Sen jag skrev sist har det varit mycket upp och ner. Det har varit en dålig period över huvudtaget. Två veckor har jag behövt sjukskriva mig och jag mår dåligt varje gång jag måste ringa och säga att jag inte klarar av att komma till jobbet. Tur jag har fina, förstående arbetskamrater. Det är absolut inte deras attityd som gör att jag tycker det är jobbigt att säga att jag är sjuk utan mest sitter det i mitt huvud.

Mest vill jag bara ligga under täcket och sova, sova, sova. Varje dag är jag beroende av att få en middagslur. Det har jag inte behövt sen jag var ett litet, litet barn:) Humöret är absolut inte på topp. Känner att jag använder argrösten mest hela tiden fast jag inte egentligen inte är arg utan det blir bara så för att jag inte orkar.

Hela tiden känns det som det här är det sista steget som jag orkar ta, eller det här, eller det här...det tar liksom aldrig slut och jag undrar hela tiden hur länge ska jag egentligen orkar. Eller är det så att jag redan gått över gränsen men fattar det inte själv.

Hela tiden gnager det i mig, både kropp och själ. De hänger liksom ihop.
Jag och maken har tillsammans med min syster och svåger varit till Berlin en långweekend. Gud så härligt!!! Hatar att säga det men fast det var häktiska dagar och vi gick i flera timmar så kände jag mig fullkomligt utvilad. Vilken stad, vilken historia, vilka underbara dagar. Staden var verkligen som att komma hem. Jag kände att hit kan jag flytta när som helst. Det tråkiga med denna resa är väl att jag fått mersmak och vill i väg igen:) Behöver inte vara samma ställe, bara få uppleva ett annat land, en annan kultur. Verkligen avkopplande.

Jag brukar försöka att inte tänka så, att det är orättvist eller varför skulle jag drabbas men nu har det varit ett par dagar, som är kulmen på sommarens hektiska levene, som slagt till, och hårt.

Det gör så ont att jag mår illa och äter jag mår jag ändå mer illa, i vanliga fall brukar det bli bättre med mat. Bubblan är tillbaka och jag lever i mitt eget lilla vakum. Känner hur mitt humör är i botten och orkar inte med mig själv eller någon annan, samtidigt som mitt i allt detta finns en spirande ambition om renovering, utflykter, samvaro med familjen och att jag VILL börja träna. Ja men så fint...det verkar gå i hop allt.

Jag ligger i sängen, soffan eller kökssoffan och bara agerar grönsak. Orkar inte resa mig...känner mig som en börda, för mig själv mest. Varje uns av min självbevarelsedrift tar jag till för att förflytta mig mellan dessa ställen och sen ska jag försöka vara en stöttande läx-mamma mellan varven. Om jag inte ville så mycket och om jag orkade släppa greppet om mina ambitioner, önskningar och mål skulle det kanske vara bättre om jag bara kunde vara utan dåligt samvete.

På jobbet stortrivs jag som vanligt, jag har de allra bästa kollegor och vänner där, och finner en glädje i att få åka dit. Problemet är som alltid med mig att jag inte kan åka dit och göra mitt jobb utan att engagera mig fullt ut. Det är bra nog att jag kommer och har glädjen med mig, jag behöver inte vara och pilla i alla saker och "leka" spindeln i nätet, men det är ju samtidigt det som är en del i det jag tycker är så ROLIGT.

I sommar har jag insett att barnen börjar vara stora. De behöver mig inte på samma sätt längre. Största skillnaden är våran lilla som inte längre är så liten utan fixar mycket av det vardagliga själv så som klä på sig och sådant. De större är mest med kompisar och styr upp sina liv själva. Jag kan ligga och verkligen vila nu på ett annat sätt än jag har kunnat förut. Barnen hjälper varandra och de större vill gärna vara med eller själva laga maten, vilket jag uppmuntrar för allas vår skull. Och ändå vill jag inte känna att det faktiskt är av praktiska själ som de behöver lära sig, för att jag inte alltid klarar av dessa göromål.

Det har varit hyfsat lugnt med dipparna sedan i maj så jag ska inte klaga men det är alltid frustrerande då jag kommer in i en "down" period. 

Som jag skrivit förr: DET ÄR TRÖTTHETEN SOM ÄR DET VÄRSTA. 

Tänka vad tiden går fort. Fyra terminers plugg är över och jag är ute i arbetslivet igen och på vilket sätt....först blev det tillbaka till gamla "kneget". Super kul, har verkligen längtat tillbaka till alla goa arbetskamrater och på det jobbar jag som vårdadm 50 % under 5 veckor i sommar.

Just nu är jag mitt i den perioden av dubbla JOBB. 12 av 14 dagar jobbar jag  och sen är det 2 dagar ledigt innan nästa 14 dagars period med 12 dagars jobb. Det blir till att ha en höstsemester i september.

Kroppen är väl sådär. Sover den mesta tiden jag är hemma, inte kul men vill jag komma in i mitt nya arbete måste jag börja någonstans.

Ska ändå ha en skön sommar.

Det finns en bottenlös brun i en mörk skog,  dit tankarna vandrar då kroppen går mig emot. 

Vinden viner runt knuten och aprilvädret visar sig från sin allra västa sida. För mig blir följden en värkande kropp som sänker mig helt. Alla mina försök att kämpa emot slår tillbaka tusenfallt. Just nu finns inget annat alternativ än horisontelläge och sömn. Problemet är egentligen att sömnen inte infinner sig eftersom kroppen är "speedad" och så fort jag försöker slappna av går den igång.

Att kämpa väl är kanske inte alltid det som räknas, utan släppa taget och bara låta bli kampen är den största vinsten. Problemet är bara att veta när jag ska kämpa och när jag ska släppa taget. Problemet är att då jag behöver släppa taget kämpar jag för min existens, det känns som om jag släppet taget om så mycket mer än bara kampen om kroppen, jag släpper den lilla gnuttan av självbevarelsedrift som jag har kvar.

Lägger jag mig ner och låter bli att kämpa, då signalerar jag min svaghet och jag som redan är i den bottenlösa brunnen hittar aldrig styrkan att klättra upp för de halkiga, vattenslemmiga väggarna igen. Jag blir fångad där i mörkret tillsammans med de nattsvarta tankarna som samlas i det mörka djupet.

Nu hjälper inte gråt, för jag är redan förbrukad och instängd i mörkret. Här finns inget försvar. Jag är försvarslöst inburad i en våt, kall och mörk värld utan chans till räddning. Vad kommer att hjälpa mig bort från smärtan och tröttheten? Hur ska jag orka släppa taget och ändå inte falla?

Det låter värre än det är. Även om det mellan varven  kan kännas tröstlöst. Jag vet att jag dramatiserar då jag skriver och att ordens styrka hjälper mig att resa mig. Då jag läser det jag skrivit börjar jag le och känner att just så hemskt är det faktiskt inte, även om jag just nu behöver släppa tager och bara låta kroppen styra.

Sedan nyår har de vanliga sjukdomarna härjat i huset. Jag har klarat mig hyvsat bra, bara feber en dag. Tur det då det finns andra som behöver mig.

Sömnen blir det lite si och så med, därför har jag en konstant sömnbrist just nu. Känns i alla fall bra att det är normala saker som orsakar den. Det värsta just nu är att se husets fyra väggar dag ut och dag in. Har ju hunden att promenera med men det blir ju inte så långa stunder då jag är själv hemma och på kvällarna då maken kommit hem orkar jag inte.

Imorgon kan jag i alla fall skicka en och har bara en kvar hemma om nu inte någon fler åker dit. Hoppas hoppas vi är på väg ur sjukdomsperioden. Jag har en tenta på torsdag som jag skulle behöva få lite ro att plugga till. Känns i alla fall bra att jag tycker mig ha grepp på det mesta inför den, så paniken är i alla fall inte här.

Kroppen känns helt ok just nu. Hoppas det också håller i sig och snart åker jag till Stockholm i 6 dagar, alldelsens ensam. Inga barn alltså....Ska vila och ta igen lite missad sömn de första dagarna och sen är det blir det lite mer hektiskt då vi ska på studiebesök och annat med klassen. Roligt blir det i alla fall.

Det är så fantastiskt vackert ute nu. Snön som ligger tung på träden och solen som börjar titta fram på dagarna och lysa upp tillvaron. Jag och barnen har varit ute en del sista veckan och byggt på en snögrotta på gården. Den kommer att bli fin då vi är färdig om vi nu någonsin blir helt nöjda och bara njuter av den. Fast som någon vis människa sa: det är inte resultatet som är det är viktiga utan vägen dit.
Ja, typ så var det, kan inte citatet ordagrant.

Idag blir jag ett år äldre. Åren går så otroligt fort nu för tiden. Allt jag vill göra och som jag hade velat ha hunnit med innan denna ålder som bara inte funnits plats för. Kan ju vara så att jag inte alltid har fått tummen ur och gjort det jag velat. Lite av rädsla kanske för det okända eller för att det kanske inte alltid har varit normen och jag inte riktigt tordats gå mot strömmen. 

Att vara principfast och rättrådig går lite stick i stäv med att göra lite galna saker som inte helt håller sig inom ramarna/gränserna. Om jag fick leva om delar av mitt liv skulle jag inte vara så trogen mina principer utan kliva över ibland och testa fler gränser än jag gjort. Åh andra sidan hade jag inte varit den jag är idag som jag faktiskt gillar. Jobbar just en del med saker som jag vill förändra i mitt liv och saker det kan bli mera av och andra det kan bli mindre av:)

Min idealbild håller på att förändras, för jag kan inte leva upp till den gamla, så varför ha en dröm som jag ändå aldrig kommer att uppnå och som bara gör mig besviken, i stället för att göra om den och få chansen att lyckas.  

Äntligen har det vänt. Även om jag fortfarande är trött så känns smärtan mera hanterlig och jag känner glädje igen. Jag orkar engagera mig utanför kroppens kurvor och se på framtiden i ett ljus.

Just nu är jag Zombi-trött men det har att göra med att jag har varit uppe men sonen i natt som kräkts x flera. Trots tröttheten har jag orkat en massa saker som förra veckan hade varit stört omöjligt. I 2 timmar har jag och yngsta dottern varit ute i -20°. Vi gick först med hunden och sen grävde vi en snögrotta eller började, för jag har stora planer för hur den ska bli. Vara ute och gräva i snön eller åka pulka är några av mina favorit sysselsättningar under vintern.

Ska fortsätta tjata om min nya inställning, att prioritera det jag tycker om och inte tänka på måsten hela tiden, som verkligen ger resultat för mitt välbefinnande. Många rutiner som jag kämpat med att få till har bara på 3 veckor verkligen blivit rutiner. Nu finns det plötsligt tid för mig att plugga på kvällarna och jag hinner ändå läsa för de större barnen och jag hinner faktiskt umgås med maken som varit den "aktivitet" som mest har fått strycka på foten tidigare.

Jag känner mig inte alls lika stressad längre trots att det blir minst lika mycket gjort eller mer eftersom jag hinner med det jag verkligen vill utöver måstena. Snacka om att det har blivit en  vin-vin-situation bara för att jag har bestämt mig att sluta stressa runt och göra saker som tar energi i stället för att lägga energi på det som fyller mig med energi. 

Hips vips hinner jag se fler av vännerna och sätter mig ner då jag hämtar något av barnen i stället för att rusa vidare. Ja ibland är det klart jag behöver åka direkt men mestadels prioriterar jag det sociala istället. Här framöver ser jag fram emot en hel del kulturarrangeman som jag ska gå på. Teater x 3. Vilken energi-kick och jag har tänkt gå mer på hockey som verkligen intresserar mig.

Nu kommer lillan för att dra mig ner till matbordet så det är väl  bäst att lyda. Hon är så söt där hon står och beordrar mig -NER. 

Idag har varit en fruktansvärd dag. Vad händer? Även om jag haft ont förr så har det inte varit som det varit denna vecka. Före jag fick Mtx och medans jag var sjukskriven mådde jag så här. Trött så in i h-lvet. Jag har sovit  och sovit och sovit. Kämpade mig igenom 2 timmars skype med två klasskompisar. Kan inte tänka mig att jag tillförde speciellt mycket i arbetet vi höll på med.  

Prio-Jag fungerar ok. Känner mig lite taskig då jag inte ställer upp på barnen som jag brukar göra men samtidigt mår jag absolut inte bra av att ränna runt och se till att alla andra kan leva perfekta liv medans jag tar smällarna. Min egen känsla är att det är så det är.

Just nu mår jag så fysiskt och psykiskt dåligt att allt känns meningslöst. Jag orkar egentligen inte ens vara med mig själv, hur ska jag orka denna helg själv med barnen är faktiskt en fråga jag ställt mig hela dagen. Dessutom har jag planerat bad i morgon och slalom på söndag tillsammans med barnen och vänner. Vet inte hur jag ska klara av det men det är bara ta en dag i taget och hoppas att nästa dag är en bättre dag.

Hatar att jag inte orkar med det jag vill och just nu, med den värk jag har, hatar jag att jag inte kan bara lägga mig och bli liggandes tills det är över, för bättre blir det, det vet jag. Det känns så förtvivlat ensamt då jag är så här dålig. Blir rädd också. Är det ett skov som gör att jag hamnar i detta tillstånd för jämnan. Då bryter jag i hop. Allt det jag har pluggat och kämpat  för i snart 2 år blir i så fall till ingen nytta, för i det tillstånd jag nu är finns det inte en chans att jag skulle kunna jobba. Det finns inget jobb som skulle vara så anpassat att jag kan lägga mig och sova några timmar mitt på dagen och sen jobba en stund och sen sova, också jobba lite till. Morgnarna är ett mörker, jag vaknar och det känns som jag inte sovit något alls trots att jag sovit i flera timmar.

Zombi är en passande beskrivning på mig just nu. Jag lever inne i en bubbla som suger energi hela tiden. Allt utanför mig drar energi och tappar mig på kraft. Jag blundar för faktum och ångar på tills jag inte orkar ta ett steg till och då fortsätter jag att gå men utan att veta var, hur eller för vem. Just nu känns det som jag skulle behöva ett ljudlöst, kravlöst rum där jag får bara vara, utan att behöva fatta ett enda beslut eller lösa ett enda problem. Ett rum där allt serveras och jag bara får vara. Två, tre veckors rehabilitering skulle sitta fint. Tänker på den gången jag var på rehab och bara var. Ingen som direkt kände mig eller förväntade sig något av mig och andra som talade om för mig vad jag skulle göra. Jag bara gick dit jag blev tillsagt att gå och hade ett eget rum jag kunde stänga in mig i och bara få tyst och kravlöst runt om kring mig.

Med mina underbara barn i närheten känns det hemsk att skriva detta fast jag vet att det är för deras skulle jag känner att jag vill ladda batterierna för att orka vara en mamma som är här och nu. Just nu är jag i bubblan och lyssnar inge bra, klarar inte av att vara vuxen med allt vad det innebär. För djupt inne i mig känner jag mig som ett litet, litet barn som behöver beskyddad och tas om hand, inte som den som någon kommer uppkrypande i knät hos och vill ha tröst av. Jag lägger mig med tårarna rinnande nerför kinderna och hoppas, hoppas det blir en annan dag i morgon.

I måndags var då den "grå" vardagen här. Känns skönt, jag tycker om rutiner och vardag. Själv började jag om skolan först i går.

Kroppen är verkligen inte på topp. Har så j-vla ont i knäna och fingrarna så jag vill helst skrika. Trött som f-n och inget vidare bra humör känner jag mig på heller. Sitter hemma idag och försöker leta material till mitt examens arbete. Tur jag valt ett väldigt intressant ämne, om jag nu bara hittar något att skriva det utifrån. Har redan hunnit läsa en massa intressanta saker som jag ska spara på hårdisken för framtiden.

Som sagt knäna är som två tjocka stockar som jag styltar fram på. Tog på mig jeans på morgonen men det var bara att ta av för de tryckte för hårt mot knäna, gjorde så grymt ont. Blir strax tokig på värken, finns inget som lindrar den, inte ens att sova hjälper. Fingrarna känns i alla fall bättre idag. Igår såg de ut som prinskorvar, utan ketchup dock:)

Känns som jag tryck i mig horder av värktabletter sista dagarna, utan effekt. Ändå tar jag inte något förän jag har riktigt ont. Kanske felet ligger där, att jag inte tar före för att kapa topparna, men jag gillar verkligen inte tabletter.  

Förra veckan bestämde jag mig för en förändring i livet där jag skulle prioritera mig själv lite mera och inte hela tiden vara tillgänglig för familjen. Tycker det har gått riktigt bra, får tänka mig för ibland så jag inte hamnar i gamla mönster. Ser skillnad på familjen också att de förstått att jag har bestämt mig. Nu är det bara att hålla i tills det här är det nya, bättre mönstret. I morse kom jag på mig själv med att tänka de gamla tankarna att jag ska vara före, efter och mitt emellan, så då fick jag banna mig och ändra tänket.

Trots att jag tänker mindre på vad som MÅSTE göras så blir det gjort och jag får ändå tid till mera vila och mera "mindfullness" för mig själv. Helt otroligt. Visst är det en del som måste planeras men långt i från allt. Det gör inget att släppa taget och låta vinden föra mig dit den ska. Jag blir deffenetivt inte gladare av att röja runt som en jagad ekorre. Tror inte att jag är speciellt unik med att göra så men jag vill inte fortsätta springa längre.

Nu önskar jag bara att kroppen slutade värka och jag orkade lite mera. Är så trött, så trött.

Då var julledigheten strax slut och jag har haft det mycket ner rent kroppsmässigt. 

Mentalt har det egentligen varit mest bra men det blir ju en del stress i och med jul så kroppen blir inte på topp så då far humöret också. Jag har kommit till en hel del vettiga och nödvändiga beslut så här i början på det nya året. 2011 blir ett PRIO-LINDA år. Nu är det slut på att ställa upp eller göra saker som inte intresserar mig eller göra sådant som suger energi. Den första veckan har gått riktigt bra med att anamma det nya tänket.

Idag var det tänkt att hela familjen skulle åka 30 mil norrut till makens hemtrakter. Tyvärr var lillan febrig i natt och hade ont i halsen så hon och jag blev hemma. Trist men nu i efterhand ett bra drag för jag känner mig inge pigg heller. Vet inte om det är kroppen eller flunsan som slagit till. Spelar då egentligen ingen roll för jag sover ändå mest. En sådan här dag tackar jag för böcker, TV och dator.  Skulle bara varit lite mer sport skulle det varit helt perfekt.

Synd på det fina vädret som är här. -5° och snö, massor med snö. Jag hade helst velat vara ute där och njutit. Har ju i alla fall hunden som måste ut och vädras lite nu och då så lite har jag fått känna govädret.

Träden böjer sig för vinden utanför fönstret och snön, det stackars få flingor vi har, yr runt husknuten. Jag jagar runt efter vintergrejorna vi hunnit plocka fram och garagedörrarna glider igen då jag ska in med bilen. Allt detta gör jag egentligen med glädje för vintern är min årstid. Skidor på längden och tvären, pulkåkning i lilla backen bakom huset och göra snögrottor i snöhögarna är för mig en lisa för själen OM det inte var för kroppen.....

Sista dagarna har jag sett ut som en gammal fura som blivit vindpinad och dragits upp delvis med rötterna. Sned och barrlös utan minsta spänst. För första gången har jag varit riktigt rädd då jag gått i skogen med hunden, inte för mörkret eller blåsten, nej i de finner jag mer ro än rädsla, utan för att marken är ojämn och jag har ingen balans i kroppen. Inte ens 40 år och jag raglar fram. Hela denna tiden sen jag fick diagnosen har jag varit glad och stolt över att jag inte varit stel eller att jag i alla fall har haft kontroll på min kropp men nu...det känns som den sviker mig. Jag som ändå tycker jag tagit hand om den på bästa tänkbara sätt...är väl bara snuset som är min enda last.(självgod) ger nu tillbaka ett svidande hårt slag.

Till och med min annars så toleranta natur blåste upp idag. Vinden har på något sätt satt sig i hela mig, både fysiskt och psykiskt. Vad som hände då jag brann av undrar du nog. Jo eftersom kroppen just nu inte riktigt bär mig bestämde jag mig för att ta hissen 3 trappor idag i stället för att gå alla 4:a. Medans jag väntar kommer en kille något yngre än mig och fäller en fin kommentar att "Ung och frisk som tar hissen". Jag kunde bara inte låta bli att fräsa tillbaka, helt mot mitt normala beteende svarar jag " Och vad vet du om ung och frisk" sen tror jag att om blickar kunde döda skulle han legat död ner. Den ilska och frustration som då flammade upp inom mig var helt brännande och väldigt svårsläkt, samtidigt som det rann en flod av tårar inombords som gott hade kunnat släcka den största vulkanen i världen. Vad vet jag om någon annan, vad vet jag om någon annas känslor och kroppsliga/psykiska tillstånd. Den mest fräsch människan kan vara just fräsch och pigg därför att hon/han behöver visa upp en mask, en annan sida av sig själv för att orka genomleva dagen, för att orka ta vänsterfot fram och bara kliva ETT steg till. Nu kom aldrig hissen och jag var så f-bannad att jag snodde runt och tog de 4:a trapporna i snigelfart med fast tag om ledstången för att inte ramla neråt både bokstavligt och realistiskt.

Tröttheten har dessutom smygit in med blåsten och mitt humör har blåst ut. Orkar inte med mig själv och vill helst försvinna in i en grotta djupt in i skogen. Ligga där under mitt täcke och bara vara. Att vara vuxen och klara av de krav som ställs på en sådan växer som en snöboll i mig och känns helt ohanterlig. Jag vill vara någon annan just nu. Jag vill vara en pigg, frisk och påhittig mamma som med obehindrad kraft tar mig an allt det roliga som finns här runt mig. Julen står för dörren, med en massa bak och pyssel som inbjuder till samvaro, men jag ORKAR inte.

I skolan ska flera kurser avslutas vilket innebär prov. Jag pluggar och pluggar fast det känns som tiden för det blir mindre och mindre då jag inte orkar fokusera. Tankarna är likt en teflonpanna, rinner av mig direkt. Att sitta ned och ta mig tid är en kamp, jag vill så mycket mer och jag vet att jag egentligen kan både ge tid till barnen och tid till plugg men med min splittrade vindpinade kropp finns bara tid och orka till att existera.

Jag vill något mer än existera.......

Känner mig mer än less på kroppen. Har så ont så jag trodde igår att jag åkt på magsjuka men det visade sig bara vara värk som slog ut kroppen. Idag har jag i alla fall inte mått illa men ryggen har känts som den varit i två delar. Sett ut som värsta lutande tornet i Pisa då jag har vankat omkring här hemma. Enda fördelen är väl att jag har haft självstudier så jag har inte behövt packa mig i väg till skolan.

Nu på em med en hel drös med värktabletter i kroppen börjar jag känna mig någorlunda som en människa igen. Behövs då dert jag pluggar behöver stanna kvar i hjärna ett par dagar åtminstone. Har ett litet fint prov på måndag i mitt favvo ämne, engelska. Är lite ironisk....jag gillar engelska men har inte så lätt för att lära mig det.

Känner mig absolut inte på topp just nu vill helst vara bara själv och inte ha en massa måsten runt mig. Men så är livet....och jag som helst vill rusa runt och vara galen med barnen.