Hela tiden som jag känt till vad träning är och hela tiden som jag har tränat, många år med MÅÅÅNGA LÅÅNGA uppehåll så har jag alltid lite i smyg drömt om att vara den som står där framme, framför alla och inspirerar och instruerar. Men drömmarna har rätt snabbt bytts ut till andra tankar och sysslor.
Nu har jag kommit (enligt mig själv) till mitt himmelrike, Sunlight! Jag blir inspirerad varje dag av glada studsande instruktörer och av andra härliga människor som gjort att jag känner mig trygg i mig själv och vågar ta för mig lite. Jag tror faktiskt jag har hittat min plats!
Inte nog med det så fick jag idag när jag var med på kusin Elins övningspass känslan av att det är nu eller aldrig. Vad väntar jag på? Bättre tider, bättre självförtroende? Kanske aldrig blir bättre. Så jag tog orden i min mun och berättade för min kära vän och handledare Annelie att JAG VILL BÖRJA KÖRA VATTENPASS!! Shit vad pirrigt och underbart det kändes att säga det. Och hon var inte ett dugg svårövertalad så jaa.. Det är väl bara till och lära sig koordination och utlärning!!!
Satt på spinningcykeln idag och var "testperson" till Elin som ska börja leda både core och cykel, jag var så trött i kroppen och benen bara sprutade mjölksyra, men min själ och min hjärna bara strålade glädje och jädraranama. Jag fick ur mig mellan flåsningarna och svettdropparna som så gärna vill rinna in i mungipan "FAAN VAD JAG ÄLSKAR DET HÄR STÄLLET OCH ATT TRÄNA!!"
Inte nog med det, Elin var GRYM! Hon kommer bli en strålande instruktör. Det var drag från början till slut!

Ja, som sagt, skönt är det att hitta sin plats i livet!

..var ett rent helvete! Blev helt upp och ner, bak och fram och åt helvete galen. Men förmodligen förde den något gott med sig. För nu känns det genast mycket enklare och bättre! Jag har sagt det förr, jag ger inte upp så lätt. Nu siktar vi mot höga höjder och ett fantastskt liv. Innebär INTE att det kommer vara problemfritt och "perfekt" skulle nog vara alltför tråkigt!

Det är nåt med den här dagen känner jag, det gömmer sig nåt bakom ryggen. Kan inte riktigt avgöra vad, men känns som en viss oro... Inte för nåt speciellt men lite rastlöshet är nog vad det är. Hade en fullspäckad träningsdag igår, helt underbart! Men idag har jag bestämt mig för att ha en vilodag och jag känner mig redan rastlös. Jag skulle lätt kunna "bo" på det där gymmet, älskar lukten, atmosfären, människorna, och känslan av att vara hälsosam, lätt och lycklig!
Det känns hemskt att inte vilja vara hemma, herregud jag har ju min familj här! Mina små sessor och min älskade livskamrat.
Vi ska titta på en lägenhet idag,,,, Nej fy, just som jag skriver får jag en värmande stickande känsla i kroppen... Vill inte bo där, det vet jag redan nu! Då ska vi bli tvungna att byta dagis till tjejerna och jag får långt till mitt "andra hem" Mår lite illa...
Nej usch, vad ska det bli av den här dagen, skulle vilja gråta.. vad är det för fel? Igår var ju en helt underbar dag! Jag måste nog gå till mitt lilla krypin om jag ska överleva dagen, jag måste nog se det som min terapi istället för en tillflyktsort... Gymmet är MITT sätt att överleva!

Hjärtat mitt har börjat jobba igen, barnen har börjat dagis igen och jag... Jaa! Just det! Jag börjar ju jobba igen på onsdag!!!! Längtar! Men först på förmiddagen ska få börja min efterlängtade KBT. Ser fram emot det, det ska bli skönt att sätta fart på hjärnverksamheten. Kanske få en del förklaringar och lära mig om acceptans. Spännande!
Ledigheten har varit underbar, späckat schema men ändå skön och avkopplande. Umgåtts mycket med nära och kära, badat med barnen, ätit och druckit (säkert alldeles för mycket men..)Har inte tränat så mycket tyvärr, ångrar mig lite då det känns på kläderna men samtidgt är jag glad att vi har kunnat njuta av livet!
Var alldeles nyss på ett träningspass och fick riktig mersmak, så det ska nog bli ändring på fläsket.
Jocke och tjejerna är hos mamma och Leif så nu ska jag ta en härlig dusch och sen en smörgås och te!

Livet är inte så dumt trots allt!

Får nog snart byta namn på bloggen till typ "Depressionsbloggen" eller nåt sånt muntert... Börjar tom bli trött på mitt eget bloggande. Men jag har nog kommit fram till varför jag inte kommer på nåt att skriva om när jag mår bra. Anledningen är nog att vid bra dagar lever jag och min hjärna så långt ifrån verkligheten som möjligt. Förmodligen av rädsla att falla ner i mörkret igen. Men så, helt plötsligt en dag vaknar jag med bly i kroppen och mungipor som släpar i marken. Och just idag är en sån dag...
Somnade igår kväll INNAN barnen med kläderna på, vaknade vid 2 i natt och klädde av mig shortsen och bh:n. Är så trött på detta tilvägagångsätt att avsluta dagarna. Inatt när jag vaknade hade jag svårt att somna om på grund av alla miljoner tankar som flänger runt i huvudet på mig. Jag bestämde mig tillslut att gå upp och skriva ner dem. Och när jag läser dem nu så känns det så tragiskt. Var finns lyckan? Jag säger ju ibland att jag är lycklig men var fan finns den?? När jag väl känner av den där lyckan så tror jag bara att det är fejk. När jag är bland folk går det rätt så bra. Då känner jag mig glad och lycklig men så fort jag blir ensam så kommer ångesten och nedstämdheten.
Jag kan inte ens vara glad i barnens sällskap längre, blir trött bara av att höra deras tjat i några minuter. Och det är nog den VÄRSTA JÄVLA ångesten av allt. Min hjärna skriker DIN DUMMA DÅLIGA TRÅKMAMMA!!!
Jag gör vad som helst för att komma hemifrån, går på fester (med eller utan Jocke), hjälper mamma med flyttstäd, åker mer än gärna till Eskilstuna idag (själv), sover ( bara för att få vara ifred), är i stugan där man blir uppassad av mamma och Leif och barnen tyr sig hellre till dem än mig. Jag HATAR verkligen rått hålet vi bor i!!
Nej fy fan, vad är det för vits med allt....

Ja, jag undrar. Börjar känna mig desperat. Ska relationen mellan mor och dotter verkligen vara så här...? Jag går och tassar för att undvika tjafs med Cornelia. Som nu i morse, jag fick ta av henne blöjan efter natten. Sen började hon, med gnällig, stöddig och skrikig ton i en enda blandning. Att hon kommer kissa i soffan och inte vill vara nakenfis. Jag frågade om hon skulle ha ett par trosor, men inte. Blöja då? Nej! Naken då? Neej! Då gick jag där ifrån och hon fortsätter skrika på mamma och när jag vänder tillbaka så viftar hon med benen och vill att jag går därifrån. Alltså, ingenting passar och hon bara skriker "MAMMA" som en fjantig tonåring och jag känner mig helt förlamad. Hon skulle i värsta fall kunna hålla på i timmar.
Jag går fram till henne och sätter mig i höjd med henne och säger lugnt att jag vill inte att du skriker och bråkar med mig idag, men hon bara fortsätter... Tom sträcker ut tungan och "pruttar" med den, ni vet.
Clara och Cornelia bråkar hela tiden, Clara är rätt hårdhänt och inte så snäll med sin storasyster men vi talar alltid om för Clara om hon gör "fel" Och hon är oftast rätt duktig på att "göra" förlåt. Ändå verkar det som om Cornelia är så arg och besviken över något.
Jag pratar hela tiden om att jag vill hitta på nåt med Cornelia, bara hon och jag. Men Jocke tycker att det i så fall är på tiden att jag gör något med Clara i stället. Det är alltid Cornelia som får följa med överallt, Clara får alltid vänta hemma med pappa eller nån annan som är här.
Det är så svårt! Jag känner mig hur som helst rätt desperat. Det kan ju inte vara så här det ska vara, att i 9 fall av 10 så respekterar Cornelia inget av det man säger eller ber om.
Suck! Orkar inte med det här!

Var tvungen att fly på nåt sätt, men inte till lyx och roliga händelser utan till ensamhet och tystnad. Så jag packade lilla väskan och cyklade ut till stugan. Vilket ställe! Alldeles tyst och spegelblank på vattnet, bara fåglarna som sjunger för en. Jag är ensam och kan göra vad jag vill, alltså tänka. Men det är svårt när tankarna bara far runt, alldeles galna och ivriga. Hjärtat bultar snabbt och andningen kämpar febrilt för att hinna med så många andetag som möjligt.
Bestämde mig för att kroppen får bestämma, så det blev till att sova, MYCKET.
Igår cyklade jag hem igen, längtade så efter mina älsklingar. Vi åt pizza och myste i soffan. Barnen somnade innan Bolibompa och Jocke och jag hade somnat vi 21-tiden redan...

Jocke har varit helt underbar och tagit barnen till dagis på morgnarna och likaså hämtat dem efter jobbet sista tre dagarna. Idag tänkte jag ta mig till jobbet. Kan nog vara skönt att göra nåt annat.
Hoppas på en piggare och muntrare helg.

Tack alla för ert fina stöd, som alltid!

Trodde verkligen att Göteborgsresan skulle göra susen för energin. Men det blev värre än någonsin.
Grät mig till somns igår, trött på mig själv. Trött på att inte orka vara människa alltför många gånger. Trött på att inte komma iordning hemma. Trött på att äta mediciner. Trött på att bli TRÖTT av minsta lilla motgång!

Enda gången jag känner mig någorlunda "normal" är när jag är på jobbet. Men vet inte, kanske inte är äkta...
Så fort jag kommer innanför dessa väggar här hemma får jag ångest. Blir trött, ledsen, stressad, arg och irriterad. Jag skulle vilja känna känslan att LÄNGTA HEM. Drömmer om att komma hem någon dag och allt är i ordning, det skiner och var sak har sin plats. Men om jag inte ens kan hålla ordning inom mig, hur fasen ska det då kunna vara ordning runt omkring mig...? Jag menar inte att jag vill ha kliniskt städat hela tiden, utan bara lite ordning. Men jag varken orkar eller har råd att ta tag i det...

Skulle bara vilja skita i allt, rycka på axlarna och ta mig ut på en motionsrunda men allt jag orkar är att lägga pannan i handen, tåras i ögonen och undra hur jag ska överleva när barnen kommer hem och styr och ställer. PANIK!!

Hemma efter en alldeles underbar helg i Göteborg med älsklingen. Fredagkvällen innehöll 5-kamp på liseberg, vin och öl och god mat. Lördag tog vi sovmorgon innan smaskig hotellfrukost och sen promenad till feskekörka och Haga shopping. Picnic i slottsskogsparken var inte helt fel det heller. Räkor, varmrökt lax, bröd med härlig kräftröra,
jordgubbar och gott att dricka. Vi letade upp ett träd att vila lite middag under, ljuvligt!
Sen tog vi våra stela vader och fötter och traskade tillbaka till Avenyn där vi åt lite mat och drack lite gott igen. Kom hem skapligt till hotellet, hoppade ner i sängen och mumsade godis och läste tidningar.
På söndagen drog vi till Gekås i Ullared, blev endel shopping där med. Vilket ställe, bra grejer och BILLIGT!
21.30 kom vi hem till våra små skatter som var så glada att ha oss hemma igen!
Nu är det tisdag och jag är lika trött som vanligt. Ska träna strax, hoppas det ger mig lite ny energi. 45 minuter gap och tjafs med en 3,5 åring på morgonen tar ju musten ur en. Men men bit i hop och se glad ut...

Har fått några små pikar här och var ifrån om att det bloggas lite dåligt. Ja jag veeeet! Har inget vettigt att skriva om mer än att klaga på värmen, men det borde ju vara dödsstraff på sånt klagande. Men allvarligt, finns det inget LAGOM i det här landet?? Antingen skitkallt eller skitvarmt. Fast hellre skitvarmt förstås, i alla fall för min del!

Det är med ett stort leende jag tar mig fram idag. Varför? Jo, DET ÄR SISTA HERCEPTINBEHANDLINGEN IDAG!! Kan inte begripa att det gått så fort. Ett år! Efter behandlingen idag kommer jag vara fri! Inga mer mediciner eller behandlingar, bara njuta av livet och sommaren. Den här sommaren ska ingen eller inget få ta ifrån mig! Det är min sommar och mina solstrålar, år helvete med parasoll och skuggiga platser!

Nu ska jag med stolthet gå till badrummet och ta på mig det sista bedövningsplåstret och om 2,5 timme ska jag kyssa droppnålen adjö och tacka den för att jag har mitt liv i behåll!

Älskar livet!!

Clara har öroninflamation och jag har fått ont i halsen. Känns i kroppen att det är nåt skit.
Bara jag är fit for fight på fredag, för då är det festligheter med Sunlight!

Det har varit en underbar långhelg, mys i stugan umgåtts med familjen och vänner och blivit alldeles snurriga i skallen av husbyggarplaneringen. Läs mer på nya bloggen, www.familjeliv.se/Bloggar-9-36/b115886.html Ja, vi har ju fått för oss att bygga hus. Eller bygga och bygga, flytta in i ett så gott som nyckelfärdigt hus. Det är blandade känslor när man planerar för en sån stor sak. Roligt, spännade, förvirrande och läskigt. Vi har fått erbjudande av våra fina vänner att köpa en del av deras stora tomt och det var ett erbjudande man inte kunde säga nej till. Dels att få bo nära dem vi tycker så mycket om och såklart lite fördel på tomtpriset. Det känns som att det finns en mening med det (vidskeplig som jag är), och jag börjar tro på att gå på sin magkänsla. Man lever bara en gång och livet är för kort för att alltid ta den säkra vägen fram. Vill man något här i livet så gäller det att armbåga sig fram och chansa endel. Det är bland annat våra "blivande grannar" och underbara vänner som inspirerat oss till dessa tankar.

Idag blir det träning, cykel och rygg/mage. Ska bli skönt att rensa tankarna lite och få bort långhelgens slagg.

Kram