- Du är här:
- Familjeliv.se
- Bloggar
- Hälsa & vård
- Kost & träning
- För minnet
- Medlemmarna ansvarar för det de skriver i bloggarna
Sida: 1 av 1
Totalt 8 inlägg
1022 besök
För minnet
december 22
av: Floffeen
Dagarna efter förlossningen vad lite underliga.
Inte kunde man sitta på rumpan inte.
Stygnen gjort så ont och stack mig lite överallt där nere.
Något som hjälpte var isbinda men fy vad hemskt det var den första minuten.
Kallt och lebbit men hjälpte det gjorde det.., en aning iallafall
Så fort min bebis pep eller rörde sig så vaknade jag, man var på helspänn.
Värsta adrenalinet hade man.
Bröstmjölken kom igång andra dagen och jävlar dom svällde upp.
Dom var så stora att dom inte fick plats på mig utan att dom gick ut i armhålorna
och krockade med varandra.
När dom gjorde det så sprutade dom fan åt alla hålla och
det skvätta och slabbades precis överallt.
Minns att jag satt och skratta åt allt.
Inte fick man några ledsna dagar här inte.
Allt var så nytt, roligt spännande och lite små läskit.
Vi var inte överrens om namn.
Han såg inte ut att heta något speciellt fram tills han tittat på mig en lång stund.
då såg han ut som en liten Sam eller Sami.
Killen nappade inte utan körde taktik.
Samuel tyckte han att våran son skulle heta för det var ett riktigt namn,
inte något jäkla smeknamn.
Sambon och hans bror har smeknamn som tilltalsnamn och därför ville han våran son skulle ha ett riktigt namn.
Han kan ju kallas sam/sami istället tyckte han då.
Vi diskuterade mycket men fick tillslut ge med mig.
Men är nöjd med namnet, är ju inget fel på Samuel..
Men han är en sami i mina ögon! *scccch*
På undersökning upptäckte dom att det knakade i hans högra höft.
Så vi blev skickade på röntgen för att kolla om han kanske behövde skena.
Detta gjorde ont i mig men på ultraljudet visade det sig att det låg på gränsen
men skulle inte vara några fel.
Så får en kallelse till när han är 4 månader
för att fastställa att det verkligen inte var något.
Tiden hemma har gått super då jag läser kroppsspråk väldigt bra och har alltid gjort.
Han gnäller lite då och då men det kom vi snabbt fram till att det var gaser
då han efter 5 minuter pruttade och det var inte bara 1 gång utan en sådär 5-6 gånger.
Just nu är är han inne i en fas där han skrämmer slaget ur mig,
han är inte sig själv riktigt.
Han sover mycket ena dagen, jävlas nästa och ska vara super klänging.
Läste om utvecklingsprång, tror det är något sånt nu.
Skulle komma vecka 5 .. men då han är 2 veckor tidig skulle man plussa på ungefär 2 veckor och det är nu runt jul på ett ungefär.
Han växer med och just nu knarkar det så in i..
hela hans rygg och ena arm låter när han sträcker på sig, rör sig, sprattlar eller när jag ta i honom.
ÄR så rädd att jag gör illa honom, håller han fel eller att han ligger i dålig säng.
Men han har ju inte ont och verkar inte bry sig om att de knäpper och knakar utan fortsätter bara att vara underbar och gullig!
Hur kan man älskar något så litet
Ville inte han ska bli vuxen och stor. Jag njuter av var enda dag.
Varje dag med mitt älskade barn gör mig lycklig.
Att se honom le och flina gör att det bränner i ögonen.
Jag blir så glad, tårögd och det värmer i hjärtat när han tittar..
tittar på just mig och ler.. Det går rakt in i hjärtat och själen.
Brukar sägar... MAMMA ÄLSKAR DIG!
Vill han ska veta, även om han inte förstår.
Försöker visa hur viktig och omtyckt han är och till svars får man en snäll och gosig bebis
Inte kunde man sitta på rumpan inte.
Stygnen gjort så ont och stack mig lite överallt där nere.
Något som hjälpte var isbinda men fy vad hemskt det var den första minuten.
Kallt och lebbit men hjälpte det gjorde det.., en aning iallafall
Så fort min bebis pep eller rörde sig så vaknade jag, man var på helspänn.
Värsta adrenalinet hade man.
Bröstmjölken kom igång andra dagen och jävlar dom svällde upp.
Dom var så stora att dom inte fick plats på mig utan att dom gick ut i armhålorna
och krockade med varandra.
När dom gjorde det så sprutade dom fan åt alla hålla och
det skvätta och slabbades precis överallt.
Minns att jag satt och skratta åt allt.
Inte fick man några ledsna dagar här inte.
Allt var så nytt, roligt spännande och lite små läskit.
Vi var inte överrens om namn.
Han såg inte ut att heta något speciellt fram tills han tittat på mig en lång stund.
då såg han ut som en liten Sam eller Sami.
Killen nappade inte utan körde taktik.
Samuel tyckte han att våran son skulle heta för det var ett riktigt namn,
inte något jäkla smeknamn.
Sambon och hans bror har smeknamn som tilltalsnamn och därför ville han våran son skulle ha ett riktigt namn.
Han kan ju kallas sam/sami istället tyckte han då.
Vi diskuterade mycket men fick tillslut ge med mig.
Men är nöjd med namnet, är ju inget fel på Samuel..
Men han är en sami i mina ögon! *scccch*
På undersökning upptäckte dom att det knakade i hans högra höft.
Så vi blev skickade på röntgen för att kolla om han kanske behövde skena.
Detta gjorde ont i mig men på ultraljudet visade det sig att det låg på gränsen
men skulle inte vara några fel.
Så får en kallelse till när han är 4 månader
för att fastställa att det verkligen inte var något.
Tiden hemma har gått super då jag läser kroppsspråk väldigt bra och har alltid gjort.
Han gnäller lite då och då men det kom vi snabbt fram till att det var gaser
då han efter 5 minuter pruttade och det var inte bara 1 gång utan en sådär 5-6 gånger.
Just nu är är han inne i en fas där han skrämmer slaget ur mig,
han är inte sig själv riktigt.
Han sover mycket ena dagen, jävlas nästa och ska vara super klänging.
Läste om utvecklingsprång, tror det är något sånt nu.
Skulle komma vecka 5 .. men då han är 2 veckor tidig skulle man plussa på ungefär 2 veckor och det är nu runt jul på ett ungefär.
Han växer med och just nu knarkar det så in i..
hela hans rygg och ena arm låter när han sträcker på sig, rör sig, sprattlar eller när jag ta i honom.
ÄR så rädd att jag gör illa honom, håller han fel eller att han ligger i dålig säng.
Men han har ju inte ont och verkar inte bry sig om att de knäpper och knakar utan fortsätter bara att vara underbar och gullig!
Hur kan man älskar något så litet
Ville inte han ska bli vuxen och stor. Jag njuter av var enda dag.
Varje dag med mitt älskade barn gör mig lycklig.
Att se honom le och flina gör att det bränner i ögonen.
Jag blir så glad, tårögd och det värmer i hjärtat när han tittar..
tittar på just mig och ler.. Det går rakt in i hjärtat och själen.
Brukar sägar... MAMMA ÄLSKAR DIG!
Vill han ska veta, även om han inte förstår.
Försöker visa hur viktig och omtyckt han är och till svars får man en snäll och gosig bebis
0
