Det har varit roligt att vara tillbaka. Känner att jag längtat efter arbetskamrater och även tanten jag är kontaktperson åt. Vi kommer bra överens och svamlar på en hel del. Fick ett härligt välkomnade av alla. Kände mig efterlängtad:)

Fast jag var ledig två dagar har torsdagen och fredagen känts i kroppen. Torsdag hade jag knäskydd så jag inte skulle falla ihop. Knät vill vika sig. Ryggen har också börjat spöka igen. Den som har varit smärtfri i sommar.

Veckorna brukar inte vara något problem. Däremot helgerna kör slut på mig. Pratade med dagiset idag om att få ha minstingen en extra dag efter jobbarhelg. Alltså min ledigdag för att kunna vila och belasta kroppen minimalt. Jag tror inte de kommer att neka mig men vill ändå köra med öppna kort och inte förneka mig själv vad som är bäst för mig och då bäst för hela familjen. Ingen av oss tjänar på att jag kör mig i botten.

I år ska jag focusera påa att hitta stunder att varva ner på. Stunder för mig. Om det så är träning eller ryggläge spelar ingen roll. JAG måste ta plats nu utan att för den delen ta för stor plats eller ta över. Balans och jämnvikt.

Idag då jag kom hem från jobbet var det alldelens tomt och tyst. Alla var hos svågern. Snabbt bytte jag om till bikini och lade mig ute på gräset i solen med en bok, saft och sockerkaka. Är det inte lyx så säg?

Ja så har jag jobbat första dagen efter semester och föräldraledighet. Hade inga problem att komma upp. Hunden gav mig en vink att det var dags där vid fem snåret. Var ut med honom och tänkte att jag lägger mig en stund till...fast jag hade tvättat under natten så jag passade på att hänga den och sen var jag hungrig och då var det lika bra att klä sig.

Kvart i sex var jag redo. Kunde lägga mig trettio minuter på soffan innan det var dags. Skönt en sån här morgon att fin vännen också börjar om och att vi åker tillsammans. Det känns inte alls lika tungt då.

Har sovit taskigt sista tiden eller mer eller mindre hela sommaren. Natten till idag var tyvärr inget undantag. Pågrund av det blev em något seg och trött.

Hemma var det järnet som vanligt. Jag vattnade blommor och tog tag i rabatterna. Satt på en tvätt (the never ending story) och en massa andra viktiga saker.

Maken och sonen var och köpte en säng till honom som vi har monterat ihop i kväll. Lite tungt då inte alla grejer följde med men så är det då man köper i andra hand.

Kroppen känns helt förj-lig. Har så ont så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag har Mtx dag så det blir inga värktabletter, det känns. Höger knä har gett upp. Det viker sig flera gånger under en dag. Händerna är svullna och fotlederna dunkar, värker och skriker.

Imorgon är jag ledig. Tur jag valde att mjukstarta på jobbet för you bett jag behöver en vilodag.

I ett halvårs tid har vi planerat att byta rum till alla barnen för att det ska harmonisera mera med livet. I Juni blev första rummet klart och sen har hela sommaren gått utan att vi har lyft ett finger för att ordna med de övriga. Klart, har man främmande är vi inte så sugna på att jobba.

I tisdags åkte mina syskonbarn och även de större barnen åkte. Hemma fanns bara minstingen så vi bestämde att nu eller aldrig! Tisdag tog vi det lugn, hälsade på svågern med familj. Onsdag drog vi i gång med projektet. Peter rev väggar och jag bar grejor. Torsdag hämtade en av våra underbara vänner Irma så vi skulle få ro i arbetet. Dessutom fixade de lunch åt oss. Känner mig rik, vi har så många underbara vänner runt oss. Jag som aldrig hade en bästis under hela uppväxten har nu flera bästisar som jag kan lite på och anförtro mig åt. Sånna som ser mina behov och ställer upp. Tack, tack, tack för att ni finns.

Torsdagen fick vi av naturliga skäl massor gjort. Irma kunde sova i sitt nya rum den natten. Härligt. Jag och Peter hann till stan en sväng innan vi hämtade Irma hos vännerna. I stan köpte vi tapeter som vi sedan satte upp på fredagen så vi kunde flytta in Elis i hans nya rum. Emelies rum är färdigt så tillvida att väggen är riven och allt är slipat men ny färg eller tapet är ännu inte vald och ditsatt. Däremot har vi möblerat det och fixat det beboligt. Egentligen är det viktigaste att lista dörren så den blir färdig.

Lördag var jag trött och hade ganska ont. Inte så konstigt med tanke på allt jag burit och belastat kroppen med. Ändå fungerade det att gå på bya festen på kvällen. Tur det för de brukar och var super trevlig.

Idag har jag däremot haft riktigt ont. Önskade mig en höjbar huvudända på sängen då jag skulle kliva upp. Det var tufft, något det inte brukar vara, nästan hur ont jag än har. Riktade in mig på att ha en sängläges dag eller i alla fall inte göra något speciellt. Det var tills vännen ringde och undrade om vi skulle följa med ut på en ö och bada. Först tvekade jag men sen tänkte jag att med det kanon väder som rådde och att det var min sista semesterdag så kunde jag ta lite värktabletter och åka. Vet ju också att de jag skulle vara med hjälper mig i fall det inte skulle fungera. Peter skulle vara hemma och fixa lite.

Vilket kanon bra beslut. Solen och värmen gjorde gott i kroppen och barnen mådde som prinssesor där på standen. Det var bara jag och flickorna som åkte eftersom Elis skulle på kalas under dagen.

Inte föränn 16.30 kom vi hem. Hungriga, trötta men fyllda med energi. Thea fick med sig de andra "stor" flickorna hem för spa och övernattning. Kul att de fungerar med tre tjejer. Just dessa tre harmoniserar bra med varandra.

Idag på stranden lekte de tillsammans samtidigt som de kunde gå ifrån för att göra andra saker och sen smidigt glida tillbaka i leken/ aktiviteten som de andra höll på med.

Roligt att se också, som idag, då det är många barn och i så många olika åldrar. Alla accepteras och kan vara delaktig. T.e.x tonåringarna byggde ett sandslott som mina båda tjejer var med i korta och långa stunder utan att de stora tjejerna blev irriterade eller sura. De mindra skötte sig och lyssnade på vad som gällde med bygget. Jag hoppas mina barn, tycker mig se tendensen, blir lika varmhjärtade och fina med andra/ mindre barn. Då är de en god förebild för andra barn och en naturlig fostran i socialt samspel. Tror också barn blir trygga då de får uppmärksamhet och acceptans av andra större barn.

Nu ska jag gå och lägga mig och njuta av att sovrummet äntligen bara är mitt och makens.

Är inne i ett stim. Ett bra stim. Har inte farligt mycket värk och jag orkar vara uppe en lång stund på kvällarna. Har det riktigt mysigt här hemma.

Synd att jag inte var så här pigg medans min syster var här. Orkar ialla fall vara social och rolig med hennes barn.

Rent psykiskt vet jag inte riktigt hur det är mycket upp och ner. Tron på mig själv finns inte riktigt så därför känner jag mig inte som en speciellt "najs" person och som om jag hela tiden gör fel, säger fel och bara allmän är helt fel. Detta är ett problem jag har brottas med genom hela livet. Det blir inte bättre av att jag har min sjukdom som hämmar mig mellan varven.

Lönen har också kommit eller lön och lön. Fick ingenting så jag måste "bråka" med Fk, igen. Varje sommar samma visa börjar bli redigt trött på dem. Anmälde föräldrapengen redan i Mars och ändå har de inte lyckats betala ut mina pengar i tid. Fy f-n så less jag blir. Nonchalant. Om det är så att jag inte får pengar av någon anledning så har det haft god tid på sig att höra av sig om det, tycker jag.

Ja ja det är bara att ta tag i det och sen åka och ta prover.

Nu efter två år med diagnos och nästan tre år med sjukdomen aktiv börjar vi känna av det i vårat äktenskap. Det går ju alltid lite upp och ner men just nu känns det för mig ialla fall som jag är mest tärande och inge närande.

Tur jag har en helt underbar man som inte räds för att prata om sånna här saker. Ett äktenskap är en ständigt pågående process som vi behöver vårda. Så nu är det projekt kärlek:)

Hunden är ett bra sätt att komma ut bara jag och maken. De större barnen har förståelse om de behöver passa minstingen en stund medans vi är ute. Bra tid att prata med varandra ostört. Just detta att vara ostörd känner jag är ett dilemma. Hela tiden har vi någon runt oss som frågar vad vi säger eller vill ha hjälp eller...You name it.

Jag ser fler och fler fördelar med hunden vart efter tiden går. Var helt på, då vi skaffade honom, därfär känns det bra att jag känner mer och mer att det var rätt beslut. En hund passar våran familj. Vi hade en då de större var små så vi är inte första gångs hundägare. Däremot har vi aldrig haft valp förr så det är en utmaning.

Nu ska jag spela poker med maken och syskonbarnen. Jag ska ÄGA ut dem:)

Här sitter jag med min syskonbarn som sällskap. Resten av familjen har åkt till stugan i Norr. Irma fick stanna hos morfar och mormor. Allt för att jag skulle få rå mig själv.

Eftermiddagen var helt underbar. Jag och systerdottern läste, spelade kort och såg film. En riktig snyftare som jag varmt rekomenderar. A walk to remember. Systersonen var ute med en kompis; bästa vännens äldsta son. De kom hit sen och vi spelade ännu mera kort. "Redan", för att vara i sommar, 23 kom jag i säng. Läste en stund innan jag och systerdottern somnade.

Nu på morgonen har jag legat i sängen och läst. Inte förän 12 åt jag frukost. Bara njutigt av stillheten och att kunna göra vad jag vill.

Känner nu hur förtvivlat slut jag är i kropp och själ. Blir först då jag stannar av och har tid att tänka som jag känner hur jag egentligen mår. Hoppas bara allt fungerar nu i höst då jag ska börja om och jobba. Har lite ångest för det kändes inte helt bra i vår. Vill inte vara sjukskriven men jag vill inte heller jobba och må skit.

Ska inte ta ut något i förskott men lite gnager oron i kroppen.

Ikväll ska jag ialla fall ut på stan. Det är festival där och jag ska gå med min kära systerdotter och se lite artister och bara insupa festivalglädje.

Längtar efter familjen så det gör ont i hjärtat.

är verkligen välkommet. Jag stressar igång mig själv och snurrar igång ekorrhjulet.

Jag vill så gärna att det ska vara roligt och att jag ska vara värsta partytjejen då vi har främmande. Blir stressad då jag inte orkar vara fullbumpad värdinna.

Både igår och idag har jag tvingat mig själv att varva ner och bara vara den jag är. Igår satt jag mycket ute i solskenet och läste för barnen. Vi var en snabbsväng till tjärnen så barnen kunde bada. Sen hem igen och läsa i solen.

Otroligt nog och utan att jag kände mig stressad dammsög jag hela huset innan vi åkte till badstranden. Vi har hyfsat stort hus. Med tanke på att vi är sex personer i familjen är det ändå på gnäppen för litet.

Känner ett sug till att göra om här hemma. Planerna ligger på en rokad. Alla barnen ska byta rum. För tillfället är det bara ett av fyra rum klart. Kanske jag hinner sista veckan på semestern/ föräldraledigheten med att göra ett till byte. Som det är nu ser halva övervåningen ut som ett kaos. Ingen ids bry sig om två av rummen uppe. Känner glädje i att arbeta med detta.

Vi har skaffat hund. Har kanske skrivit om det förrut. Jag känner att visst är det ett merjobb men samtidigt kommer jag ut och på morgonen då jag tvingas upp och ta en morgonpromenad kommer kroppen igång. Jag känner mig betydligt piggare nu. Hoppas det håller i sig då mörkret börjar vara konstant. Minns då vi hade förra hunden att jag upplevde promenaderna positivt 9 av 10 gånger. Klart det inte är skoj alla dagar. Men en promis kompis är verkligen inte helt fel. Ännu är han en trotsig ouppfostrad odåga som bara är hur söt och go som helst. Han är precis som våran treåring. Vill sitta i knät och vara nära, nära för att i nästa sekund inte alls lyssna och går sin egen väg. Iof hade inte sjukdomen brytit ut riktigt då vi hade förra hunden men helt symtomfri var jag inte. Jag hade ingen diagnos i alla fall. Vet ju inte hur stor skillnad det blir nu.

Min syster och hennes man åkte hem idag. Barnen stannade kvar. Skönt att inte alla åkte samtidigt. Syster, syster vad tiden går fort och jag känder det som vi inte hunnit träffas. Avstådet är så långt och jag önskar vi skulle vara närmare varandra. I love you

och bara lite i kroppen.

Visst bidrar kroppen en hel del i att jag blir virrig och knasig i huvudet. Ju ondare jag har ju mindre kopplar hjärnan. Blir som en sengångare.

En del saker som har hänt idag skulle jag mer än gärna ha ogjorda. Huvudet har helt enkelt inte hängt med. Det går några timmar också kommer jag på lösningar eller inser att jag missat fråga/göra något.

Min känsla av otillräklighet blir ju inte precis mindre då jag gör så och sen känner jag mig hel dum. Som om jag inte bryr mig eller nått då jag egenligen bryr mig massor.

Nu ska jag krypa ner i sängen och hoppas på en lång somnrik natt. De sista veckornas minimala sömn tar ut sin rätt nu. I alla fall har jag jobbat med humöret och tänker på det varje gång jag öppnar munnen. Ibland lyckas jag och ibland blir det mindre bra. Konsekvensen är i alla fall att jag inte låter (hoppas jag) lika arg och irriterad.

Känner mig kluven hela tiden. Vad jag än gör känns det som jag skulle varit på något annat ställe istället. Ställer krav på mig själv och känner att jag har börjat inkludera resten av familjen i dessa krav. Inte för att jag ska ha det helt perfekt här hemma eller att allt ska vara tipp topp men jag vill i alla fall att det ska flyta på utan hinder.

Tyvärr fungerar nog inga liv så men det känns i alla fall för mig som mitt liv fungerar extra dåligt. Helt oorganiserat. Vill att vi tillsammans i familjen ska ha ordning och att vi gör det vi har tänkt. Som det är nu känns det som vi inte får till planerna. Allt tar tio år innan det blir gjort.

Detta gör mig väldigt stressad och hur bra blir det med kroppen? Ja jag kan säga att just nu är jag inte fräch. Kanske inte värst ont men trött och sliten. Vaknar varje morgon med en känsla i kroppen som påminner starkt den jag hade efter en kväll med intag av alkohol.

Nu för tiden håller jag mig väldigt långt bort från denna dryck då jag blir sååå dålig efteråt även om jag knappt druckigt något.

Tillsammans med denna känsla av otillräklighet kommer mina andra knepiga tankar att jag inte duger. Det jag gör är inte bra nog och att jag stöter bort människor runt mig pga av att det inte är/blir rätt.

Vet innerst inne att det inte är så men kan inte hjälpa att jag hackar på mig själv och har känslan. Just nu gör jag bara fel saker hela tiden och jag hör bara det negativa som folk säger till mig. Mina öron är inte känsliga för positiv kritik bara negativ. Självklart blir jag då nedverderande mot mig själv och känner mig usel.

Följden av alla dessa negativa influenser blir att jag glömmer bort/ struntar att lyssna på mig själv och vad jag tycker är viktigt. Jag gör saker för andra inte för mig, därför att vissa saker prioriterar jag inte som andra och då skäms jag för det.

Sen att jag inte följer vissa mönster eller tänker samma som andra bidrar till att jag känner mig sämre. Samtidigt som jag inom mig är starkt övertygad om att jag gör rätt klarar jag inte alltid pressen att inte vara som "andra". Jag är det svarta fåret. Så känns det ialla fall.

Efter flera veckors sömnbrist blir det tvärtom nu. Redan igår kände jag att NU ger kroppen upp. Vill ju inte riktigt accetpera men idag kunde jag inte nonchlera att kroppen är nerkörd. Har legat/ sovit varit uppe korta stunder och legat igen.

Jag vill så mycket och är glad för allt jag orkat göra de sista två veckorna trots att jag kännt att jag är i ett skov. Tänk att jag kan driva på så bra som jag gjort, då är det ju inte konstigt om jag blir totalt slut och värken blir ohanterbar till slut. Jag hoppas bara att det går över innom några dagar och inte blir ett permanent tillstånd.

Maken är orolig och tycker att allt är fel. Jag har fel diagnos och medicinerna hjälper inte och ... men jag känner mer att om jag fixar livet som jag gjort sista veckorna och får "bakslag" en eller två dagar ska vi var helvetes nöjda.

Får ialla fall för mig att jag på något sätt ändå är "lyckligt" lottad. Har ingen stelhet att tala om och orkar hänga med i familjens tempo hyfsat bra. Någon dag måste ju sjukdomen få visa sig. Helt symtomfri kan jag inte räkna med att vara. Med det upplägget och argumentationen höll maken med och insåg att jag faktiskt sista månaderna varit betydligt mobilare än jag varit de sista två åren.

Kan ju inte säga att jag är glad för det. Visst blir jag ledsen och sorgsen idag då jag ingenting orkar. Vill bara sova och känner mig inte som något socialt fenomen. Organisation och planering finns det inget utrymme för. Jag orkar bara med mig själv och knappt det.