Igår for flocken till ett annat ställe med bil. Jag var också med. Jag älskar att åka bil, som ni vet. Fast den här gången var det inte lika bekvämt som vanligt att åka där bak. Jag är ju van att kunna sträcka ut mig raklång eller kunna gå runt lite men den här gången fick jag nästan lika lite utrymme som husse och matte. Standardsänkning! Morr!
Det berodde på att husse envisades med att låta en stor kartong följa med i bilen, till ingen nytta alls! Den låg bara i vägen!
Sedan, när vi kom fram, fick jag och kartongen vänta en lång evighet på en parkering. Trist! Jag försökte lätta upp stämningen med min favoritsång: "Ooooonlyyyyyy yyyyoooooo"! och om jag får säga det själv låter det riktigt bra!
Vi åkte bil igen när husse och matte behagat komma till slut. På nästa ställe som vi stannade fick kartongen gå ut men inte jag! Jag försökte tränga mig före men då blev husse arg och morrade! Ja, ja, alfahanne, jag förstår att jag gick över gränsen där! Kartongen hjälpte inte till alls när den skulle ut, det såg nästan ut som om husse fick bära den. Vilka divalater, va?
Sedan blev det äntligen min tur att gå ut. Vilken lättnad! Det fanns hur många nya lukter som helst på det här stället. Jag hann nästan inte med all information jag fick och nästan allt var om helt främmande hundar och människor. Husse ryckte i kopplet, han hade rastat färdigt nu! Jag fick väl gå in med honom då!
När vi kommit in där kartongen var så började husse att öppna den och inuti var det massor med roliga brädbitar som man kunde tugga på, men husse sade "nej!"
Det tog hela kvällen och hela natten för husse, matte och min andramatte att komma på vad de ville göra med brädbitarna men till slut hade de satt ihop dem på det mest konstiga sätt man kan tänka sig. Husse, matte och andramatte var också ganska arga, ja inte på mig men på brädbitarna som inte gjorde som de ville och de ylade också argt på varandra. Det som hördes mest var: "Koooooom! Hjääääälp tiiiiill! Vaaaaar äääär deeeeen däääär skruuuuuuuvdraaaagaaaareeeen sooooom vaaaaar häääär nyyyyys!" Jag började må lite illa av allt det där men kanske mest av kattmaten som någon ställt ut till mig och som i ock för sig smakade bra men det är ju inget för en hund! Katterna (som jag känner väl) Murre och Soffe såg lite sura ut för att dem inte hann få något men jag var ju ändå där på besök och jag måste ju ändå få lite fika av dem! Jag kräktes i smyg vid katternas vattenskål men jag hann nästan inte lägga mig och efterdregla på andramattes vita matta förrän hon kom och var rasande arg på mig. Hon morrade högt bara för att hon råkat kliva i mitt kräk. Herregud! Hon får väl se efter var hon sätter sina tassar, det gör jag! Dessutom tycker jag att det verkar helt onödigt att ha sådana där konstiga kläder på fötterna som husse, matte och andramatte har. Hade hon inte haft dem där kläderna på fötterna så hade hon kunnat göra som jag alltid gör. Slicka av dem!

Idag när jag var på promenad med husse hörde jag ett konstigt ljud, det lät som om någon hamrade. "Va?" tänkte jag, "håller någon på att bygga något nu igen!" Jag hatar det där ljudet! Jag tittade och tittade men kunde inte se något. Husse ryckte i kopplet, han var ivrig att fortsätta men jag måste veta var ljudet kom ifrån. Då upptäckte jag att ljudet kom från ett träd! Det satt en konstig liten fågel där uppe och hamrade med sin näbb så att flisorna bara yrde. Han får nog huvudvärk i morgon! Jag försökte mig på att klättra upp i trädet så att fågeln skulle sluta någon gång men det är vid sådana här tillfällen jag kommer på att allt kan jag nog ändå inte göra. Klättra i träd är en sådan sak!
Vissa saker kan jag inte göra, det vet jag, men husse och matte säger att "det kan alla hundar så det kan du med". Andra saker tror jag att jag kan göra men sedan kan jag visst inte det ändå, som det här med att klättra i träd. Jag försöker jobba hårt så att jag ska bli lik min flock på alla sätt men det är ganska svårt ibland (och tråkigt...)

En sak som jag tränar på är att le. När husse och matte ler så verkar de så glada och det är inget att bli upprörd över. Men varje gång jag ler och visar mina fina vita framtänder så rynkar de pannan och blir arga. "Nej!" säger dem strängt. Varför?
En annan sak jag tränar på är att titta på TV. Jag har sett noga på hur husse och matte tittar in i en låda med rörliga bilder. När de tittar in i den där lådan är det som om de blir alldeles lugna och fina och en sådan flock vill ju alla tillhöra. Så jag gör likadant, lägger mig tillrätta på mattan och tittar uppmärksamt på de rörliga bilderna. Ibland hör jag skall där innifrån och då bara måste jag rusa fram och kolla var i lådan den främmande hunden finns. Då blir husse och matte arga igen och säger strängt: "Nej!" Men hunden var ju jättenära husse och matte och jag måste ju försvara dem, eller vad?

Jag heter Sakko och är 5 år gammal, fyllde den 2 januari.

Jag är gammal nu, säger matte, så jag borde inte "bry mig" så mycket men det gör jag ändå! Så fort jag hör något ljud på gatan säger jag till! Jag tycker inte att någon har rätt att vara på mitt område och det är ju ganska stort. Som jag ser det så är det så långt ögat kan nå och örat kan höra.
För att inte tala om alla som är så fräcka att de kommer på min bro och försöker ta sig in! Matte och husse säger att jag ska gå och lägga mig i ett annat rum när det kommer någon på bron men hur svårt är inte det? Tänk om de angriper min husse och matte, ska jag bara ligga och låtsas sova då?

Min matte och husse går på sina jobb varje dag. När de åker står jag i fönstret och känner mig övergiven! Jag gråter alltid högt när de åker, dels för att det är så tråkigt att bli lämnad, dels för att de verkligen ska höra hur synd det är om mig. Sedan när bilen inte syns mer så går jag glatt och lägger mig vid ytterdörren. Skönt!

Jag är noga med maten, ja, inte vad jag äter (jag äter ju allt i princip) men när jag äter. Jag hatar att äta ensam! Jag går faktiskt hellre hungrig än att äta utan min flock. Men när min flockfamilj sätter sig runt bordet går jag till min matskål som står ganska nära deras bord och inväntar signalen. Signalen är när jag hör de första klirret av bestick, då sätter jag också i gång. Jag vill liksom vara i fas med de andra, då känner jag att jag tillhör dem!

När matte, husse och jag ska gå i säng stannar jag tills den siste går ner till sängkammaren. När de kallar på mig brukar jag rusa runt och söka ett ben att gnaga på, sedan tränger jag mig före i trappen ner, det är viktigt att vara först. När de lagt sig tillrätta i sina sängar brukar de nästan alltid ha sänglamporna tända och sitta och läsa en bra bok innan de släcker och somnar. Jag får ha frambenen uppe i sängen, jag har det lika mysigt som dem när jag gnager mig trött på mitt ben i mattes säng. När de släcker sina lampor så vet jag att det är dags för mig också att sova. Jag går genast i säng och sover, även om jag inte är direkt sömnig. Signal är signal!

Mina bästa stunder på dagen är när jag ska rasta matte eller husse. Ja, de behöver ju verkligen gå ut och röra på sig! Jag känner inte att det är jobbigt att gå ut med dem varje dag i vilket väder som helst, jag känner mitt ansvar. Det är mycket olika lukter varje dag, beroende på väder. Jag tror inte att matte och husse förstår att de ska nosa runt i diken för att få uppleva något. De går bara rakt fram och verkar tänka på allvarliga saker. Inte undra på att de knorrar ibland då när vi ska ut! Ibland kommer det hundar som jag känner, de är roliga och intressanta, helst gillar jag tjejer, förstås! Jag är ju en stor, snygg, hane! Men ibland kommer det andra, främmande hundar på mina gångstigar! Jag förstår inte vad dem gör här? De får väl muta in sitt eget revir någon annanstans, jag går ju inte på deras mark! Matte och husse säger att jag ska vara lugn ändå men det är nog det svåraste jag vet. Jag vill ju säga åt dem på skarpen men när jag inte får så blir det bara ett "muff" eller något. Pinsamt!

Åka bil är kul! Ja, det är ju ganska långsamt egentligen men det är kul att följa med flocken. Alltid när jag förstår av deras signaler att det är dags för en resa, blir jag lite orolig. Tänk om jag inte får följa med ändå? Jag brukar ju ibland få följa men inte alltid så det är bäst att gnälla högt så att de inte glömmer mig. Helst av allt vill jag sätta mig först där bak i bilen, då vet jag ju att jag får följa och blir lugn. Husse brukar alltid se på mina öron och mina bedjande ögon att han måste stanna bilen och rasta mig. Jag blir alltid mycket mer nödig när jag sitter och skakar i bilen av någon anledning. När husse eller matte tar ut mig när vi är på resa får jag känna lukter jag aldrig känt förut. Det är livet!

Ja, nu vet ni lite mer om mig! Jag hör av mig när mattes signaler säger att det är dags! Vi hörs! Woff!