---

Nu har det gått en vecka sen jag skrev sist, har varken känt behovet eller haft orken till att skriva. Man försöker komma in i vardagen men känns som man går i ett slags vakuum. Har tagit klivet till att "våga" mig in i en mataffär, man försöker välja tidpunkter då man vet att det rör sig minst människor ute. Att behöva stöta på någon är otroligt jobbigt och påfrestande. Jag har märkt att när man väl fått Millie i säng och satt sig i soffan för att koppla av, hur kroppen känns så otroligt sliten fast man inte gjort något ansträngande alls. Det behövs inte mycket för att få mig till tårar just nu, bara att fälla upp mobiltelefonen skär i hjärtat. För när skärmen lyser upp med sitt sken gör även Felicia det med sina vackra ögon, den finaste bild på min lilla tjej pryder bakgrunden på min telefon. Varje gång innan skärmen åter igen slocknar, klappar jag hennes kind och jag dör inombords. Det gör så ont, jag saknar dig så oerhört mycket och kommer aldrig få klappa din kind igen, älskade Flisan, mamma är så ledsen för att vi inte fick vara tillsammans längre. Tårarna rinner och dom svider... 

Felicias säng har fått stått kvar tills igår då Johnny skruvade isär den, det blev genast så tomt i rummet även att den egentligen stått i vägen för våra garderober. Skötbord, kläder och babygungan är fortfarande kvar, men måste ta det i den takten vi orkar. Har inte ens bytt julgardinerna än som fortfarande hängt uppe sen vi kom hem, orkar bara inte, inte av lathet utan tycker inte det är viktigt, det sista man tänker på. Tvätta och diska går bara på rutin...

Här om dagen fick vi hem Felicias hand- och fotavtryck, som jag gjort på sjukhuset och skickat iväg till "Lifestone". www.lifestone.com/sv/index.htm Beställde ett hjärta i kristallglas och beställde även en ram med inbyggd lampa att ha den i, 3800 kr tyckte det var dyrt då men när jag sitter och tittar på den... skulle kunnat ge vad som helst för den nu, den är värd allt! Jag kan känna på hennes fot och hand, så små, så underbara. Saknad!

Var vid graven idag och tände ljus, hon ligger inte där än men vill ändå att det ska lysa på hennes plats. Skottade även undan en massa snö här om dagen för att lyktan och änglen jag satt vid graven ska synas, nallen som sitter på korset sitter lika fint fortfarande. Några blommor ligger frusna på backen och dom "sista hälsningarna" syns.

Har ritat färdigt hur jag/vi vill ha hennes gravsten, pratat med han som ska göra den och har även skickat honom en bild på hur jag/vi vill att den ska se ut. Inom kort så kommer en ritning på den och han skulle även skicka en provbit av den ljusgråa graniten så vi får se hur ljus den kommer bli. Stenen kommer ha formen av en fjäril, är jättenöjd, så "flickig". 

Vi går nu hos två kuratorer som vi pratar med om allt som hänt, men ska även träffa en från patientnämden som ska hjälpa oss med en utredning. Hur läkarna varit nonchalanta med uppföljningen av hennes blödning, som dom redan vid andra MR sett att det varit en tumör och inte gjort något åt det. Kommer antagligen bli många munhugg en lång process med många frågor.

Jag och Millie var hos Sandra och Nelia igår, som jag skrivit om innan. Sandra som förlorat sin dotter Noomi i blodcancer. Att träffas är skönt, man pratar på ett helt annat sätt än vad man kan göra med någon annan och att vi har våra vilddjur till 3 1/2 - 4 åringar som tillsammans kan stimuleras. Att dom kan prata om sina änglasystrar och veta att även dom leker tillsammans måste vara skönt att dela tillsammans. Även dom behöver prata om sina känslor, dom förstår sååå... mycket.

Om 55min skulle Felicia blivit 5månader, usch... livet är så jäv*a orättvist, varför skulle detta drabba min familj? Eller någon familj överhuvudtaget? Visst, livet har sina upp och ner dalar, men denna dalen var för djup för att någonsin riktigt orka ta sig upp ur!

Mamma älskar dig Felicia och kommer ALDRIG glömma dig, jag vet att du är den vackraste ängel, men det räcker inte alltid att tänka så! Jag ber för att vi ses igen! 

Jag älskar mina barn!