.....nästa ett år sedan precis.....
Den 26:e februari.
Hade haft magsmärtor någon dag och tänkte på menssmärtor.
Släppade runt på förkylning så jag kände mej allmänt sjuk och hoppade gympan.
Vakade på natten efter en orolig sömn och gick ner för att ta alvedon mot magsmärtan - tänkte nu räcker det och jag vill sova!
Hann ta alvedon - gick mot micron för att värma en vetekudde när jag känner att jag verkligen inte mår bra. Tittar på mej själv i spegeln och ser att jag är likvit i hela ansiktet och läpparna är vita...... Tänker och känner att jag kommer att svimma och att jag bara måste hinna upp till maken min. Vet inte hur jag lyckades med det men jag tog mej upp för trappan och in i sovrummet. Sista biten drog jag mej fram med händerna då benen försvann för mej. Maken vaknade snabbt och jag hör honom säga "älskling du är alldeles kall och blek...vad händer?" Vi fick ut mig till soffan och där svimmar jag av - kännes som jag drunknade... När jag vaknar upp ligger jag på golvet. Maken såg skrämd ut. Han sa att det var obehagligt att se - jag krampade....
Efter ett samtal med sjukupplysningen tog vi oss inte till akuten och de körde alla tester igen.... Man hittar inget och kan inte förklara varför min kropp stänger av.

Har varit på vårdcentralen nu och gjort lite fler tester. Man har mej på utredning. Få se i fall man kan finna några svar på det här....
Obehagligt är det i alla fall.....

Ja, det var en obehaglig upplevelse - har aldrig svimmat förr!

Låg i sängen och ammade Amanda när jag får en fruktansvärd smärta i magen. Lillan somnar in och jag lämnar sängen. Vet inte var jag ska ta ivägen - har så ont. Lägger mig på golvet. Hör att min 6-åring fråga "vad är det med dej, mamma?". Jag förmår inte att svara honom, utan tar mig in till toan. Maken och vår äldre son är på handbollsmatch och inte hemma. Minns att jag sätter mig på toan och sen svartnar det... Vaknar upp av att jag hör min 6-åring gråta och skrika efter mig. Tar en stund innan jag kviknar till och inser att jag ligger på badrumsgolvet....och stackars pojk ser helt vettskrämd ut! Ser mig i speglen och jag är likblek. Känner mig fortfarande snurrig och tar mig till soffan för att ringa efter hjälp. Vill inte svimma igen - var ju ensam med två barn hemma.

En vännina (min BM) tog mej in till akuten för jag fick aldrig tillbaka färgen i ansiktet riktigt. Man gjorde EKG och alla möjliga tester - de var väldig vänliga. Jag kände mig stundviss dum och till besvär, allt efter jag började må bättre. Men det var en obehaglig upplevelse...usch!
Alla prover visade bra resultat (lite låg puls och blodtryck)så efter en dag på akuten fick jag åka hem och vila. Kände mig enormt trött. Fick ett slag mot käkbenet (slog emot glasvågen i fallet)och det gör ont även idag. Ev fick jag en mild hjärnskakning.

Är lyckligt tacksam att det gick bra i slutändan och att inget hände mina barn!
Har pratat mycket med min 6-åring nu - han trodde jag var död...Min stackars lille Stoffe!
Så snabbt en vanlig dag kan ändras......det bör man tänka på lite oftare...