Oj, nu har vi haft honom ganska länge. Härligt!!
Allt har fungerat hur bra som helst. Han är en underbar hund, och vi har haft en sådan tur. Han är så himla mjuk och go, och villig att vara till lags. Han älskar att bara få vara med. Han tycker om sovmornar, precis som vi. Haha... det är himla skönt. Han älskar att vara ute i skogen och få leta bollar, eller apport-dummies. Han är matglad och gör det mesta för en liten extra gobit. Han kan fortfarande inga "tricks". Men det gör inget, tycker jag. Vad ska han kunna? Han är ju bara en familjemedlem...

Oj, va fort tiden gick. Det är snart slutet av maj. Tja, det brukar väl vara så när man har roligt...
Allt går jättebra och vi har en underbar liten fyrbent familjemedlem. Det är väldigt konstigt, men det känns helt normalt att ha honom här. Visst, det har ju bara gått några månader egentligen, men nu kan jag inte tänka mig att vara utan honom. Va ensamt och tyst och tomt det skulle bli! Knasigt!

Vi har fortfarande inte börjat någon kurs... hehe... Det känns lite segt att ta sig iväg, och allt går ju så bra. Dåliga ursäkter till höger och vänster... men vi har så mycket att göra hela tiden, men vi borde väl ta tag i det, bara för att ha något konkret att göra tillsammans med honom. Det finns ju inget specifikt som jag kan komma på som vi behöver lära honom.

Folk frågar hela tiden om han kan några tricks. "Nä... kan du?" brukar jag tänka då... Vad behöver han kunna egentligen, och varför är det alltid så kul att se en hund göra konster så man kan ge honom godis? Hm... nä, det får nog vara...

Nu har vi hunnit igenom halva februari, och allt har gått jättebra! Vi har en sådan snäll hund. Han är så mjuk och go och vill hela tiden vara till lags.
Vi har inte börjat på någon kurs ännu, eftersom vi ville lära känna honom lite bättre först, och nu känns det verkligen som att vi börjar få lite kläm på honom... Vi har provat lite olika saker, och han lär sig himla fort. Det är verkligen jättekul!
Vi har fortsatt med apporteringen som han tycker är så rolig, så vi får väl se hur vi kan utveckla det.
Sen ska vi se till att gå kurser i vardagslydnad. Det är alltid bra med någon utomstående som kan komma med lite tips och råd.

Torsdagen kom, och vi åkte dit efter jobbet. Oj, va pirrigt det var. Allt hade ju gått så fort. Nu skulle vi helt plötsligt hämta en hund... Det var ju inte alls den rasen vi hade planerat från början. Vi skulle ju ha en Golden, och en valp. Nu fick vi helt plötsligt en 2,5 år gammal jaktlabrador. Men oj så fin han är!!

Vi satt där ganska länge och pratade om en massa olika saker. Bra att tänka på grejer... Sen så var det dags. Inga problem alls. Hans följde med så snällt och hoppade in i bilen. "Jag ringer i morgon", sa hon. Hon var så gullig, och hela tiden väldigt mån om att han skulle få det bra. Det var nog inte långt till tårarna där... Usch, det gör ont i mig när jag tänker på att det var hennes myspöjke i hela ett år... *suck*

Vi åkte i alla fall hem. Väl hemma fick han ett frispel i hallen. Vi har en hel vägg med garderober med spegeldörrar. Oj, oj... Han hade nog aldrig sett en spegel förut. Han blev helt tokig. "Va roligt med en lekkamrat!!" Haha... Han sprang runt och viftade på svansen och försökte komma åt den där svarta hunden i spegeln. Men, va konstigt!! Den betedde sig ju likadant som han... hihi... Sen förstod han ju inte hur den kunde försvinna på ena sidan... "Kanske om man krafsar lite här... Nehej... Här då? Nej!" Till sist, efter ca tjugo minuter, så lugnade han ner sig.
Haha... vi skulle haft en videokamera!!

Den kvällen var lugn och skön, och vi såg till att ta lite bilder för att föreviga "första kvällen".
Sen fick han faktiskt sova i sängen... (Det gör han inte numera.)

Dagen efter vi hade varit där så kom ägaren över till jobbet med Cypher. Han skulle få träffa Rocky, familjehunden.

Rocky är världens snällaste Golden Retriver, och Cypher skulle enligt ägaren inte ha några problem alls med andra hundar. Hon litade på honom helt och hållet.

Hon körde in på gården och öppnade bagageluckan. Förmodligen så kom Rocky fram lite för fort mot bilen, för Cypher morrade. Men sen hoppade han ut och de fick hälsat ordentligt. Inga problem alls. Gud, va skönt!!

Cypher kom in på kontoret och sniffade runt som bara den. Jättekul, tyckte han.
Rocky var väl den som var mest intresserad. Cypher brydde sig knappast.

Nu var det i alla fall klart. "När kan ni hämta honom?" frågade hon. Torsdag blev det...

För några helger sedan så var vi iväg på en kennel och tittade på en hund, Cypher, som vi hade fått höra var till salu. Han var en 2,5 år gammal hane, en jaktlabrador, som var importerad från England ett år tidigare, när han var 1,5 år.

Vi kom dit på söndag förmiddag, vid elva, och när dörren öppnades rusade det ut en underbar hund!! Han var så fin, så härlig och glad, och han sprang raka vägen fram för att hälsa. Sen gick vi in och fikade. Han var så lugn och mysig när vi satt där inne och småpratade. Han var nöjd bara han fick lite kel. Sen gick vi ut och tog en promenad. Hon visade vad han kunde. Det var en väluppfostrad lite sak... oj, oj... Stanna på en vissling (visselpipa) och kom hit på tre... Ha ha... det kan ju inte ens sambon... hihi... Han var tränad inom apportering och tyckte det var hur kul som helt att få springa iväg och leta efter den där dummien som låg någonstans inne i skogen...
Efter en liten sväng i skogen gick vi tillbaka till huset igen för att fortsätta fikat.
Jag var så orolig att sambon inte skulle vara lika förtjust i honom som jag, men det var inga problem. "Så, vad säger ni?" frågade hon. "Ja, jag är såld", sa han. "Åh... va härligt", tänkte jag... Jag som hade varit så orolig.
Nu var det bara en fråga om Cypher skulle gå ihop med sambons föräldrars hund, som är med på jobbet varje dag. Så de skulle få träffas på måndagen. Och om det gick bra fanns det inga hinder längre... Hm....