Jag har börjat få lite annan mat än kulor nu! Äntligen har matte och husse förstått att jag hellre vill ha människoföda än de där torra små bitar jag fått tidigare. Jag får dem också, förstås, men det händer oftare nu i alla fall att jag får människoföda.
Som för några dagar sedan. Då fick jag tre olika sorters människoföda! Det var jättegott! Fast - till slut blev det lite för mycket, även för en stor och glupsk hund som jag. De sista varmkorvarna kändes inte lika lockande som de första. Men det är ju så i vår flock att det som ledaren äter vill de andra väldigt gärna ha....och jag vill lova att de tittade längtansfullt på maten jag hade kvar! Så det var bara för mig att bevaka mina intressen, dvs maten som var kvar. Det kändes rätt jobbigt att behöva truga ner varmkorv efter varmkorv bara för att människorna i min familj annars hade ätit upp allt. Men vad skulle jag göra?
Till slut var det bara en varmkorv kvar. Jag hoppades att ingen skulle försöka ta den. Det hade ju varit bra om jag haft kvar den till i morgon. Nästan alla i min flock verkade hålla på med annat, ingen tittade på min matskål. Men - jag hade inte räknat med att höra ljud utifrån. Inkräktare som inte tillhör min flock får ännu mindre ta min mat! Jag markerade med skall och sedan försvann ljudet. Ja, ja, så ska inkräktare skrämmas iväg!
När matte sedan erbjöd mig en liten kvällspromenad var jag ändå på min vakt. Jag tog med mig varmkorven ut, bar den i munnen, medan jag markerade mitt revir på alla buskar jag såg. När jag kom in igen lade jag varmkorven på hallmattan tills jag och matte skulle gå till våra bäddar. Då tog jag med mig varmkorven i munnen igen, ville inte släppa den ur sikte. Inte förrän jag lagt mig på min bädd och matte släckt ljuset kunde jag slappna av litegrann. Då kände jag att det hade blivit lite godare att äta människoföda igen och jag åt upp korven. Mums!

Voff!

Det har blivit väldigt varmt här, det är inte skönt! Mest vill jag ligga i skuggan och vila för annars svettas jag mycket. Matte säger att jag flåsar. Men vad ska man göra då? Hon kan själv försöka bära päls så skulle hon också flåsa! Det är ganska jobbigt att ha tungan ute ur munnen också hela tiden, jag blir alldeles torr i halsen! Ibland, men faktiskt bara ibland, så är min vattenskål tom när jag kommer dit med torr hals. Jag klagar men inget händer på en lång stund men oftast kommer någon dit och gör så att vattnet fylls på. Jag undrar hur det går till!
Det är i alla fall roligare nu för matte och husse har bestämt sig för att strunta i att gå till jobbet och istället är de med mig! Så ska det vara! Dessutom har de alla dörrar öppna, både där nere och där uppe. Ni kan tro att jag har mycket att göra! Jag måste hela tiden inspektera att ingen obehörig kommer in till oss och ingen heller går på gatan utanför eller på den där gångstigen. Allt är ju mitt så de andra gör bäst i att sticka fort innan de får med mig att göra! Matte och husse slarvar också med att koppla mig på gården så jag känner mig fri, äntligen! Sommar är frihet! Yyool!

Hej!
Den sista tiden har fler hundar flyttat in på mitt revir! Morr! Jag fattar inte hur de törs!
En liten, konstig typ som är oroväckande lik en katt men som skäller och luktar hund, ser jag varje gång nu när jag kontrollerar mitt område. Det är en hane, känner jag, men han kan inte konkurrera med mig! Jag är ståtligast och kommer att vinna om vi slåss, så jag känner att han inte är något att bry sig om. Jag fnyser bara lite föraktfullt när vi möts. Han försöker skälla men hans skall låter som en valps, töntigt!
Länge trodde jag att han var den enda som flyttat in men förra helgen fick jag veta att ännu en har flyttat in, på andra sidan av huset! Suck!
Jag och matte stod på baksidan med några människor som kommit och hälsade på, jag brukar få komma in i deras hus när jag är på besök hos dem och få känna mig som en i gänget, så jag gillar dem! Vi stod och tittade lite på blommor (människor är konstiga, blommor ska man lukta på!), när en stor hanhand kom och nosade helt fräckt på mig! Jag var inte beredd och tyvärr kunde hunden känna av att jag ett ögonblick tappade fattningen och blev svag. Jag hoppade till men bara en kort sekund för sedan förstod jag att hunden var av den sorten som inte förstår
hur man uppför sig! Jag skällde argt på honom att han skulle ge sig iväg men han bara stod där fånigt och fortsatte att nosa och vifta på svansen, precis som om vi var vänner! Vänner var det sista vi var! Husse och min andramatte fick tillslut honom att ge sig in på sin egen tomt, men jag skällde ett tag till bara för att han inte skulle komma igen! Hela kvällen sedan spanade jag efter om han skulle komma tillbaka men han hade visst ändå lärt sig var mina gränser går! De går absolut vid tomtgränsen, men helst vill jag inte se en annan hund så långt jag kan se!
En fråga bara: kan jag sälja någon annans hundar?

Länge nu tycker jag att jag har haft en stark och hundlik doft, så att tikarna känner på långt håll att här bor en stark och bra ledarhanne och hanhundarna känner att de måste hitta ett eget revir för här finns en stark och dominant hanne. Precis som det ska vara! Filten i min korg har också luktat fränt och gott, jag känner mig hemma i korgen!
Men nu ska ni få höra vad matte och husse hittat på! Förra helgen tog husse fram kopplet och jag blev eld och lågor, förstås! Promenad igen! Toppen! Men när husse gick ut med mig stod matte där beredd med en svamp i ena handen och en hink i gräset intill! Jag mindes direkt vad det betydde! Ouyyl!! Vatten på hela mig! Jag stretade emot först men när matte väl satt igång kändes det inte så dåligt ändå. Vattnet var varmt och skönt och inget gjorde ont, det var bara lite blött. Schampot hade jag kunnat vara utan men matte gav sig inte , schampo fick jag på hela kroppen. Hon påstod att jag var smutsig och luktade hund! Ja, vad då då? En hund ska ju lukta hund och inte som en människa! Människolukt är det värsta jag vet! Sedan var allt klart ändå och matte tänkte torka av mig med en hundduk (visst heter det så?), men husse ville att jag skulle skaka mig först. Jag tittade på husse och matte om det var tillåtet för förra gången så skrek de ju när jag skakade vattnet ur pälsen. Men nu ville de att jag skulle skaka mig ändå! Jag skakade mig två gånger och sedan torkade matte mig med hundduken. Jag luktade lite försiktigt på mig, usch, jag luktade inte gott nu! Jag sprang fort hit och dit för att lukten skulle försvinna men den var kvar ändå. Jag försökte slicka bort lukten men det var som om den blev ännu starkare av det.
Inte förrän sent på kvällen hade min päls torkat helt och lukten var inte lika stark längre. Men sedan när jag skulle gå i säng, vet ni vad som hänt då? Min godluktande filt var borta från korgen! Matte hade lagt dit en kudde som luktade konstigt och människolikt! Urk! Det tog lång tid för mig att böka till kudden så att den åtminstone skulle ligga likadant som filten gjort men lukten kunde jag inte göra något åt och jag ville ju få mina sömntimmar så jag lade mig i korgen till slut ändå! Men inte utan protest!
Det är inte lätt att vara hund i människoland!

Det verkar som om min flock försöker få bort mig! Jag misstänker starkt att de lägger något konstigt i min mat. Det började med att matte sade att mitt foder var slut. Jag blev genast orolig. Maten var slut! Jag har ingen aning om hur det kan gå till att maten tar slut helt plötsligt, dagen före var det hur mycket mat i skålen som helst! Jag försökte se om matte tänkte klä på sig och jaga lite mer mat men det verkade hon inte göra, hon bara satt där och tittade på den där TV:n. Hur kunde hon bara låta allt vara, maten var ju slut och där bara satt hon och tittade på något som inte luktade gott eller ens skällde.
Hela natten kände jag mig konstig och matt, liksom hungrig! Det gick inte att ta en liten kula så där på kvällskvisten som jag brukade. Det enda jag kunde få var lite vatten ur min andra skål. Varför gör matte så där mot mig?
Dagen efter fanns det i alla fall mat i min matskål! Konstigt! Men det var inte de vanliga kulorna utan som små ringar som var alldeles lösa. Dem var jättegoda! Jag åt ganska mycket för jag var ju så hungrig. Men redan efter min första promenad med husse (han behöver verkligen promenaden!) så började jag känna mig olustig i kroppen. Det kändes som om magen rörde sig lite! Men när jag kom hem gick jag och vilade och när jag låg ner kändes allt som vanligt igen.
Jag var tvungen att gå upp flera gånger för att dricka ur min vattenskål och för varje gång jag gick dit blev det mindre och mindre vatten i den! Hur kan det bli så? Till slut fanns det inget vatten kvar men som tur var kom husse precis då och han gav mig vatten. Jag passade på att äta mina goda ringar igen, mums!
Nästa gång jag skulle rasta matte så hade jag väldigt ont i magen men jag offrade mig ändå! Ett löfte är ett löfte! Matte och husse skaffade mig för att jag skulle hjälpa dem att promenera och då kan jag bara inte svika dem! Men det gick väldigt fort att göra ifrån sig (om ni förstår vad jag menar?) och dessutom ofta. Jag var tvungen att göra ifrån mig så ofta att jag till slut inte ens brydde mig om att kontrollera att ingen såg mig, jag satte mig var som helst till slut.
Hela natten sedan var en pina, jag var tvungen att skrika till husse att jag måste ut och göra ifrån mig. Dessutom drack jag väldigt mycket men jag åt lite också, maten var ju mycket godare nu sedan jag fått ringar så jag kunde inte låta bli!
Dagen efter var matte och husse borta men jag behövde gå ut ändå! Jag kände mig rastlös och sprang hit och dit och hoppades att någon av dem skulle komma hem. Men tyvärr, det gjorde de inte. Nöden har ingen lag, jag gjorde ifrån mig på övervåningen så att ingen skulle kliva i det, i synnerhet inte jag! Jag kräktes lite diskret också vid ytterdörren, vid mattskarven. Det är ett bra ställe, kräket liksom sugs in där så det nästan inte syns. Bra gjort av mig!
Men blev matte och husse glada över mitt ansvarstagande? Nejdå, inte det minsta! De bara suckade och torkade upp, inte en enda klapp fick jag för det! Som straff fick jag sedan tillbaka mina gamla kulor, så då stämde det inte att min mat var slut ändå? Då suckade jag, den andra maten var mycket godare!
Sedan återgick allt till det vanliga, jag drack inte alls lika mycket längre och jag behövde inte gå ut lika ofta för att göra ifrån mig. Sedan åkte vi iväg med bilen länge. Matte och husse stannade där vi brukar stanna ibland och där jag får gå in och äta som den flockledare jag är! Maten var som vanligt jättegod men matte sade att jag inte skulle få så mycket av maten! Hon tycker väl förstås att det är hon som ska ha all mat. Hon och jag konkurrerar ju om ledarskapet!
Sedan åkte vi vidare i bilen. Jag kände att det började kännas som om jag måste ut och göra ifrån mig igen. Hela resan var jag tvungen att gå ut och göra ifrån mig men som tur var så fattade husse att jag ville gå ut så han stannade bilen hela tiden. När vi äntligen kom fram fick jag bo i den där stora bilen utan ljud. Usch, vad varmt det var där! Jag svettades och drack vatten och för varje gång som matte eller husse kom dit så var jag tvungen att gå ut. I vanliga fall brukar ju jag gå ut med husse och matte men nu var det dem som gick ut med mig! Otroligt men sant!
Nu fick jag igen bara äta kulor och efter ett tag så blev det som vanligt igen.
Men jag tror att jag har förstått nu varför matte lurade mig och sade att maten var slut så att hon kunde förgifta mig med dem där ringarna (fast de var goda!). Hon ville ha kulorna själv!

Igår fick jag följa med i bilen! Äntligen! Det är ju så det ska vara, flocken ska vara samlad! Bilen är bra, jag har gott om utrymme där längst bak och det verkar också som alla utanför fönstret i bilen förstår att jag är "the pack leader"! Alla försvinner snabbt ur min åsyn, kanske beror det på att bilen är duktigare än jag på att morra? Bra är det i alla fall!
Genast bilen satte igång märkte jag att jag inte fått vara ute tillräckligt innan bilfärden. Det liksom sätter igång magen att åka bil. Jag gnällde för att inget skulle komma ut i bilen. Husse och matte blev ganska irriterade på rösten men vad ska jag göra åt det? Det som vill ut måste ju få komma ut och de vill ju inte att jag ska få ut det inne! Alltså stannade husse bilen och jag fick följa med husse ut. Vilka härliga ovanliga lukter det fanns på det stället! Jag passade på att lukta så mycket jag orkade! Husse stod och huttrade och väntade, han borde själv börja lukta på allt så skulle han glömma bort att det var kallt!
Jag fick gå ut igen när vi var framme, det var också kul med alla stadslukter. Sedan skulle jag ju få komma in i huset som jag brukar få göra men fick jag det? Nej, husse stängde in mig där bak i bilen igen och sedan gick han ensam in i huset! "Flocken då?" ylade jag, "tänk på att flocken alltid ska vara tillsammans!" Inget yl i världen hjälpte. Där stod jag, ensam och övergiven! Jag mådde riktigt illa, usch, vad människor är okänsliga! Jag mådde mer och mer illa och rätt som det var så kräktes jag! Ja, inte så mycket men det blev i alla fall bättre i magen nu. Jag fick lite mindre plats att röra mig på visserligen, jag tycker inte om att kliva i det där blöta. Jag övervägde om jag skulle äta upp det igen nu när jag kände mig bättre i magen. Det luktade ju ganska gott! Då skulle jag ha bättre plats också! Men innan jag hann börja äta upp det så kom husse och han bestämde att jag skulle gå ur bilen! Sedan tog han bort det! Men jag måste ju också få äta något gott! Det gjorde ju husse och matte i huset hos andramatte också.
När husse var klar började de lasta in en massa väskor så att jag inte nästan fick plats och till råga på allt så bar de in väskan med katterna också! Varför ska dem alltid vara med?
Men nu började bilen att åka igen! Skönt, flocken var samlad igen! (+katter och andramatte).
Rätt som det var började det lukta kattmat, fast lite surare! Jag blev genast så sugen! Någon hade tydligen öppnat en kattmatsburk! Men det var ingen kattmat! En av katterna hade visst inte blivit rastad så han sket i den där väskan de var i. Nu blev det fart på husse, matte och andramatte! Ut med katterna, andramatte tog upp den ena som inte hade skitit ner sig men under tiden rymde han som skitit! Han sprang till skogs och skrek det västa yl man kan tänka sig! Det lät som om han var jagad! Det var han ju också, husse och matte jagade honom in i djupsnön! Man såg hur han liksom trampade på i snön men fann inget stöd för tassarna. Jag har själv varit ut för det när jag gått för långt in i skogen på vintern! Till slut vände han och försvann in under bilen men husse fick fram honom och matte fångade honom och höll fast så att han inte fick rymma igen. Sedan tvättade husse väskan, tyvärr, innan katterna fick gå in igen! Själv tyckte jag att det skulle varit bättre om jag fått jaga katten, jag är ju mycket snabbare! Jag hade snabbt fått iväg honom längre in i skogen! Då hade jag sluppit den katten åtminstone!

Ibland brukar husse säga att jag bara gillar matte men det är lite fel för jag gillar den som har kvar något att äta!
När matte sitter i soffan med husse och äter något så brukar jag titta lite uppåt mot henne så att hon vet att jag måste också få! Matte säger då att jag inte ska tigga, jag vet inte vad det är men det verkar inte gå att äta i alla fall!
När matte har slut på det hon ätit men husse har kvar så vänder jag snabbt om till husse. Jag måste vara väldigt koncentrerad på min uppgift att lära dem att jag också måste få för annars glömmer de det direkt!
Värst är när de ätit något gott i det rum där min matskål står och de bara går därifrån utan att ha ätit upp allt! Då måste det väl vara mitt som är kvar? Men varför går de bara och lämnar allt, då? Jag är ju en väluppfostrad hund (det har ni väl förstått vid det här laget?), så jag tar bara inte från tallrikar och fat även om jag skulle nå det men jag gnäller högt och ibland försöker jag få husse och matte att komma med mig in till matskålsrummet. Men de brukar fatta trögt, måste jag säga! "Han kanske vill ha vatten?" säger dem och går och tittar i vattenskålen. "Nej" säger dem sedan "men vad kan det då vara?" "Jag vill ha köttet!!!!" försöker jag men då tror de att jag vill gå ut på promenad och hämtar kopplet. Jag vill ju alltid gå på promenad så visst blir jag glad men det var ju inte det jag menade! När jag kommit in igen sedan jag rastat husse eller matte, så börjar jag om igen med gnällandet. "Det är säkert en löptik någonstans" säger dem nu och sedan blir dem stränga på rösten när dem säger "Nej!" åt mitt gnällande.
Vad ska jag göra med dem?

Jag gillar när matte köpt morötter! Det är nästan bara hon och jag som delar på morötterna. Jag tycker att de är ena riktigt saftiga hundben! De smakar inte kött men vad gör det? Tänderna och käkarna får arbeta och då trivs jag! Jag tränar liksom upp dem tills någon gång när jag kan behöva ett starkt bett!

En sak som jag inte kan förstå är att jag inte får äta choklad! Det som är det godaste man kan tänka sig! Jag tycker så mycket om choklad så när jag någon gång får det slukar jag det genast men sedan funderar jag ofta på hur det egentligen smakade? Jag hann ju liksom inte med! Ibland när jag sover så drömmer jag om att husse och matte köpt en hel kartong med choklad till mig och jag blir inte det minsta illamående efteråt och jag fick så mycket att jag hann känna smaken också! Dem gångerna vaknar jag och är på riktigt bra humör!

Det enda som det finns massor att äta av är mina vanliga kulor! Hur kul är det? När matte och husse äter i matskålsrummet så äter jag ur min matskål för att de inte ska känna sig så ensamma utan mig men varför kan inte de också äta kulor? De säger ju att det är så nyttigt med kulor så varför lever de inte som de försöker lära? Vi skulle ju kunna byta mat ibland, jag får äta kött och de får äta kulor! Jag är för rättvisa!

Jag har förstått att om man vill bli som sina flockledare så ska man äta med dem, gå ut med dem, sova med dem och titta på TV med dem. Allt det där gör jag. Ibland förstår jag inte vitsen med att titta på en låda med rörliga bilder. Bilderna luktar ju inte! Värdelöst! Så ofta orkar jag inte titta så länge utan låtsas titta för att husse och matte ska tro att jag gör det men sover faktiskt istället och laddar batterierna tills det blir dags för promenad.
Ibland brukar de ropa: "Titta, Sakko!" och då sprätter jag upp och springer mot TV-rutan. Husse och matte visar alltid tänderna då, de verkar som om de trots att de ropar till mig att jag ska göra det där, ändå inte gillar att jag gör det. Varför skulle de annars visa tänderna? Människor är inte lätta att förstå sig på!
Nu har matte och min andramatte börjat se ett program som i ock för sig är ganska intressant, det är fullt med hundar där och vissa där verkar ha det svårt i sina flockar. Deras hussar och mattar behöver hjälp med att få ett flockbeteende. Den som allt handlar om är ledare för alla Alfahannar i världen och bara han visar sig så underkastar sig alla. Han heter Caesar och bara det visar ju hur betydelsefull han är. Tur att han inte finns i min flock! Tur att det bara är på TV! Jag trivs ganska bra med min ställning i flocken! Vem vill krypa, egentligen?
Men nu har matte och min andramatte sett det där programmet för ofta för nu tror de också att de är Alfa! Ja, de har ju trott det tidigare också men det är bara för att de inte vetat bättre men nu är de ledare på riktigt! Hur gör man för att försöka stoppa det där programmet som har sån´t dåligt inflytande på matte och andramatte? Jag ska varna andra hundar för det där programmet, jag ska markera detta på alla träd nästa gång jag går på promenad med min husse. Denna Caesar är livsfarlig för oss hundar!!

Matte håller på att städa idag. Det är inte så trevligt, tycker jag. Hon drar sin morrande kompis med sig överallt och han verkar inte vara något att leka med. En gång försökte jag mig på att bita honom i käften men han har en konstig sugande käft och det var nära att min tunga sugits in. Hur hade det då gått sedan att slicka för mig? Så jag håller mig på avstånd när hon ska städa med honom.
Varför ska alla människor städa? Det förstår jag bara inte! Alla trevliga lukter försvinner ju! En annan sak som jag inte förstår är att alla mattor ska vara platta mot golvet. Det är ju när man kan dra ihop dem till en skön hög på golvet som man ligga bäst!

Jag har fått kattbesök igen! Jag hade nästan börjat vänja mig vid att ha min koja för mig själv när de kom tillbaka. Vi visar varann respekt, det måste jag säga, de vet ju att jag är en bra springare och har hårda tänder och jag vet ju att om de kommer för nära så får jag en klo i nosen. Så vi tittar bara bort när vi går förbi varandra. Det är det bästa sättet att visa respekt. Men ibland utmanar de mig ändå. 
Igår när den äldsta katten gick förbi tittade han på mig och hytte med tassen. Han visade mig ingen som helst respekt! Sedan sprang han fort därifrån men jag satte av efter honom och morrade ilsket. Vems koja är det här egentligen? Han sprang upp på övervåningen och gömde sig under bäddsoffan, den fegisen! Jag försökte få fram honom men min andrematte var bestämd och menade att jag måste gå ner. Hon påstod att det var mitt fel! Men katten då? Det var ju han som började!
Bara för att jag reagerat på den där knäppa katten så var det jag som inte fick något chips eller godis på hela fredagskvällen! Katten fick i ock för sig inte heller något godis, han låg kvar under bäddsoffan hela kvällen och surade. Den andre katten låg också där och gav honom sitt stöd. Jag är säker på att de pratade om mig. Suck! Det hade varit mycket bättre om min andrematte haft en trevlig hundflicka istället för de där sura katterna. Det är som om jag och katterna pratar ett helt annat språk!

Idag när jag var ute med matte för att hon skulle få lite motion, så råkade vi möta två gigantiska hundar som också var ute och vallade sin flock. Jag förstår det verkligen inte, varför har inte alla hundar fått min information? Jag har ju annonserat på alla träd jag har hittat att: "Här på denna gångväg är det jag, Sakko, som ska gå och valla min flock! Ni andra: stick härifrån om det inte ska bli bråk!"
Den första av de gigantiska hundarna som hade sin husse i ledbandet,  började skälla så fort han såg mig och vi var inte ens nära varandra. Han skrek till mig: "Stick eller vill du ha ett bett?" Jag skrek tillbaka: "Tror du att jag är rädd för dig, va, bara för att du är stor?" Matte ville vända och gå den andra vägen men jag lyssnade inte riktigt på henne. Men hon drog så hårt i kopplet att jag till slut gjorde som hon sade. Man är väl väluppfostrad! Men tror ni att hunden och hussen väntade tills vi gått vår väg? Nej, de kom efter med stora steg och den gigantiska hundens käftar visade tänderna och dreglade, det såg ganska djuriskt ut. De passerade med bara en noslängds avstånd och hela tiden skrek han att jag skulle passa mig och jag svarade hela tiden: "Jag var här först!" Vilken ouppfostrad typ!
Den andra hunden passerade med sin matte, hon ville inte vara sämre än hannen så hon morrade när hon gick förbi: "Du skulle bara våga dig hit igen!" sedan gav hon mig en föraktfull blick och stack.
Jag vill inte låtsas om för min matte att jag inte riktigt hade allt under kontroll. Då skulle kanske matte bli rädd men det var lite läskigt. De var tur att hundens husse satt fast i kopplet och gjorde det svårare för hunden att komma nära mig, annars vet man aldrig hur det slutat. Kanske han hade måst sy några stygn hos veterinären? Jag är inte att leka med!

Jag har hittat på en rolig lek. Den brukar min matte och husse få leka med mig när de har tråkigt. Jag knuffar in något, en bit av ett ben, en boll eller liknande, under en soffa eller under en byrå. Sedan visar jag matte och husse var benet eller bollen är, jag gnäller och låtsas att jag inte når. Jag tittar på matte och husse, har dem förstått? Ibland är dem i ett annat rum och hör inte mitt gnäll men om jag fortsätter gnälla länge så hör dem till slut. Ibland måste jag t o m hämta dem, då tror dem att matskålen eller vattenskålen är tom så dem följer med mig. "Jaså, hittar du inte det du söker?" säger dem sedan och lägger sig på knä och försöker titta under byrån eller soffan. Oftast är det så mörkt där att de inte ser något alls. Då måste de gå till städskrubben och hämta skurkäppen för att kunna hitta saken. Till slut hittar dem det jag knuffat in och jag låtsas att jag blir glad över att äntligen få tillbaka min ägodel. Men så fort de vänder ryggen till för att ställa in skurkäppen i städskrubben, så knuffar jag in saken igen under samma byrå eller soffa och matte och husse måste än en gång hämta skurkäppen. Det här är en jättekul lek och kan ta väldigt lång tid. Jag tycker det är viktigt att matte och husse får lite hjärngympa ibland! När de efter att ha böjt sig ner och försökt nå min sak minst tio gånger och de börjar flåsa tungt och nästan ge upp, då slutar jag. Man ska ju alltid sluta när det är som roligast!