Sen jag skrev sist har det varit mycket upp och ner. Det har varit en dålig period över huvudtaget. Två veckor har jag behövt sjukskriva mig och jag mår dåligt varje gång jag måste ringa och säga att jag inte klarar av att komma till jobbet. Tur jag har fina, förstående arbetskamrater. Det är absolut inte deras attityd som gör att jag tycker det är jobbigt att säga att jag är sjuk utan mest sitter det i mitt huvud.

Mest vill jag bara ligga under täcket och sova, sova, sova. Varje dag är jag beroende av att få en middagslur. Det har jag inte behövt sen jag var ett litet, litet barn:) Humöret är absolut inte på topp. Känner att jag använder argrösten mest hela tiden fast jag inte egentligen inte är arg utan det blir bara så för att jag inte orkar.

Hela tiden känns det som det här är det sista steget som jag orkar ta, eller det här, eller det här...det tar liksom aldrig slut och jag undrar hela tiden hur länge ska jag egentligen orkar. Eller är det så att jag redan gått över gränsen men fattar det inte själv.

Hela tiden gnager det i mig, både kropp och själ. De hänger liksom ihop.
Jag och maken har tillsammans med min syster och svåger varit till Berlin en långweekend. Gud så härligt!!! Hatar att säga det men fast det var häktiska dagar och vi gick i flera timmar så kände jag mig fullkomligt utvilad. Vilken stad, vilken historia, vilka underbara dagar. Staden var verkligen som att komma hem. Jag kände att hit kan jag flytta när som helst. Det tråkiga med denna resa är väl att jag fått mersmak och vill i väg igen:) Behöver inte vara samma ställe, bara få uppleva ett annat land, en annan kultur. Verkligen avkopplande.