magen, positiv. Det var då min kropp fattade galoppen och kanske var det något som krävdes för att det skulle bli som det är idag. Jag vet inte hur det är att få missfall och ha sett ett hjärta slå innan det hemska händer, och därför sörjer jag inte heller ett barn. Barnet fanns aldrig.

Nu finns det där och jag ser redan mig själv som mamma till barnet jag bär under hjärtat. Känslan är häftig, våra hjärtan slår tillsammans, dag som natt och ändå är det en egen individ.
Jag oroar mig för att något ska hända, att den som sparkar mig på revbenen plötsligt inte rör på sig längre eller att något hemskt ska hända under förlossningen som gör att barnet dör eller får en skada. Kanske hör det till graviditeten och föräldrarollen och jag skulle tro att man fortsätter att oroa sig mer eller mindre hela livet för sitt barn men det är inga lätta känslor att tampas med.

29+3 idag, knappt 11 veckor kvar, kanske lite mer, kanske lite mindre. Jag längtar!!!

Vilken skit-start på dagen jag hade idag! Jag sov dåligt i natt (kissade 3 ggr), stressade imorse för att jag gick upp för sent och sedan glömde jag väskan på bussen med kvällens grejor till vattengympan!!! Jag kom ihåg väskan 2 minuter efter det att jag steg av bussen och då halvsprang jag efter bästa förmåga tillbaka till bussen som givetvis hade åkt (Swebus mellan Borås och Göteborg).

Två minuter senare stod jag inne på Swebus biljettkontor på Centralen och bad dem kontakta chauffören som med största sannlikhet var kvar någonstans i krokarna. Tror ni att de kunde kontakta bussen???? Åh nej, de påstod att de inte visste vilken buss det var samt att de inte har telefonnummer till bussen eller chauffören!!! Då kokade det totalt över för gravida Tilda kan jag tala om. Jag brukar verkligen inte vara otrevlig men det var det dummaste jag hört att de inte har kontakt med sina långfärdsbussar. Tyvärr hjälpte det föga att jag krävde att de skulle kontakta bussen, jag är tvungen att ringa bussgods i JÖNKÖPING (??!!!!!!) kl. 11 idag och förhoppningsvis har den lämnats in så att jag kan få den tillbaka, men bara kanske. För de ansvarar inte för kvarglömda saker på sina bussar.

Visst, jag har minne som en teflonpanna just nu men jag har pendlat med den bussen i 5,5 år och aldrig glömt något. Jag klev av bussen 08.15 och stor inne på Swebus kontor senast kl. 08.25, borde de inte kunna lägga två strån i kors för att fixa fram en liten väska istället för att skicka den 16 mil bort till Jönköping och tillbaka igen????
Idag känner jag mig som den gravida, hormonstinna kvinna jag är just nu!!!

4 dagar "ledigt" och ändå kommer jag tillbaka till jobbet som en trasa. Undrar om det är vanligt att man känner så här? Visst, 8 timmars tapetsering igår är ju jobbigt till och med för en som inte är höggravid men ändå. Jag känner en inre stress över allt och alla jag inte hinner med för tillfället och jag jobbar stenhårt med att prioritera men det är inte alls lika lätt som vanligt. Jag kan känna stress bara av att veta att jag måste ringa ett samtal eller stryka ett par byxor till dagen efter och det är inte alls bra. Jag förstår det själv, och samtidigt kan man ju inte sluta leva och strunta i allt heller? Varje dag hoppas jag att nästa ska innebära att jag ser en lättning. 2 veckor kvar, sedan kan jag i alla fall släppa mycket av ansvaret på jobbet och det vet jag kommer att underlätta.

Vagnen är beställd! Jag åkte och hängde på låset när Babyproffsen öppnade i lördags, annars får man vänta väldigt länge på hjälp och den tiden hade jag inte. Vi kan få den om 2-3 veckor men jag har valt att ha den kvar i affären till mitten på juli med tanke på hur det ser ut hemma med allt slipdamm. Det blev en 4-hjuling, en Crescent Röd. Den är blå, grå och lite röd med ljus smårandig grå inredning. Sedan vi bestämt sig för den för flera månader sedan så har vi inte ens tittat på någon annan och då kändes det dumt att dra på beställningen också. En tillhörande skötväska är också beställd och när vi hämtar den ska vi även köpa myggnät och regnskydd samt bäddtillbehör.
Så nu är det bara sjuttielva saker kvar att handla Insåg när jag strosade i affären att det är mer än man tror som ska inhandlas men vi hinner inte tänka på det nu. Vi har 3 rum kvar att tapetsera och 95 kvm golv att lägga, dörrar att sätta in och lister som ska på plats m.m. En sak i sänder så blir det säkert en dag till vila framöver också.

Vecka 28 och höggravid? Det känns konstigt och ändå kan jag knappt komma ihåg hur det var att inte ha en bebis i magen. Tittade på kort igår från förra sommaren och blev helt förundrad över den normala kroppsformen Man glömmer snabbt. Igår var första dagen jag körde bil och insåg att armbågarna vilade mot magen, höggravid minsann.
Och ändå har jag ingen stor mage. Vikten ligger stadigt på +6,5 kilo. Går jag upp lika mycket till så är det inget problem heller, jag tänker inte särskilt mycket på det.
Den senaste tiden har jag tyvärr känt mig ganska stressad. Det har varit (och är) mycket på jobbet och eftersom min vikarie inte har börjat jobba varje dag än så känner jag inte att jag ens kan börja trappa ner. Det är en inre stress som jag försöker att slappna av ifrån men den är svårt. Jag ska verkligen göra mitt yttersta framöver för att inte ha en enda jobbdag till som den senaste 1,5 veckan.

Igår träffade vi makens brorsbarn, 6 och 8 år. De är väldigt spända på sin nya kusin, särskilt 8-åringen. Hon lyssnade och kände på magen till och från hela eftermiddagen och som tur var så fick hon utdelning i många sparkar varav en rätt i örat Hon har 5 pojk-kusiner och en bror så givetvis hoppas hon att det är en tjej i magen, men hon tror att det är en pojke. Vi får väl se om sådär 3 månader!

Nu ska jag åka till Babyproffsen och beställa vagnen som vi bestämt oss för!

Vi har ett par i bekantskapskretsen där tjejen är 41 och killen 35. De har inga barn och vi har aldrig pratat om vår barnlöshet med dem. Vi har aldrig frågat dem hur de ställer sig till barn eftersom vi inte velat ha den frågan själva men visst har maken och jag undrat ibland om de aktivt valt att inte försöka eller om de kämpat som oss. Igår fick vi svaret, de har försök i 4 år och de började försöka för sent. Nu är hon för gammal för att få hjälp med provrör eftersom läkarna anser att hennes ägg har för dålig kvalitet pga åldern. Både jag och maken tog väldigt illa vid oss när vi fick höra detta, det kändes så slutgiltigt på något sätt. Ingen hjälp att få och adoption är svårt när mamman redan är över 40. Maken pratade lite om äggdonation (det var killen i paret vi pratade med) och det verkade som att han inte visste så mycket om det men det är en känslig fråga. Själv vet jag inte riktigt hur jag skulle ställt mig till det om mina ägg blivit för gamla.

Ett litet hopp finns, hon spolade äggledarna i februari förra året och testade positivt direkt efter den. Tyvärr blev det missfall 4 veckor senare men hon vet i alla fall att chansen finns även om den är minimal.

Jag kan ibland känna mig gammal som 34-åring (jag vet att det inte är någon ålder egentligen), men tänk att vara 41 och inte ha några chanser till hjälp, så hemskt

Jag vill börja med att säga att följande text INTE är av karaktären graviditets-gnäll. Jag klagar inte en sekund på min graviditet och jag tar gärna mer smärta om det behövs för att få bli mamma

Det känns tidigt att redan få graviditetskrämpor men jag kan inte längre förtränga att jag har ont på höger sida av svanken och att det strålar ner i benet Det är värre idag och i vissa rörelser gör det riktigt ont. Som när jag ska dra upp och ner dragkejdan i stöveln på höger ben, och när jag ska raka höger ben (kommer se kul ut med ett rakat och ett orakat framöver om jag inte kan locka maken till hjälp). Som tur är gör det inte ont att sitta och stå, däremot känner jag av det när jag går så det är ingen snabb Tilda som susar fram just nu Undrar om det är foglossning eller ischias-nerven som ligger i kläm tro? Funderar på om det kan bero på att jag rört mig mindre den sista tiden på grund av förkylningen eller om det inte påverkar alls. Kan det vara bra med promenader eller ska man vila? Fortsätter det får jag väl ringa BM och fråga.

Imorse tog jag på mig min splitter nya mammatröja med nytt mammalinne under. Jag känner mig fin och bekväm i mina nya kläder och frågade maken vad han tyckte om min nya tröja. -Tja, den är randig?, var svaret. Tjohoo vilken karlakarl! Tur att tjejerna på jobbet sa att den är fin

Det är stort att vara gravid, större än jag trodde. Och jag kan konstatera att det känns inte heller som jag trott att det skulle göra. Man får så mycket tankar och känslor som man aldrig upplevt innan men som känns helt naturliga. Jag funderar på hur min egen uppfostran gick till, vad jag skulle vilja överföra på mitt barn och vad jag absolut inte vill ska gå i arv Visst har man tänkt på det innan också men inte på samma sätt och ofta bara "Så ska jag aldrig göra som förälder".

Min längtan har förändrats också. Förut längtade jag efter någon som inte fanns mer än i min fantasi. Nu längtar jag efter den som bor i min mage. Jag längtar efter att få se, känna och höra denna lilla människa som är en korsning mellan mig och min man.

Undrar hur du ser ut? Pappas näsa, mitt hår? Undrar hur du är? Lugn, sprallig, orädd?

Just nu känns det som att tiden sniglar sig fram. Jag mår jättebra, nästan som innan jag blev gravid. Magen har inte växt så mycket att man direkt kan se att jag är gravid och jag känner inga sparkar. Overkligt. Jag vet att det är en bebis där men inget mer än mina ömma bröst säger att det är så.

Mage och sparkar, snart finns det mer bevis på din existens

Jag hade en blödning imorse och det skrämde verkligen skiten ur mig och maken Hela pappret blev rosa men inget i toa eller trosor. Jag gick på toa två gånger och andra gången var det lite mindre på pappret. I panik ringde jag gynakuten som frågade hur mycket jag blödde och om jag haft sex. Nix. Men det hade varit skönt att ha det som orsak. Rådet var att avvakta eftersom jag inte hade ont och när jag gick på toa ca 1 timme efteråt så var det ingenting. Jag funderade ändå på att åka in och kolla så att pyret lever men vi tog det lugnt och eftersom det inte kom varken något levrat eller riktigt färskt blod så kändes det onödigt. Om det händer igen kommer jag att åka in direkt men tyvärr är jag inte helt lugn nu heller. Varje toa-besök är en plåga innan jag ser att det ser ok ut och jag känner efter hela tiden.

Där fick jag för att jag slappnade av efter UL:et i tisdags. 3 lugna dagar fick vi. Det är svårt att inte måla fan på väggen när man inte sett blod på 13+3 veckor och samtidigt vet jag ju att det är supervanligt. Det hade varit skönt med en ursäkt som att jag ansträngt mig eller som sagt, haft sex. Men jag hade världens skönaste fredagskväll på gourmetrestaurang med maken och har tagit det väldigt lugnt så jag kan inte se en enda orsak till detta.

Lev lilla barn, snälla snälla du. Och sluta skräm mamma och pappa så!!!!

Jag har slappnat av såpass att jag funderar på att boka in mig på antingen gravidyoga eller gravidvattengympa. Helst skulle jag vilja göra både och men det verkar kört med tiderna. Antingen börjar yogapassen kl. 16 och då har jag ju inte slutat jobba, eller så börjar de efter kl. 19 och då blir det för sent för mig att ta mig hem. Att åka hem till Borås för att gå på yoga går inte heller, där börjar också passen innan kl. 17. Frågan är om jag kan ta lite ledigt...

I alla händelser så ska jag våga boka in mig på en vattengympa-kurs på Hagabadet i slutet på maj Det känns lyxigt, är varmt i vattnet och miljön där är skön och avslappnande. Då ska jag vara i v. 29, vilket verkar vara det ultimata för att börja med just gravidvattengympa.

Äntligen har det lossnat lite för min älskling! Han sprutar ut namnförslag och dissar inte alla namn jag föreslår längre Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Det märks att han längtar och väntar lika mycket som jag nu, han har äntligen vågat sänka garden och kan hoppas. Jag vet att oron kommer att komma krypandes, precis som för mig, men just nu njuter vi allt vi bara kan. Imorgon ska vi bo på Elite Plaza i Göteborg och äta en underbar middag där för att fira att liten mår bra. Det längtar jag efter!!!

Äntligen vet vi att allt ser bra ut och idag känns det härligt bortom alla tvivel. Gårdagen innan undersökningen var väldigt jobbig för både maken och mig och sekunderna innan vi fick se att liten rörde sig var fruktansvärda. Hjärtslag... lättnande suck från två oroliga blivande föräldrar.

I 40 minuter fick vi beskåda underverket på skärmen medans barnmorskan mätte allt hon såg och varje gång hon pekade ut något för oss kändes det som att vinna högsta vinsten på lotto
"Yes, vår bebis har en MAGSÄCK!!!" och "Åh, den har TVÅ öron..." och "Wow, där är två fina HJÄRNHALVOR!" och "Nämen, är liten kissenödig..."

Bäst av allt igår var att se det lilla miraklets söta uppnäsa och vansinnigt snygga näsben som syntes väldigt tydligt samt att vätskespalten i nacken mätte 1,5 mm och var helt inom normala mått. Hela bebisen har normala proportioner och bara det känns fantastiskt! Tänk att vi har gjort något som är så perfekt? Hur gick det till?

När vi först fick se bebis låg den med båda armarna sträckta över huvudet och benen i kors Snacka om cool från början, och sin pappa upp i dagen. Vi skrattade gott och kände oss förlösande upprymda båda två. Nu måste vi nog börja försöka förstå att vi förmodligen blir föräldrar i augusti. Det är inte lätt men visst är det lättare sådana här dagar när man vet att allt är bra. Vi blev framflyttade lite så nu är BF den 15 augusti och vi går in i v. 14 idag. Bebis är 6,6 cm mellan huvud och stuss och diametern på det lilla huvudet är 2,4 cm.

Idag på morgonen var jag på läkarundersökning på MVC också. Hon konstaterade att livmodern är i v. 13 och att allt ser strålande ut. Däremot ville hon gärna prata om mitt pendlande och att jag tänkt jobba heltid fram till semestern. Vi får se hur vi löser det framöver men jag förstår att det kommer att bli slitsamt med pendlingen den sista perioden. Även om jag sitter still på en buss eller tåg så blir man trött av att pendla. Just nu känns tanken bara så vansinnigt lyxig att jag får semester i flera veckor innan bebis kommer (om den inte kommer tidigare förstås).
Nästa milstolpe är om 4 veckor när det är dags för rutin-UL:et, det ser vi fram emot

Ja just det ja, siffrorna för Downs Syndrom? Risken för oss är 1/10811 och för de andra två kromosomförändringarna 1/80000.
Risken att vi skulle få ett barn med DS är samma som risken för att en frisk 15-åring skulle få det. Gissa om det lugnade modershjärtat?

Vågen visar ingen uppgång än men magen är svullen och midjan är på väg att försvinna, jag känner mig som en köttbulle! Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det för hur ska det bli när jag får gravidmage också? Kommer jag se ut som Barbamamma då eller?

Den 5 mars bär det av till det ordinarie ultraljudet och samma dag går vi in i v. 18. Gissa om jag blev full i skratt när sköterskan i telefonen frågade när jag haft sista mens och slutat med p-piller! P-piller har jag inte ätit sedan förra seklet, men det kunde ju inte hon veta. Nu känns det som att det rullar på.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!
Det bor någon i min mage. Någon som har ett hjärta som slår. Jag försöker förstå men det är inte lätt trots bildbevis, envist illamående och megatuttar som ömmar.
Jag vågade inte titta på skärmen först men det gjorde maken och såg direkt ett litet hjärta som pickade för fullt. Jag fick en liten skymt och sedan bestämde sig bebisen för att försvinna för hur hon än letade kunde hon inte hitta rätt vinkel igen!
Enligt VUL:et är vi i v. 7+0 idag. Då mätte hon hinnsäcken för lillärtan ville inte vara med på bild Jag hade önskat att jag hade ett litet mått på bebisen för att kunna vara riktigt säker att det står rätt till, men läkaren var helt säker på att det såg bra ut och hjärtat såg vi ju alla tre så jag måste väl fatta detta nu då?
Ska jag ringa till MVC och säga att jag är gravid? Det känns konstigt och helt overkligt Jag ska be om NUPP direkt när jag ringer också, det känns viktigt att få göra det och inte minst för att få göra ett VUL till om några veckor. Jag måste få se att det växer som det ska också! Vilken hönsmamma jag känner mig som redan... Och orolig för att detta inte ska gå vägen. Trist att behöva känna så men det är väl helt normalt.

Julen har varit toppenbra. Jag har fått njuta av alla syskonbarnen och nästa år ska vi ha en liten plutt som hela familjen ska gulla med - helt fantastiskt otroligt underbart!!!

Jag är supernöjd med provsjungningen igår men hoppet om att bli antagen är inte så stort, precis som jag anade. Det var länge sedan jag sjöng första-sopran, över 10 år sedan, och det har hänt en del med rösten sedan dess. Som tjej får man finna sig i att man sjunker medans killar ofta höjer sig lite med åren. Jag satte alla de höga tonerna men precis som körledaren sa, och som jag redan visste, så sitter min bästa klang i andrasopran-registret. Det som gladde mig var att hon uppriktigt sa att om hon haft en ledig plats som andra-sopran så hade hon inte ens tvekat Och det är gott betyg vill jag lova. Hon ska höra av sig innan helgen om besked och lite hoppas jag förstås, det är en fantastisk kör att sjunga i! Just nu är repetoaren lite gott och blandat men mycket rock och pop, från Robbie Williams till Eva Dahlgren. Jag får väl leta efter en kör som har plats för en andra-sopran helt enkelt

Japp, jag är nervös för uppsjungningen idag. Jag vill bli antagen och jag ska jobba stenhårt för det! Det svåraste är verkligen att välja vilken låt man ska sjunga. Den ska spegla röstregistret på bästa möjliga sätt samtidigt som den inte får vara varken för svår eller för lätt. Ja, alla som sett uttagningen till Idol vet väl vad jag menar?
Platsen som ska tillsättas är en 1:a sopran. Jag har sjungit 1:a sopran tidigare men även 2:a sopran och i någon kör i tonåren sjöng jag alt-stämman. Dessvärre tror jag att mitt röstregister sjunkit de sista åren och jag misstänker att jag platsar bättre som 2:a sopran. Då är det tyvärr kört, de har fullt i den stämman. Jag ska sjunga upp ordentligt och inte överanstränga rösten idag så hoppas jag att det går vägen!

Precis som vi anat de sista dagarna sedan VUL nr 2 så finns det inget embryo i hinnsäcken i min livmoder. Det kom egentligen inte som någon chock för någon av oss men självklart mår jag dåligt.

Maken tar det bättre och peppar redan att det ju faktiskt har tagit sig en gång och att det är ett steg framåt.

Jag känner just nu att jag har svårt att sörja en tom hinnsäck men jag anar att känslorna kommer att förändras de närmaste dagarna.

Jag har fått piller som ska stoppas upp vaginalt för att framkalla missfallet så att livmodern stöter ut det. Både jag och maken tyckte det var bäst att vänta med det till lördag när han också är hemma och kan vara standby när det kommer att göra ont och om det inte går som planerat. Nästa vecka ska jag tillbaka till SU för att kontrollera så att allt kommit ut och finns det rester kvar så kommer det i så fall att göra en skrapning. Chansen finns att missfallet kommer spontant innan lördag och det vore kanske det bästa.

Hcg-värdet hade sjunkit från 86000 till 83000 sedan i torsdags vilket jag hoppas innebär att jag snart är av med symtomen. Det är inte roligt att vara så här trött och illamående som jag varit det sista utan att få något för det. Dessutom känner jag mig heligt förbannad varje gång jag kommer åt mina ömma bröst, de påminner mig om läget precis hela tiden.

Vi får se hur jag känner framöver, just nu längtar jag bara till söndag när det förhoppningsvis "bara" är en blödning kvar.

Nu ska jag äta grönmögelost och ta en liten whisky...

Snälla, söv ner mig och väck mig till VUL nästa torsdag... hur ska jag stå ut!!! Jag känner efter hela tiden så att symptomen ska vara kvar och pendlar hela tiden mellan hopp och förtvivlan
Jag har fått veta av flera som upplevt samma sak att det kan ha varit för tidigt och det känns skönt i hjärtat att veta det. Samtidigt har jag hängt upp mig på detta med att hinnsäcken verkade vara i rätt storlek för v. 7. Å andra sidan sa läkaren inget konkret om det och om det nu är kört så borde hon inte vilja vänta hela 10 dagar till nästa VUL? Hon ville vänta 10 dagar just på grund av att hon ville ge det en chans att växa till sig.

Maken är fortfarande lika positiv och han är övertygad om att det kommer att gå bra.

Tycker inte att jag mår lika illa idag som dagarna innan, men brösten är fortfarande ömma och jag är lika trött som förut. Jag vet ju att symptomen kan hänga kvar trots att det inte står rätt till men jag kan bara inte låta bli att känna efter...

Måtte det bli nästa torsdag fort!!!