Igår så var vi i Kalmar och pratade med Affe, en på patientnämden som ska backa upp oss när vi ska prata med läkare och så. Kommer antaglien bli möte nästa vecka med chefsläkaren från Västervik och några till, sen gå vidare och prata med Linköpings läkare. Vi får se vart det leder... men vill iaf ha svar på varför dom slarvat med undersökningarna!!! Gör mig riktigt förbannad!

När vi väl satt i bilen påväg ner till kalmar så satt jag i mina egna tankar, och vi kör bakom en ambulans. Plötsligt kommer tårarna... kan bara inte sluta gråta, hur mycket jag än försöker. Tankarna om att sista gången jag och Felicia åkte ambulans så trodde jag att allt skulle bli bra, då hade jag fortfarande hoppet kvar om att det fanns något dom kunde göra. Men vad fel jag hade och vad ont det gör nu, vilket helvete vi var tvungna att gå igenom efter det vi kom fram.

Har velat titta på videokameran, men så fort tanken kommer upp får jag en rejäl klump i magen. Det kommer inte att gå, jag är inte redo för det än. Vet exakt vad jag spelat in, saker som när Millie "läser" för Felicia i hennes säng innan läggdags, hennes sätt att visa när hon var hungrig, när hon sover. Känns så tungt.

Ska till läkaren idag för att hoppas på yttligare sjukskrivning, jag är absolut inte stabil nog för att kunna sköta ett jobb. Men tyvärr så är det ju läkarens sak att avgöra... tydligen.

Jag söker efter dig i mig
Jag hoppas på svar
Jag hoppas du hör mina böner
Ser mina tårar
Hur mycket jag saknar och längtar
Vill hålla dig i mina armar igen
Snart, snart ska jag göra det
Mitt älskade barn jag längtar så