Idag så sa vi hej då för sista gången till Felicia, ovan jord. Det tuffaste var inte att hissa ner henne tyckte jag utan det var när vi hämtade unan. Att få sitt barn i en "pappkartong" med ett stort svart kors på kändes så fruktansvärt hemskt. Unan med askan där i, mitt barn som jag hållt i mina armar... vår älskade Felicia.
Kommer nog aldrig kunna beskriva den känslan så man förstå, bara om man själv varit med om det kan man förstå.
Bara jag och Johnny var där när vi jordfäster unan (den var målad rosa precis som vi bett om), Millie skulle inte förstå hur mycket vi än skulle försökte förklara för henne att Flisan ligger i unan. Hon tror redan att Felicia ligger där vid graven ändå, så varför göra det mer "lustigt" för henne?

Efter att vi gått ifrån möter vi tre barn i 10års åldern. Vi vet att dom kommer gå förbi precis vid graven, och ber för att dom inte ska stanna. Men dom stannar och tittar ner i hålet där unan ligger och läser kortet. Samtidigt som jag blir lite irriterad så försöker tänka att jag hade varit precis lika nyfiken som dom i deras ålder. Johnny går ur bilen och går tillbaka till graven och förklarar lite för dom, deras fråga hade varit "varför ligger det en "duk" där? (den man lägger runt hålet) Ja, efter det så går dom iaf.
Sen ringer vi han som ska gräva igen att han får nog göra det med en gång eftersom det går förbi nyfikna skolungdommar. Skulle han göra, skönt!
Men Felicia var säkert glad för att barn tittade förbi henne en stund! :)

Vi älskar dig Felicia och saknar dig av hela våra hjärtan, ikväll kommer vi göra fint och tända många ljus vid dig.



Fick en dikt länkad och den var så fin att jag vill att ni läser den.

---

Fotspår

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand
tillsammans med GUD.

På himlen trädde plötsligt scener från
hans liv fram.
Han märkte att varje scen började med spår
i sanden av två par fötter: det ena spåret
var hans det andra var Guds.

När den sista scenen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden.
Han märkte att under vissa delar av sitt liv
bara fanns fotspår av ett par fötter.
Han märkte också att detta inträffade under
sina ensammaste och svåraste perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han
beslöt att fråga Gud om detta:
"Herre, du sa den gången när jag bestämde mig
för att följa dig, att du aldrig skulle överge mig
utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att i de svåraste stunderna
i mitt liv, finns det bara ett par fotspår.

Jag förstår inte varför, när jag behövde Dig
som mest övergav Du mig".

Herren Gud svarade: Mitt älskade barn.
Jag älskar dig och skulle aldrig överge dig.
Då du led och hade dina svåraste perioder
i ditt liv, och du såg bara ett fotspår.

Då bar jag dig.

~Margaret Fishback Powers~

---

Igår så var vi i Kalmar och pratade med Affe, en på patientnämden som ska backa upp oss när vi ska prata med läkare och så. Kommer antaglien bli möte nästa vecka med chefsläkaren från Västervik och några till, sen gå vidare och prata med Linköpings läkare. Vi får se vart det leder... men vill iaf ha svar på varför dom slarvat med undersökningarna!!! Gör mig riktigt förbannad!

När vi väl satt i bilen påväg ner till kalmar så satt jag i mina egna tankar, och vi kör bakom en ambulans. Plötsligt kommer tårarna... kan bara inte sluta gråta, hur mycket jag än försöker. Tankarna om att sista gången jag och Felicia åkte ambulans så trodde jag att allt skulle bli bra, då hade jag fortfarande hoppet kvar om att det fanns något dom kunde göra. Men vad fel jag hade och vad ont det gör nu, vilket helvete vi var tvungna att gå igenom efter det vi kom fram.

Har velat titta på videokameran, men så fort tanken kommer upp får jag en rejäl klump i magen. Det kommer inte att gå, jag är inte redo för det än. Vet exakt vad jag spelat in, saker som när Millie "läser" för Felicia i hennes säng innan läggdags, hennes sätt att visa när hon var hungrig, när hon sover. Känns så tungt.

Ska till läkaren idag för att hoppas på yttligare sjukskrivning, jag är absolut inte stabil nog för att kunna sköta ett jobb. Men tyvärr så är det ju läkarens sak att avgöra... tydligen.

---

Jag söker efter dig i mig
Jag hoppas på svar
Jag hoppas du hör mina böner
Ser mina tårar
Hur mycket jag saknar och längtar
Vill hålla dig i mina armar igen
Snart, snart ska jag göra det
Mitt älskade barn jag längtar så

---

Nu har det gått en vecka sen jag skrev sist, har varken känt behovet eller haft orken till att skriva. Man försöker komma in i vardagen men känns som man går i ett slags vakuum. Har tagit klivet till att "våga" mig in i en mataffär, man försöker välja tidpunkter då man vet att det rör sig minst människor ute. Att behöva stöta på någon är otroligt jobbigt och påfrestande. Jag har märkt att när man väl fått Millie i säng och satt sig i soffan för att koppla av, hur kroppen känns så otroligt sliten fast man inte gjort något ansträngande alls. Det behövs inte mycket för att få mig till tårar just nu, bara att fälla upp mobiltelefonen skär i hjärtat. För när skärmen lyser upp med sitt sken gör även Felicia det med sina vackra ögon, den finaste bild på min lilla tjej pryder bakgrunden på min telefon. Varje gång innan skärmen åter igen slocknar, klappar jag hennes kind och jag dör inombords. Det gör så ont, jag saknar dig så oerhört mycket och kommer aldrig få klappa din kind igen, älskade Flisan, mamma är så ledsen för att vi inte fick vara tillsammans längre. Tårarna rinner och dom svider... 

Felicias säng har fått stått kvar tills igår då Johnny skruvade isär den, det blev genast så tomt i rummet även att den egentligen stått i vägen för våra garderober. Skötbord, kläder och babygungan är fortfarande kvar, men måste ta det i den takten vi orkar. Har inte ens bytt julgardinerna än som fortfarande hängt uppe sen vi kom hem, orkar bara inte, inte av lathet utan tycker inte det är viktigt, det sista man tänker på. Tvätta och diska går bara på rutin...

Här om dagen fick vi hem Felicias hand- och fotavtryck, som jag gjort på sjukhuset och skickat iväg till "Lifestone". www.lifestone.com/sv/index.htm Beställde ett hjärta i kristallglas och beställde även en ram med inbyggd lampa att ha den i, 3800 kr tyckte det var dyrt då men när jag sitter och tittar på den... skulle kunnat ge vad som helst för den nu, den är värd allt! Jag kan känna på hennes fot och hand, så små, så underbara. Saknad!

Var vid graven idag och tände ljus, hon ligger inte där än men vill ändå att det ska lysa på hennes plats. Skottade även undan en massa snö här om dagen för att lyktan och änglen jag satt vid graven ska synas, nallen som sitter på korset sitter lika fint fortfarande. Några blommor ligger frusna på backen och dom "sista hälsningarna" syns.

Har ritat färdigt hur jag/vi vill ha hennes gravsten, pratat med han som ska göra den och har även skickat honom en bild på hur jag/vi vill att den ska se ut. Inom kort så kommer en ritning på den och han skulle även skicka en provbit av den ljusgråa graniten så vi får se hur ljus den kommer bli. Stenen kommer ha formen av en fjäril, är jättenöjd, så "flickig". 

Vi går nu hos två kuratorer som vi pratar med om allt som hänt, men ska även träffa en från patientnämden som ska hjälpa oss med en utredning. Hur läkarna varit nonchalanta med uppföljningen av hennes blödning, som dom redan vid andra MR sett att det varit en tumör och inte gjort något åt det. Kommer antagligen bli många munhugg en lång process med många frågor.

Jag och Millie var hos Sandra och Nelia igår, som jag skrivit om innan. Sandra som förlorat sin dotter Noomi i blodcancer. Att träffas är skönt, man pratar på ett helt annat sätt än vad man kan göra med någon annan och att vi har våra vilddjur till 3 1/2 - 4 åringar som tillsammans kan stimuleras. Att dom kan prata om sina änglasystrar och veta att även dom leker tillsammans måste vara skönt att dela tillsammans. Även dom behöver prata om sina känslor, dom förstår sååå... mycket.

Om 55min skulle Felicia blivit 5månader, usch... livet är så jäv*a orättvist, varför skulle detta drabba min familj? Eller någon familj överhuvudtaget? Visst, livet har sina upp och ner dalar, men denna dalen var för djup för att någonsin riktigt orka ta sig upp ur!

Mamma älskar dig Felicia och kommer ALDRIG glömma dig, jag vet att du är den vackraste ängel, men det räcker inte alltid att tänka så! Jag ber för att vi ses igen! 

Jag älskar mina barn!

Dagarna går upp och ner, just nu... ner, ner, ner.

SAKNAR DIG MITT ÄLSKADE BARN, DET GÖR SÅ ONT!
VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR...???

Tårarna svider och mitt hjärta vägrar läka.

Jag älskar dig så mycket
Felicia!!!

Felicia och Noomi våra älskade änglabarn!

---

Igår så kom Sandra och hennes dotter Nelia till oss för att umgås, vi tog oss in till simhallen för att förbränna lite energi på våra barn. Vildare vilddjur får man leta efter men skönt att få se att dom har roligt.

Sandra och jag träffades på västervikssjukhus när Felicia var nyfödd, när jag kommit tillbaka från Linköping efter hennes shuntoperation.
Millie och Nelia (hennes äldsta dotter som är lika gammal som Millie) började och leka på "lekterapin" så det blev att vi mammor oxå började att prata med varandra. Blev att vi berättade varför vi var inlagda. Jag för att Felicia precis var nyopererad och Sandra för att hennes andra dotter Noomi hade blodcancer och fick cellgifter. Hon berättade redan då att läkarna inte riktigt visste om Noomi skulle klara sig, men just då så gick det bra med cellgiftsbehandlingen. Var kvar några dagar tillsammans på sjukhuset, men sen var det äntligen dax för oss att få åka hem. Vi bytte nummer och hördes lite då och då och träffades även efteråt. En dag fick jag ett meddelande där Sandra skrev att Noomi inte svarade på behandlingen längre och att dom inte visste hur länge hon hade kvar att leva. Den 22Dec -09 somnade Noomi in, även hon så ofattbart ung, fick bara bli 11 månader och tre dagar gammal. Senare samma dag fick jag ett meddelande att hon inte fanns hos oss längre och det var som en kniv i hjärtat, så fruktansvärt overkligt. Tyckte så otroligt synd om Sandra.

Men det ofattbara händer igen, nästa gång vi hörs ligger jag på västervik och har precis fått beskedet om att dom hittat en tumör i Felicias huvud. Ja, ni som följt bloggen vet resten. Upp till Linköping och får beskedet att det inte finns något att göra även för henne. Noomis begravning, den 7 Jan var undertiden vi låg inne på sjukhuset, 27 dagar efter somnar felicia in, 9 dagar efter det är Felicias begravning den 3 Feb.

Är därför skönt att träffas och låta barnen leka, vi förstår varandra och barnen kan prata om sina änglasystrar. Ett bra stöd.



Glöm inte att säga "jag älskar dig" till era barn och hur mycket dom betyder för er, hur osams ni än är ibland! Livet kan förändras så otroligt fort. Ta hand om varandra!



Så glöm även inte... litet bidrag kan rädda liv i framtiden!

www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-ins.../



Änglasjälar

Meos 
Mikaela som hjälper genom att sälja vackra armband.
www.familjeliv.se/Hem/meos/presentation.php

Animegirl
Cicci som gjort en barnbok som pengarna ska gå till barncanserfonden.
www.familjeliv.se/hem/animegirl/presentation....

---

Denna bilden beskriver precis hur jag känner, jag vill bara hålla henne i mina armar igen. Att hon är borta börjar kännas mer och mer...
Med all pappersarbete som ska göras nu börjar jag känna paniken i kroppen... så mycket som måste fixas för att livet ska kunna fortsätta. Alla papper till facken, försäkringskassan, möten med läkare för "sjukskrivning" tala med kurator och mycket, mycket mera.

Och att varit hos läkare och fått kastat i ansiktet att "ja, jag sjukskriver dig i två veckor". Tror dom att man är kapabell till att ställa sig på sitt jobb igen efter det eller? Man får ju ta mig f*n vara hemma längre om man stukat foten... helt sjukt! Dom som sitter där "högst upp" och bestämmer hur länge man får vara sjukskriven för vad typ, måste ju sakna hjärta eller barn.

Och besked om att försäkringen (medlem barn, utan hälsoprövning eftersom Felicia föddes med "vattenskalle") man betalar på inte gäller sitt sjuka barn förrens hon hade blivit 6månader, då hade man fått pengar inte annars. En sak som också får än att höja på ögonbrynen. Dvs föds ditt barn med någon allvarligare sjukdom så får man försäkra till ett visst basbelopp hos Folksam, men inget som jag kallar det "ekonomiskt stöd" betalas ut om barnet dör innan 6 månader, är det inte skrämmande? Även att pengarna är det absolut sista jag tänker på nu, jag vill bara ha mitt barn tillbaka, men att det får vara så?

Begränsningar vid sjukdom

För att få rätt till ersättning vid sjukdom utöver läkekostnader, resekostnader och kostnader för krisbehandling gäller att sjukdomen eller symtom på sjukdomen har visat sig tidigast efter det att försäkringen varit gällande i minst sex månader, för följder av sjukdom – både direkta och indirekta – gäller denna tidsgräns grundsjukdomen eller symtom på denna.

(Felicias "blödning" visade sig vara en Tumör, "följdsjukdom" efter 3 månader, därför inget "ekonomiskt stöd".)



Till något roligare... idag fick jag ett brev på posten med ett fint skriver kort från en av mina läsare. Tack! Men bäst av allt var att Millie fick lite saker av denna snälla kvinna. En penna, ritbok och lite grejer... finns så snälla människor. Precis vad Millie behöver, lite överraskningar som gör henne glad, det gör mig glad.

Och mitt mål på cancerfonden är ju slaget för ett tag sen... känns jätte bra! Men mer pengar kommer det... "Meos" www.familjeliv.se/hem/meos/presentation.php som hon heter här på FL gör ett jätte bra jobb med sina armband!


Nu gråter Millie, växtvärk... skriver mer någon annan dag!






-Jag ger dig mitt hjärta, min själ ja, precis vad du önskar... bara jag får se dig och hålla dig igen! Mamma saknar dig så Felicia!!! Och all min kärlek till Millie som är så stark!

Låten jag skrev om igår!

www.youtube.com/watch?v=vmQocfDaBPo

Begravningen var fin och endast släkten var där, kändes så skönt. Alla satt inne i kyrkan när vi kom, så hade vi bestämt med prästen, att vi skulle komma sist annars så skulle alla vilja krama om oss innan och det skulle blir för jobbigt. Allt gick "bra" till en början dvs inga tårar, men efter att "Idas sommarvisa" spelats på kyrkorgel, så hade vi valt att spela "Amazing" med Janelle... så fort introt börjar spelas kommer ångesten, verkligheten och tårarna. Min/våran lilla ängel ligger där i, kall, ett skal som snart ska blir jord. Allt känns fruktansvärt, gör så ont i mig. Stirrar med tom blick ner i golvet och läser på dom vackraste blommor, "En ängel kom och lämnade oss för att vända om". Varför fick du inte stanna hos oss, så orättvist, ett uttjatat ord men kommer aldrig sluta fråga mig själv VARFÖR!? Inte trodde jag att den näsduk som jag då höll i min hand, som varit min döda morfars, skulle torka bort mina tårar på mig egen dotters begravning.

Prästen predikar och jag hör alla runt omkring mig som gråter, alla förutom EN,  våran lilla solstråle som sitter mellan oss . Millie som pekar och vinkar till alla ledsna släktingar, "jag känner igen henne" säger hon glatt och pekar på min kusin Mathilda. Hon är överlycklig över att få träffa alla, hon förstår varför alla är gråter fast ändå inte. Prästen har predikat färdigt, vackra ord såsom att vi fick en viktig tid tillsammans på sjukhuset, en oförglömlig sorg fast ändå en månad med endast tid för Felicia. 

Vi går fram till kistan och tar farväl, lägger en liten rosa ros var, alla har fått likadant, vi först, sen ser vi på när alla andra säger sina sista ord till Felicia. Gör så ont... alla tar på kistan. Men när mamma kommer fram, faller hon förtvivlat ner på knä och kramar om kistan hårt och gråter. Jag minns inte vad hon säger för jag bryter själv ut storgråt. Men samtidigt så kommer jag ihåg något hon sagt till mig innan: "Om någon sagt till mig såhär, du kommer få en dotter och när hon är 24år kommer även hon få en dotter, sitt andra barn och det kommer hon att mista. Vill du ändå skaffa barn?" Sen minns jag även att hon då sa: "Malin, jag vet inte om jag hade skaffat dig då?". Jag förstår hur hon tänker, att utsättas för detta är det värsta som kan drabba någon, att mista sitt eget barn och det ville hon aldrig utsätta mig för. 

Smärtar att se alla släktingar ta förväl, så ont när även min faster med hennes familj får gå fram. Deras son, min kusin Marcus bara 17år, knappt ett år sen hans begravning var, det måste varit så jobbigt för dom. Men vet att Felicia leker med honom i himlen.

När alla är gått fram och satt sig igen spelas den andra låten som är "Felicias", "A Place Nearby" med Lene Marlin. Då kommer storgråten för oss igen. Men denna gången avbryts vi av att vi hör Millie viska: "Har dom fångat den dära pojken?" och pekar på ett stort kors där Jesus hänger uppspikad. Johnny och jag kunde inte låta bli att skratta mitt i tårarna... vad vi behöver dig Millie, hur skulle vi överleva!?

När allt är över lämnar vi kyrkan, fast blir ifatt sprungna av våran kantor som spelat, Tomas. Hans son Gustaf som jag är barndomsvän med, har skickat med honom en cd-skiva som han vill att jag ska få. Det står "Felicias song" på.
Vi spelar den på Ekersro där släktingarna samlats för en fika efteråt, den rör många till tårar. En låt som gjorts för länge sen av någon artist, men omskriven med mina ord och en kille från hans band (Blank) som sjunger. Så otroligt fint gjort, verkligen tack! (lägger in en länk i morgon till youtube så ni kan lyssna)

Och alla som skickat blommor, skänkt pengar (nu över målet), erbjudit sig hjälp, givit saker som smycken och dikter... TACK! Ni berör mitt/våra hjärtan.
Ni har änglasjälar!


Och eftersom det var alla -dag igår så... -JAG ÄLSKAR ER SÅ MYCKET, MILLIE, FELICIA OCH JOHNNY!!! Kram Mamma/Fästmö

Felicia...

... someday I´ll see you again!

---

Jag var nog dum som skrev in när begravningen skulle äga rum. Vi hade ju bestämt oss för att ha en "stängd" begravning bara för nära släktingar. Eftersom det var kärleksfulla människor som frågade om dom kunde få skicka blommor, därför jag skrev plats och tid. Får väl hänga en lapp på dörren eller nått? Dumma mig.


Det var jobbigt att ta farväl idag när vi bäddade ner Felicia, men skönt på något sätt att se att hon "inte var där". Hon är en fin ängel nu, bara hennes skal som stannat hos oss.

Hur som hellst kommer det bli en riktigt fin begravning i morgon, vem som kommer eller inte.





-VI ÄLSKAR DIG... FÖR ALLTID I VÅRA HJÄRTAN FELICIA!

Nu är allt beställt, ut tittat och bokat. På fredag kommer det vara den värsta dagen i mitt liv. Hur ska jag kunna säga farväl? Men vi har gjort allt så det ska kännas så "bra" som möjligt, att få hennes begravning minnesvärd. Jag kommer gråta floder och ha en stor kniv i mitt hjärta. Hemskt, så fruktansvärt hemskt.

Innan fredag, det vill säga på torsdag eftermiddag så ska vi bädda ner henne i kistan. Hon ska få med sig en mysig filt, sin nappflaska med tillblandad ersättning, favoritnappen, en hårlock av mamma, pappa och Millie och sin gosedjurs kisse. Tänkte fråga Millie om hon vill rita en teckning också, betyder nog mycket för henne.

 

Hur kunde mitt liv bli såhär? Jag skulle ju leva som prinsessorna i sagorna... "lyckliga i alla sina dagar". Nu kommer jag alltid ha ett stort hål i mitt hjärta, alltid känna en längtan. En saknad efter mitt barn jag aldrig hann lära känna tillräckligt. Jag kommer år för år tänka "nu skulle hon ha varit så gammal, hur hade hon sett ut idag, undra vad för intressen hon skulle haft...". Nu när Felicia blev sjuk och gick bort så har jag sett min mormor gråta floder, både för Felicia och det barn hon förlorade för ca 30 år sedan. Gråter hon så än idag när hon påminns om sin dotter, hur ont kommer inte detta göra när min chock väl lagt sig. Får inslag av denna smärtan ibland men viftar snabbt bort den, bryter jag ihop nu... NÄ, det får jag bara inte göra! Hur mycket pappersjobb är det inte som ska göras?Alla tider som ska passas överallt? Ställen att kontakta? Känns som om allt måste vara fixat innan jag kan "bryta ihop", innan jag kan börja sörja ordentligt. Fan, vad jag saknar dig Felicia... mamma ska kämpa ut i det sista med allt. Du var så otroligt vacker, så orättvist att du skulle bli sjuk, SÅ JÄKLA ORÄTTVIST!

VARFÖR, kunde inte jag ha fått behålla min lilla bäbis, som alla andra lyckliga mammor som går runt med sina barnvagnar? Tar sina barn i sina famnar och ler av lycka, får känna så som jag gjorde den dagen jag för första gången fick hålla i dig. Mitt hjärta värker... vill som så många gånger förr, bara vakna upp och inse att detta är en hemsk mardröm. Men jag är vaken och detta är min verklighet.










-Det kanske kommer bli lättare, men nu vill jag bara skrika ut ditt namn!!! Jag saknar dig mitt älskade barn, FELICIAAAA... KOM TILLBAKA!!!