Sista veckorna har bara rusat fram. Känns inte som två veckor sen jag skrev sist men så är det ialla fall. Dessa veckor har varit bra med tanke på utbildningen och att det har varit flyt hemma. Allt det viktiga har fungerat utan grus i maskinerit.

Däremot har jag gått in i ett nytt skov känns det som. Fingrarna är stela och ömma och tålamodet inte det allra bästa, då har det varit bra med den goda planeringen och att det andra runt om inte har varit kaos. Jag blir mer deppad och har svårt att se det ljusa i tillvaron. Färgerna har varit grå, grå och jämmen grå. Det är klart att det flesta löven har fallit och regnet har också varit högst närvarande men jag brukar ändå njuta av hösten för luftens skull.

Har fått prata med sjukgymnast, arbetsterapeft och en kurator i Sunderbyn idag. Peter följde med så han också är uppdaterad på vad detta innebär för OSS. Otroligt bra dag har det varit. Vi fick ett bra bemötande av alla tre och de var väldigt positiva till att Peter följde. Skönt att få bekräftelse sammtidigt som jag fortfarande helst vill förtränga att jag är sjuk. Det låter SÅ definitivt. Det är det ju i och för sig men det behöver inte bli så stor skillnad från hur det har varit.

Jag har bokat en ny tid med kurator så jag kan bearbeta krisen som jag är i. Visst låter det dramtiskt: KRIS. Men så är det fast jag inte riktigt vill erkänna det. I teorin vet jag hur det fungerar, det har jag väl nämnt förrut, men i hjärtat och själen går det inte lika lätt. Jag är som Dr. Hyde och Mr. Clayd( om dom stavar så, du fattar vem jag menar hoppas jag) utåt är jag glad som en speleman och låtsas som att det inte bekommer mig så mycket men inombords gråter jag och vet inte riktigt hur jag ska få allt att bli helt igen. Så är det ...jag vet det, åter igen i teorin men att få själen att fatta det är något knepigare. 

De sista dagarna har mitt humör och tålamod varit väldigt dåligt och pendlat mellan glädje och nedstämdhet. Varför?

Tycker själv att allt är bra egentligen. Det är en bra utbildning jag går med nya roliga möten i kaffe rummet och skolsalen. Har inte ont som jag kan tycka, har sovit lite sämre och vad det beror på har jag inte en aning om. Det är inte fullmåne nu. I bilen på väg till stan kan gråten stocka sig i halsen och en stor svart klump fylla magen. Den den där glädjen som jag hade förra veckan är som borta. Ändå ler jag, skrattar jag och fungerar men djupt i mig är det ett enda kaos. Åter igen varför?

Har fått en tid hos kuratorn. Men måste naturligtvis ändra för att det inte passar. Skulle vilja prata NU och samtidigt skrämmer det mig. Känner mig inte sjuk just nu. Känner mig mest som en hypokondriker. Blä för alltihop. Jag vill vara som alla andra och inte som nu. Här sitter jag, halv elva på kvällen och öser ur mig tankar ur en kaosig hjärna. Har detta satt sig på psyket i stället?

I dag började jag en demensutbildning som jobbet har ordnat. Det ska bli spännande och se vad den ger. Det är ganska fasinerande att jag träffar nya människor som jobbar åt samma arbetsgivare fortfarande. Jag tycker att efter alla dessa år skulle jag hunnit stöta på de flesta, men icket.

Just nu är det bättre i lederna men inte bra. Är mera trött igen och vill inte egentligen vara med folk så mycket, klingar ju bra med att jag börjat skola och möter många nya människor. Fast å ena sidan glömmer jag lite det jobbiga då jag hamnar i en ny miljö. Sen bestämmer jag själv hur avanserad jag vill vara i mina nya kontakter. Kul med nya utmaningar i alla fall.

Det var ju kul så länge det vara. Igår och idag har jag varit sämre igen. F-n. Jag trodde att allt var bra nu. Mitt humör var som en vulkan imorse. Stackars mina barn, jag hoppas dom verkligen förstår att det är mig det är fel på och inte dom. Då jag blir arg för ingenting. Jag påminner dom om varför jag blir arg, att det är för att jag har ont och är trött men låter dom bli att ta åt sig undrar jag ändå. Snälla snälla låt det vara så att dom förstår.

Tänkte jag skulle ta mindre smärtstillande då jag nu ätit cortison i 3 veckor. Tydligen går inte det. jag vill inte vara en som fungerar bara då jag tar tabletter. Tyvärr verkar det som att det fungerar bäst då och i och för sig är det mycket roligare då jag inte har ont och kan sova eller då jag vill sova från det jag kliver upp till det jag äntligen lägger mig.

En stor skillnad jag ändå sett på dessa tre veckor är att jag börjar bli mig själv trots att jag nu haft ont i två dagar så orkar jag planera vardagen så det FAKTISKT fungerar hyfsat bra. Barnen trivs på dagis och skola och det går bra på jobbet. Middagen står utan problem på bordet och sovrutinerna börjar ta form. Vi kommer att ro i land hela skutan. Plus att mina tankar går inte till sjukdomen lika ofta nu. Jag har nog gått i hamn med de jobbigaste funderingarna och har nog kommit till stadiet acceptera. LIVET GÅR VIDARE.

I måndags var jag och köpte mig en bärbar dator. Jag som nästan inte ville veta av datorer sitter här med en egen lap top...Det har varit och är så många ord som vill ut ur mitt huvud. Jag vill sitta och skriva men med en dator och så många som vill sitta där har jag inte haft en chans. Nu har jag min egen.

Idag har varit en bra dag igen. Även om jag känt av händerna och knäna så är det inte värst. En stund idag på jobbet var det mindre kul men som tur var hade vi schema arbete på eftermiddagen så jag behövde inte jobba värst med händerna eller gå i trappor.

Kanske jag behöver sova en stund också. Just nu rider jag på den härliga våg som kommer ur glädjen att inte vara trött eller ha ont.

De två sista dagarna har varit helt fantastiskt underbara. Jag mår som Linda brukar må och känner som hon också. I´m back...Hoppas, hoppas det är cortisonet som hjälper..eller skitsamma vad som gör det, jag mår BRA. Jag fattar inte att jag orkat. Alla nego känslor, tröttheten, värken, mitt dåliga humör att jag gått att leva med. Tack älskade underbara man för att du finns kvar.
 
Idag på jobbet har jag tyckt det varit så himla kul precis som jag brukar tycka och jag har haft energi till det jag vill göra, dessutom har energin räckt hela vägen tills barnen låg i sina sängar och sov. Sista halv året har jag tagit slut innan vi ens klev upp och varje liten grej har varit som att bestiga Mont Everest. Nu har jag varit själv två dagar ( då maken jobbat i Stockholm), jobbat, hämtat barnen från dagis och ändå fått en massa kvalitets tid med barnen. Mina batterier är laddade efter en natts sömn. Härligt.

Idag har jag varit på röntgen. Det blir spännande att höra vad de visar. Nu vill jag bara ha positiva besked. Som det känns nu är jag INTE sjuk.

Idag har jag mått riktigt prima ballerina. Morgonen var helt ok inte speciellt ont och alla morgonbestyr flöt på i en rasande fart. Jag och Elis packade hans helg väska, lite ont i öronen fick jag allt av hans surrande om - när ska vi fara? Är det länge kvar?

Jag hoppas verkligen att det är en vändning och att kortisontabletterna börjar göra sitt. För visst sken solen lite extra idag och färgerna på träden var bara helt underbara. Jag drog på solbrillerna då jag körde till Kallax och bara njöt av farten,musiken och mina underbara ungar som surrade bak i bilen.

Resan hade gått bra för honom och han sprudlade av kramar, prat och spindelman gester då han kom fram. Vilken glädje att få åka till kusinerna i Stockholm alldelens själv och bara bli ompyssad och vara i händelsernas centrum.

Jag har det verkligen bra med alla goa människor som bara finns här runt omkring och bryr sig om mig och mina barn. En glädjetår kommer rinnandes på kinden. Allt är inte bara elände trots att det känts så ett par veckor.

Livet får som en annan dimension då jag inte har ont. Nu i kväll har jag och Thea, min äldsta tjej, bara varit nära varandra och njutit att få en stund själv. Vi såg Mio min Mio, lite läbbig men ändå så hon kunde somna. En lång stund låg vi bara och pratade. Hon läste lite för mig ur en bok hon har lånat på bokbussen. Min lilla stora tjej.

Nu väntar jag hem maken och "våran" tonåring. Maken kommer från Stockholm och Emme har varit i stallet hos sin häst.

Detta är första veckan som jag jobbar på riktigt efter mammaledigheten. Allt är väldigt kaosigt. Ännu har vi inte fått någon struktur på jobblivet (hemma alltså). Dessutom känner jag av att jag inte är frisk. Stressnivån är just över taket hela tiden. Det är mest då jag slappnar av på kvällen som verken gör sig påmind, under dagen går det hyfsat.

Som tur är får jag nog lov att säga, är jag schemaansvarig på jobbet, så det blir en del framför datorn och att "lyfta" papper det är inte riktigt lika jobbigt som att klä på eller följa någon på toa. Men jag funderar en hel del på hur framtiden ska bli. Just nu fungerar det hyfsat. Om några månader fungerar schema biten bra och jag behöver inte lägga ner så mycket tid på den, precis som det ska vara och hur går det då? 

Jag gissar att då har medicinerna börjat göra sin verkan så då går det bara bra. Det är ialla fall vad jag vill tro. Skulle vara trist att byta jobb, jag trivs där jag är och med kompisarna där.

Imorgon ska sonen 5 1/2 år åka flyg själv till Stockholm. Min syster bor där så det är till dem han åker. Han bubblar av glädje och har redan dagarna planerade, tror han. Några aktiviteter har vi hålligt hemliga så att han ska bli riktigt överraskad. Mamma tycker också det ska bli spännande att skicka iväg honom, min lillkille.

Nu vill fler på datorn och jag ska packa lite grejer åt sonen så det är bäst sluta "tjattra"

Vilken hemske dag igår. Ont, ont ont. Och nu, vrider och vänder jag mig, hittar ingen ställning som inte gör ont. Då flyger tankarna som mest också. Ältar en massa som jag ändå inte kan svara på eller lösa i denna sena timme.

Började med kortison tabletter igår så nu oroar jag mig för att svälla, helt knäppt. Vad spelar det för roll?

Tänker på barnen som har fått ta stort ansvar sen jag blev sjuk. Hur ska de förstå att mamma inte alltid orkar? Jag vill ju men kroppen gör att jag har ont och blir trött. Dessa tankar som jag skjutit undan i en mörk vrå så länge jag inte visst varför jag hade ont kommer nu som flodvågor och då speciellt de nätter jag inte kan sova.

Ska var hemma med minstingen idag hon är snorig och har varit hostig. Skulle behöva vara på jobbet. Inte för att dom går under utan mig, utan mer för att jag känner det förargligt. Har precis börjat om från mammaledigheten och börja med att VAB:a, hur kul är det. Jag är garanterat inte den första och inte den sista heller.  Jag är något känslig för motgångar just nu, små saker får lite för stora propotioner. Känns som jag har tappat kontrollen. Det är inte längre jag som bestämmer. Mycket beror på hur jag mår. 

Antagligen är detta en fas jag ska igenom. Förneka, försvara och acceptera, är det inte så? Jag intalar mig det för att se ljusare på framtiden. Så hemskt är det faktiskt inte.

Nej nu ska jag anmäla vård av barn på försäkringskassan och göra ett nytt försök med John Blund.

Trots att jag i flera år gått med verk i handleder och rygg och ser mina naglar dagligen blev det ett omtumlade besked.Jag har misstänkt att det var psoriasisartrit. Lite har jag läst på nätet men så länge det inte varit bekräftat har liksom orden inte fastnat. Och nu...tja allt fastnar och min hjärna går på högtryck. Hur mycket är mina leder påverkade? Har ännu inte varit på röntgen men tiden är bokad.

Första dagarna var bara glädje. Äntligen ska jag få hjälp och någonstans inombords tyckte jag att nu skulle jag bara fortsätta mitt liv.

Sen kom insikten...Jag har en kronisk sjukdom. Frågorna bara galoperar genom huvudet. Hur kommer det att påverka mitt liv? Hur ska jag göra för att må bättre? Ska jag berättade på jobbet? Det finns hundra frågor till som går in i varandra eller jag formulerar om dem för att kanske kunna svara själv på dem.
För att i nästa sekund förneka att jag är sjuk.

Från första besöket den 16 augusti har jag börjat äta medicin och fått sluta med den samma pga att ett av mina värden inte var bra. Jag var på jobbet mitt i middagen, jobbar som uska på ett äldreboende, då mobilen ringde och beskedet kom. Du måste sluta med tabletterna genast. Där stod jag mitt bland alla människor och ville bara gråta. Vad händer nu? Uppehåll med tabletterna i två veckor och sen ett nytt blodprov och sen...

Jag kan säga att humöret åker upp och ner. Ena dagen/minuten glad och nästa hel sänkt.

Har sista veckan gått med smärta i rygg/höfter, knän, båda stortårna, handleder och fingerleder. Ringde till Sunderbyn i torsdags för råd om smärtstillande medicin. Efter konsultation med min läkare har jag nu fått utskrivet kortisontabletter( inflamations dämpande) och Tramadol(smärtstillande). Jaha nu ska jag svälla upp. Man brukar visst göra det av kortison. Fast å andra sidan är jag ju redan upp svälld(fingrarna och handleder). Nu slipper jag ha ont ialla fall.