Jag blir lika fascinerad varje år.. När vårkänslorna börjar komma smygande, och man känner en ren och skär lycka över att ha tagit sig igenom ännu en vinter. Det är som att man blir nyförälskad i livet på nåt sätt. Nyss läste jag lite äldre inlägg och förvånas åter igen över att jag redan mår så bra. Psykologen hade verkligen rätt, det känns annorlunda nu när jag har fått lite distans. Jag är glad över det som var, men även att det är över. Jag hade aldrig blivit lycklig och nu har jag fortfarande chansen att finna den rätte. Nån gång måste det väl ändå vara min tur?

Tänker mycket på en viss person nu för tiden. Någon som har hjälpt mig igenom den senaste månaden, bara genom att finnas där. Jag hoppas att denne person blir kvar i mitt liv framöver.

Måste snart hämta barnen. Det är jobbigt att lämna E, för han blir lika ledsen varje morgon när han inte får åka till morfar utan måste åka till dagis.. Oftast blir han glad när han varit en stund på dagis, men det får ju inte jag se. Tur att I trivs så bra i skolan, det är sällan några problem att lämna henne längre.

Hade en redovisning och opponering på engelska idag. Det gick ok, o jag blev godkänd i alla fall. Imorgon är det dags att ta tag i tentapluggandet.. Jag kanske måste åka t Vällingby och försöka få tag på "dietisternas bibel" som går sådär på en 700-800 kr.. Tror att jag har ett presentkort på Akademibokhandeln som ligger nånstans.

När jag kom hem idag så upptäckte jag att diskmaskinen har lagt av.. Jävla skit. Det går väl bra att diska för hand när det bara är jag, men att diska upp efter både mig o barnen= värkande händer  Får väl ringa pappa ikväll och se om jag kan få några tips. 

Att det ska vara så svårt att sätta sig ner och plugga? Det går ju så bra att läsa om en massa andra saker. Har dessutom putsat fönster och satt upp nya gardiner i två rum. Det blev fint, men nu värker händerna  Borde över huvudtaget inte ägna mig åt sånt just nu, men jag blir så rastlös, så jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig att få lugnet till att läsa. Det värsta är att när jag suttit en liten stund så blir jag så trött att jag somnar ifrån alltihop..

Annars ser jag fram emot imorgon kväll. Inte bara för att tentan och folkhälsoprojektet är avklarat då, utan även för att lite trevligt umgänge väntar .

Ska den här jäkla förkylningen aldrig bli bättre? Börjar bli riktigt less nu.. Barnen har börjat hosta o snörvla också, så de har varit hemma idag. Jag hoppas att de ska kunna gå till dagis/skola senare i veckan, för jag måste få lite tid att tentaplugga. Gjorde ett försök idag, men orkade inte läsa så mkt, jag somnade på soffan istället.

Går och funderar på en sak.. vet inte hur jag ska göra än, om jag ska göra något eller bara ligga lågt och se hur det blir.. vet varken ut eller in som vanligt.

Annars så känner jag mig lite rastlös och sällskapssjuk. Märkligt hur fort man kan vänja sig vid vissa saker..

Idag plockade jag ihop D:s saker o ställde in dem i klädkammaren i väntan på att han ska hämta dem. Det var jobbigt, men samtidigt kände jag att det var dags. Jag ser ingen mening med att skjuta upp det längre. Ångerveckan är slut och jag måste gå vidare.

Imorgon ska jag till psykologen igen. Blir intressant att se vad det ger. Syrran tycker att det är dags att jag funderar på vad JAG vill. Jag tycker att det där är en svår balansgång. Jag är ju egentligen ganska bestämd som person, men jag är livrädd för att uppfattas som egoistisk så jag tänker mer på vad alla andra vill än jag själv.

Tack vare det som hände i helgen så känner jag mig lite mer optimistisk inför framtiden. Det känns skönt att det finns människor som vet hur det är, vad man har att brottas med varje dag. Någon som kan förstå utan att man behöver förklara så mycket. Jag gillar't!

Fick veta idag att mitt ex och hans flickvän firar 1 år idag. Jag visste ju att de träffades ganska snabbt efter att jag talade om för honom att det var slut, men att det inte ens hann gå tre veckor?? Lite lustigt med tanke på att han sa att han älskade mig och ville att vi skulle ge det ett försök till.. Kan inte hjälpa det, men det känns rätt sårande. 7½ år tillsammans, och så bråttom att träffa en ny.

Insåg också att idag är den första fredagen på mycket länge som jag är alldeles ensam. Under andra omständigheter hade jag uppskattat det, men idag känns det ensamt och sorgligt. För att inte tala om tråkigt. Med lite tur kan jag åka till T senare ikväll och ta igen lite av tjejkvällen som aldrig blev av i onsdags. Har visst en förkylning på g, men jag tänkte mota den i grind med lite Chi san, Kan jang och Esberitox.

Har tillbringat större delen av dagen sovandes i soffan. Har varit helt slut. Är fortfarande trött och lite illamående, så jag får se om jag orkar åka till skolan imorgon. På lördag ska jag ut och äta med Helena och hennes kompisar. Hoppas verkligen att jag mår bättre till dess för det vill jag inte missa. Har redan gått miste om tjejkvällen igår

Väntar på nyheter från M som är på förlossningen nu och förhoppningsvis ska få sina tvillingar. Håller tummarna för att allt går bra.

Är sjukt trött idag. Somnade två ggr under föreläsningarna. Lite pinsamt när man satt längst fram och allt. Blev illamående när jag kom hem. Vet inte om jag hoppas att orsaken är ångest eller kräksjukan som går på dagis, fast jag tror ändå att jag föredrar det förra.

Kom för sent med Ida till skolan, och när jag skulle lämna Elias på dagis så glömde jag att svänga av och fick åka en omväg. Suck. Ibland känner jag mig verkligen som en dålig förälder.

Blev ett oväntat långt chattande med en ännu mer oväntad person igår. Jag är så tacksam för allt som kan hjälpa mig igenom dessa hemska kvällar när barnen somnat och jag inte har något som distraherar mig längre. Jag är inte redo att ta itu med sorgen över D än, den är för överväldigande. Jag hoppas verkligen att psykologen får rätt; att det kommer kännas annorlunda när jag har fått distans.

Jag funderar mycket på om jag någonsin kommer att träffa den stora kärleken, om jag kommer att träffa någon där precis allt känns rätt och är ömsesidigt.. Just nu känner jag mig inte alltför optimistisk. Jag har dessutom alldeles för låga tankar om mig själv för att på allvar tro att någon kommer att kunna älska mig som jag är. Jag har ju ännu inte fått uppleva det så.. 

Mest en massa negativa saker som vanligt, men det kan inte hjälpas. Måste ju få ut det någonstans, och det är ingen som är tvungen att läsa detta.

Blev ett intressant besök hos psykologen. Det jag fick med mig: Det finns inget lås som inte har en nyckel. Du kan inte gå in i ett nytt rum innan du är redo att lämna det gamla och stänga dörren, och jag har haft tur som "sluppit undan" min pojkvän eftersom han har en 15-årings sätt att hantera förhållanden. Det är inget fel på mig, varken hur jag ser ut eller mitt sätt. När tiden är mogen så kommer jag att träffa någon som älskar mig helt och fullt som jag är.

Jag har försvarat D:s kommentarer inför alla, men nu när någon helt utomstående påpekar hur märkligt han resonerar kring förhållanden så börjar jag ju inse att de har rätt. Man kan inte gå in i ett förhållande med inställningen att det ska ta slut. Då kan det ju aldrig utvecklas och bli på riktigt, utan är dömt att misslyckas.

Igår pratade T, H o jag om motpoler. Hur varje känsla är beroende av motsatsen för att kunna upplevas fullt ut. För hur kan man vara riktigt glad om man aldrig varit jätteledsen? Uppskatta att vara frisk om man aldrig varit sjuk eller haft ont? älska någon helt och fullt om man inte vågar öppna sig och riskera att bli sårad?

Psykologen pratade om att jag är väldigt sårbar just nu. Dels på grund av alla omständigheter och händelser de senaste åren, men även på grund av depressionen. För den präglar varje tanke, varje känsla och varje handling. Det blir som ett automatiskt sätt att reagera. Jag behöver tydligen börja om på ruta ett och skaffa mig nya mönster, ifrågasätta varje tanke, varje känsla och handling. Känns som att jag har ett stort jobb framför mig..

Ännu en dag med illamående. Var till Synsam o gjorde synundersökning. Det visade sig att min astigmatism har försämrats, så nu behöver jag både nya linser och glasögon. Kom hem och lyckades få i mig lite bacon o ägg (o choklad), men sen inget mer. Somnade på soffan nån timme. Skönt, för jag orkar inte vara vaken. Inte för att jag är speciellt trött utan för att jag inte orkar med sorgen. Försöker att inte tänka på D, eller på att han är borta och inte kommer tillbaka, för när jag gör det får jag bara panik. Tanken på att inte få krama, kyssa eller somna intill honom känns outhärdlig!! Känner mig som Bella i New Moon, med den skillnaden att Edward kom tillbaka. Det gör inte D. Jag har inte heller någon Jacob som kan hjälpa mig att fylla tomrummet inom mig.. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare, vet inte ens hur jag ska ta mig igenom morgondagen. Allt känns meningslöst.

Losing you is like living in a world with no air.