Har varit hemma med barnen idag. I har feber, och båda hostar. Jag vet inte om det bara är jag, men jag blir så sjukt rastlös och sällskapssjuk. Man kan inte gärna hälsa på eller bjuda hem någon. Efter en dag med "maammmaa, maammaa!" och diverse service så längtar man efter lite vuxet sällskap. Har iofs varit sjukt trött och konstigt yr idag, så jag har somnat till några ggr, men sällskapssjukan finns där ändå.


Jag har tänkt på en sak. Att det vore oerhört praktiskt med en av/på knapp til mina känslor, eller åtminstone en fade-funktion. Fast just nu skulle jag ge vad som helst för en Ffwd..  

Ännu en ensam kväll. Ensam med min sorg och smärta. Känner mig trasig, som att hjärtat gått i tusen bitar, och jag inte hittar bitarna för att försöka laga det igen. Självförtroendet har försvunnit. Jag blev tillsagd efter akupunkturen att tänka snälla saker om mig själv, och upptäckte att det inte gick. Jag känner bara misslyckande, uppgivenhet, och att jag förlorat tron på kärleken. Vad är det som gör att jag blir sårad gång på gång? Vad sänder jag ut för signaler egentligen? Hej! Varsågod, jag ger dig mitt hjärta att trampa på o slita sönder..? Känner mig så oerhört dum som trodde på oss.


Jag sörjer lika mycket att jag förlorat kärleken till mig själv. Hur gör man för att tycka om sig igen? Jag vet inte. 

Det blev inte mycket sömn inatt heller. Blev väckt strax innan 5 av Elias som hade kissat ner sig igen, och Ida kom in strax därefter.Försökte få dem att somna om, men det gick inte. Till slut så skickade jag upp dem att titta på barnprogram och hann på så sätt sova en liten stund till. Men 12h sömn på tre dygn är i minsta laget.


Elias var med mig på föreläsningen idag eftersom dagis var stängt. Det gick bättre än vad jag hade väntat, men han blev rastlös på slutet.


Hämtade Ida från fritids, och det första hon frågade var om H skulle komma idag. Det räckte för att trigga igång allt igen och få mig illamående. Inte har jag något planerat i helgen heller, och bara tanken på att bli sittande hemma ensam ger mig panik och ångest.


Någon sa till mig igår att jag är stark. Jag blev nästan arg. Bara för att jag lyckats resa mig gång på gång så betyder det inte att jag har återhämtat mig, eller klarat mig oskadd. Det känns snarare som att det som reser sig är ett tomt skal, För all del, ett skal som lever, andas och gör det hon ska, men så mycket mer är det inte.


Tomheten och saknaden är enorm.          

Det har varit en tung dag. Ångesten har kopplat ett stadigt grepp om mig. Tidvis har jag känt mig nästan normal, tidvis nästan som bedövad och med känslor av overklighet. Men som vanligt är det egentligen inte dagarna som är svårast, det är kvällarna, när lugnet lagt sig och man inte kan hålla undan tankarna och känslorna längre.


Jag är rädd. 

Fick ett tips tidigare idag, om en behandlingsform som kallas TFT (TankeFältsTerapi). Verkar intressant. Jag fastnade i läsningen om olika patientfall. Blev speciellt berörd av Jeanettes historia, för jag kände igen mig i så mycket! Det gav mig också ett litet hopp om att det kanske finns ett sätt att bli av med min smärta, och känslan av övergivenhet och ensamhet. Kanske skulle jag också få kraft att göra det som är bäst för MIG? Mitt enda bekymmer är kostnaden. Vad jag har förstått så kostar det mellan 3500-6000 kr. Det är svårt att få det att gå ihop som det är. Å andra sidan, om det verkligen fungerar så bra som jag har fått höra och läsa, så skulle det vara värt varenda krona. Det tål att tänkas på.


Det är mycket tankar och känslor som är i omlopp idag. Jag skulle ju lägga mig och vila en stund efter att ha lämnat barnen, eftersom huvudvärken från igår hänger kvar och jag knappt har sovit inatt, men jag har för mycket i huvudet som stör.  

Har precis slängt i ännu en maskin med nedkissade sängkläder. Jag tror att det är tredje dagen i sträck nu. Börjar bli lite less på det, men samtidigt så vet jag att det inte är något att göra åt. Det tar den tid det tar.


Ida sa något härom kvällen: Mamma, varför säger alla i skolan jämt att jag är så söt? Jag vill inte att de ska säga så! 
Ja, det är inte lätt att vara söt och omtyckt tydligen.


Igår var jag till AAA-kliniken och fick moxa, massage och akupunktur. Tydligen så fick det inte bara igång magen och förkylningen (är den inne på tredje veckan nu tro?), utan även en hel del känslor. Vid massagen fick jag återigen frågan om jag jag sörjer eller bearbetar något (och den här tjejen hade jag inte träffat förut). De har ju ett mer österländskt sätt att se på kropp och själ, att allt hänger ihop, men jag tycker ändå att det är fascinerande vad de kan dra för slutsatser utifrån att känna på min kropp. Det är nästan så att behandlingarna jag har fått hittills har hjälpt mig mer än samtalen med psykologen.


Det här med sorgen då.. Ja, jag sörjer. Jag sörjer över den olyckliga kärleken till D, och att barnen fortfarande frågar efter honom så här en sju månader senare. Jag sörjer över mitt nuvarande förhållande. Den fruktansvärda smärtan att återigen behöva känna att jag inte räcker till, att jag inte är värd att satsas på. Obesvarad kärlek suger. Jag håller nog på att ge upp hoppet om att få uppleva det igen. Jag sörjer också för att möjligheten att få några fler barn snart är borta. Jag kommer inte att hinna träffa någon att bygga upp en relation med innan det är för sent. Jag sörjer för att mina barn återigen kommer att komma till skada, och att det är mitt fel.


Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag BORDE göra, men det är inte vad jag vill. Vad jag vill ha är en framtid, ett liv tillsammans och en familj. Jag önskar bara att jag kunde bli förlåten för mitt beteende i somras (då jag mer eller mindre kollapsade) men det är tydligen inte bara jag som har svårt att släppa det som varit. Det är precis som att den händelsen överskuggar allt det som är bra och det gör mig så ledsen. 

Sen har vi olika syn på förhållanden tror jag. Han verkar ha nån sorts idealistisk och romantisk syn på det, att allt ska vara fantastiskt och underbart mest hela tiden, och om det blir fnurror på tråden så betyder det att det inte är rätt. Jag kan ju ha missförstått detta (som så mycket annat) men det är den känslan jag fått. Själv har jag nog en mer krass syn på kärleken tror jag. Alla forhållanden stöter på problem, vissa får dem i början, innan alla bitar har fallit på plats, men lever sen lyckliga tillsammans. Andra är överlyckliga i början, och allt verkar guld och gröna skogar, tills vardagen smyger sig på och det kommer grus i maskineriet. Hur som helst, slutsatsen blir att förhållanden kräver tålamod, omsorg och näring för att frodas och må bra. Det spelar ingen roll hur kär man än är, anstränger man sig inte så dör relationen.                

En vän gjorde mig uppmärksam på att jag inte skrivit något nytt inlägg sedan jag var och krälade på botten i mitt svarta hål. Jag har lyckats ta mig upp igen och kämpar på för att inte ramla ner igen. Det går för det mesta bra, och akupunkturen jag har börjat med har gjort en hel del för både orken och humöret.


Jag har inte tid att skriva om allt som hänt sen sist, för jag måste plugga nu. Vore pinsamt att komma till diskussionsseminariet imorgon och inte kunna nånting.  

Varför är det ingen som märker något? Varför är det ingen som hjälper mig? Varför är det ingen som  bryr sig?

Burnout Questionnaire

 

Your Score for the Test is: 65

 

The interpretation is as follows:

If you scored above 35 you need to immediately change your lifestyle to incorporate regenerative activities. Stress comes at a price; it accelerates aging because it overtaxes your whole body. It is very important that you do something now to help yourself. Burnout is only one part of Adrenal Fatigue. If you don't already have a copy of Adrenal Fatigue: The 21st Century Stress Syndrome, get one and use it along with the contents of this website to start examining your lifestyle so you can get out of burnout and back to a life you love (pages 97-222 in the book will be of particular help). They may be the most valuable tools you've ever used.

Igår kväll tog orken slut. Jag kände mig helt förstörd när det var dags att gå i säng, med ångesten som låg på lur. Det är så typiskt att det alltid kommer på kvällen, när de som jag skulle kunna prata med har hunnit gå och lägga sig. Så det blev att jag skickade ett sms och fick ett samtal från Tyskland. Det fick mig att må lite bättre.

Psykologen har frågat mig ett par gånger nu vad jag gör när jag ska ladda batterierna.. Han tyckte det var uppenbart att jag ger mycket, men vad fyller jag på med? Jag har fortfarande inget svar. Barnen ger mig mycket naturligtvis, men de tar faktiskt ännu mer. Förhållandet är fortfarande så pass nytt att det tidvis tar lika mycket som det ger. Att åka hem till pappa är nog det som ger mest tror jag, men då kommer det dåliga samvetet istället, att jag lägger över allt på honom. Jag tror att jag skulle kunna beskriva det som att jag är ett ständigt halvladdat batteri, som laddar ur då o då, men bara fylls på lite grann, aldrig helt..

Tiden går för fort och jag hinner inte med.. Eller det kanske snarare är så att jag inte ORKAR med allt jag vill. Pratade med psykologen om det sist. Den här överväldigande tröttheten jag ständigt känner.. han påminde mig om att jag faktiskt försöker klara allt det som man normalt sett är två om, och trots allt inte heller är fullt frisk. Det är bra att bli påmind ibland om att vara mer tolerant och accepterande gentemot sig själv. Jag har haft väldigt dåligt samvete idag, för det har varit 25 grader varm och uppehåll. Jag borde ha varit ute med barnen, gått och badat eller vad som helst, men jag orkade helt enkelt inte. Istället sov jag middag med Elias i nästan 3 timmar.. Det var första helgen på länge som jag inte hade något inplanerat och jag har i allafall tvättat och städat lite, och lyckats få med barnen i det också. Jag håller tummarna för att jag är lite piggare imorgon, och att det är nån därute som vill träffa oss en stund.

Insikterna som har kommit nu när H är bortrest är hur osäker jag har blivit. Jag känner mig mycket tryggare med honom, men samtidigt finns rädslan där i bakgrunden, att jag inte vet hur det blir med oss. En del av mig börjar misstänka att jag nog inte börjar slappna av förrän jag har en ring på mitt finger..

Det andra som jag faktiskt insåg idag, är att jag nu har kommit underfund med varför jag har blivit så frusterad på H angående hans i mitt tycke passivitet. Det är nog bara så enkelt att när jag är som tröttast, o mår som sämst (som under min hemska pms) så behöver jag någon som kan kliva in och ta kommandot och vara lite drivande så att saker blir gjorda. Det var något som jag faktiskt uppskattade med D (fast det hjälptes ju inte när det var så mycket annat som var fel).

H är alltså bortrest, på den årliga Fusionfestivalen i nordtyskland. Det är jobbigt när den man brukar anförtro sig åt blir så otillgänglig. Jag känner mig mer ensam än vanligt. Försökte se till att träffa T, men hon började jobba den här veckan o har haft det helt galet med sena kvällar. Sen försökte jag kolla upp lite om nån ville ses nu i helgen, men det verkar lika lönlöst. Jag saknar min älskling o vän, ibland så att jag tror att jag ska bli tokig. Dagarna, eller framför allt kvällarna går så otroligt långsamt. Det känns som att han har varit borta hur länge som helst och som att det är en evighet kvar tills vi ses igen..

Ps, igår fick vi besked om att Elias också är laktosintolerant. Ibland stämmer den moderliga intuitionen väldigt bra måste jag säga.

Oh, det var längesen jag skrev. Det har hänt en hel del, men jag har inte riktigt haft lust att dela med mig av det här. Efter en segdragen förkylning i april så är både jag och barnen friska. Elias bestämde sig för ett par veckor sen att han var en stor pojke och inte skulle ha blöja längre. Det har gått över förväntan måste jag säga.

Vi läser grundläggande medicinsk fysiologi nu och den här delkursen är tuff. Den kommande tentan är på 12 poäng.. inte så liten alltså. Känner mig stressad över att jag har missat så många föreläsningar. Det blir ju så mycket jobbigare att tentaplugga sen.

Mot all förmodan så löste det sig med sommarjobb också. Jag hade räknat med att få slita i köket igen, men de behövde ingen hjälp. Ringde M på expeditionen och frågade vad som gällde. Min tjänstledighet går ju ut den 5 juni.. Efter ca en vecka ringde hon upp och meddelade att jag får jobba i antingen biblioteket eller på omsorgen. Jag blev otroligt lättad, och glad.

För övrigt så är jag kär! Igen. Men den här gången verkar det vara besvarat iaf. Dessutom så känns det så mycket mer rätt på så många olika plan. Det känns riktigt, riktigt bra och lovande.