Igår var jag iväg till E-tuna igen då för att få nån slags prognos. Det var väntade besked som sagt. Så vitt dom vet har dom fått bort ALLT! Tumören i bröstet var 5 cm, ganska stor som doktorn sa. I armhålan fick dom bort 24 lymfkörtlar varav 3 var i bröstet. 6 st var cancersmittade. 18 st var alltså friska!
Doktorn kunde säga med all säkerhet att det blir cellgiftsbehandling, även fast det är onkologens sak att avgöra. Jag kommer förmodligen också få en behandling som heter Herceptin, även den i droppform. Det pga att cancersorten jag har kallas HER2 positiv, tydligen en vanlig sort bland unga kvinnor:
HER2-positiv bröstcancer
Ungefär 20 procent av de kvinnor som drabbas av bröstcancer får en speciell form, HER2-positiv bröstcancer. Den är vanligare bland yngre än äldre kvinnor. HER2 är ett protein som normalt reglerar cellväxt och celldelning. Men ibland kan de gener som framställer HER2 bli för många. Det leder till för mycket HER2-protein och en okontrollerad celldelning. Läkaren ska alltid testa om tumören är HER2-positiv.

Antikroppar
Kvinnor som har HER2-positiv bröstcancer behandlas med antikroppar, ett läkemedel som ges via dropp. Syftet är att hindra cancercellerna att dela sig och minska risken för återfall.

Antikropparna "känner igen" och fäster vid ett speciellt äggviteämne på ytan av cancercellerna, vilket hindrar celldelningen. De stimulerar även kroppens eget immunförsvar att angripa tumörcellerna och kan göra tumörcellerna mer mottagliga för cytostatikabehandling.
Kopierat från ungochbrostcancer.se

Vad händer nu då? Ännu en gång ingenting fram tills dess att jag får komma på besök hos onkologen, kan dröja 2-3 veckor. Men vi fick förklarat så bra varför det tar tid och det känns helt okey!
Cellgifter får jag här i Nyköping, skönt att slippa åka! Shoppade några snygga scarves igår, bäst att vara förberedd. Vi skrattade när jag av ren automatik gick in i en frisersalong och kollade på en plattång jag skulle behöva, ehh ska jag med den till?
Ja men trots allt så känns det i nuläget rätt okey.

Tack till min underbara Jockis som är så glad och kärleksfull! Och tack mamma, du är fantastisk!
Vi kommer kunna E-tuna utan och innan när det här året har gått!

Kram

Glömde det bästa!!
Jag kan lyfta mina barn igen!!!!!!!!!

..som är den finaste människan på jorden. Hon gör mitt liv fulländat! Hon träffar mig rakt i hjärtat med det hon säger. Hon talar bara sanning. Hon sårar aldrig en annan människa. Idag, mer än en månad efter det jävla beskedet har Hon fått mig att tänka, Hon fick min hjärna att börja snurra igen, dessa var orden denna fina människa förmedlade, "De måste sakna en ängel uppe i himlen! Och henne lär de få vänta länge på, för hon är min sötis!" Jag började såklart tänka på om livet kunde sluta alldeles för tidigt. Eller hur den här förjävliga sjukdomen kan påverka mig rent fysiskt. Vad i hela fridens namn har jag gjort för att förtjäna det här???? Jag som trodde att jag hade kraft med mig från andevärlden, men så kan det ju inte vara....... Det går bara inte att beskriva hur det känns just nu, JAG GRÅTER!! Det är så fantastiskt skönt! Och jag tänker! Tänker på vad allt det här innebär. Men vad innebär det då? Varför finns det inga svar? Och varför måste jag vänta så länge på prognosen? Vad har dom gjort med mig? Dom bara tog mitt bröst, och här sitter jag med min fina kofta som helt plötsligt sitter så jävla fult. Jag kan inte bära upp den längre. Jag är märkt för livet! Såklart det finns människor som lider miljoner gånger mer, men nu är det så här jag känner.
Frågan återkommer i min hjärna,, kommer livet få bli så långt som det var tänkt från början??? Äcklig fråga, den gör att jag börjar inse vad det är jag råkat ut för. Jag som precis börjat leta jobb, börjat träna, börjat jobba med mig själv. PANG! Är det ett tecken på att jag ska lugna ner mig? Nån som vill säga nåt? Nån som vill få mig att tänka till?
Just nu så känner jag mig så fruktansvärt ledsen över allt det här, så fruktansvärt glad för att jag kan tänka igen, och tacksam för att min kropp tillåter mig att gråta igen.
Det finns en människa, som är den finaste människan på jorden! Tack min gosgumma och själsfrände för att du fick mig att fungera igen!

Pratade med bröstsköterskan idag och hon tyckte nog att det lät som att det bara är såret som läker fint. Åh så skönt!

Natti natti!

23/4 har jag fått tid till läkaren! Äntligen!

Är väl säkert ingenting, måste intala mig det. Är som lite svullen under snittet, har varit det ett tag och det är ingen fara säger dom. Men nu ikväll känner jag som nåt knöligt på den svullnaden............................ Och det kliar, har oxå gjort ett tag... Allt som är knöligt är för mig rätt oroväckande i nuläget, eftersom jag inte vet nåt om det dom plockat bort. Undrar såklart om det kan komma mer cancer där dom redan tagit bort eller om dom kanske inte fått bort allt????
Men fy vad alla kommer bli oroliga nu, men det är säkert ingen fara!

Har fått tillbaka min "ichiassmärta" igen. Fast i andra benet, än det jag hade i när jag var gravid. Haft i 3 dagar. Tankarna har såklart gått i att det skulle vara cancer som trycker på nån nerv. Vad vet jag?! Men förmodligen inte. Fast inget skulle förvåna mig längre....
Blir förbannad på nåt sätt när jag läser ordet cancer i det jag har skrivit. Fy fan säger jag! 

Får jag inte min tid till återbesöket snart så blir jag galen! Tycker så fruktansvärt synd om dom som får vänta ännu längre. Endel kan tom få vänta 10-12 veckor bara på att få ta bort skiten. Helt otroligt! 

Som min status säger: "Lycklig i allt elände" Så j___a sant! Jag kan hålla i barnen igen, tom tjuvlyfter dom ibland. Svårt att låta bli,, hihi. Men då får jag onda ögat av omgivningen, hm.
Jag var på gymet igår! Gick lite på bandet bara, men så skönt att bara få komma dit! Vilket bemötande jag fick av alla gulliga människor där, blir alldeles varm!
Dopet i lördags var så fint! Cornelia var så duktig! O Clara med förstås! Och mina sångfåglar, Jossi och Catrin, vilka tjejer! Jag rös i hela kroppen! Det var så kul att träffa alla, det gick så fort bara. Men jag fick en känsla av att nästa gång ska Jag och Jocke stå där framme i kyrkan, hihi! Appapp, inbilla er inget nu... det kommer dröja ett tag! Men sugen blev jag!

Ja, blandade känslor som sagt....

Godnatt!

...sen operationen. Nu hoppas jag bara att det dröjer max 1 vecka till tills jag får komma till min läkare och bröstsjuksköterska. Vill veta vad det är dom tagit bort, eller så vill jag inte..Ja lite smått förvirrad och full av blandade känslor.Känner mig så glad och lycklig när jag tänker på alla som finns runt omkring mig, släkt, vänner, familj och alla andra jag knappt ens känner. Men så kommer det ett kort "moment" och knackar på min axel och påminner mig var jag är i livet. Känner helt plötsligt nån slags klump i halsen, skulle så gärna bara vilja vara helt under isen bara gråta och tycka så jävla synd om mig själv. Men det är något som håller mig ovanför isen, lyckligtvis!

Kan man sörja när man själv är sjuk, ja jag tror det, sörjer att jag inte kan hålla i mina barn. Känner mig som en främling som barnen tittar på med frågande ögon. Längtar så innerligt att få kasta med dom i luften, busa, kittlas, bara hålla om, trots att det bara gått 1 vecka...

Den stackars sjuksköterskan som skulle sätta droppet i min hand (med uppenbart osynliga kärl), träffade nån nerv så hårt att jag fortfarande har ont. Har svårt att röra handen som jag vill, som om det inte räckte med en helt invalid högerarm! *GRRR* På operationssidan kliar det under förbandet, och jag börjar skymta blåmärken under. Det känns som om jag har en tennisboll under armen och har superdålig känsel på "gäddhänget". Väldigt ofta känns det som bistick i "gäddhänget", fattar som att det är nervtrådar som spökar då dom har klippt av en del.

Cornelia du lilla älskling, vad rör sig i din hjärna? Om vi bara fick veta! Jag förstår att du blir förvirrad och arg. Jag förstår dig hela tiden! Men om du bara kunde förstå att det blir bättre. Om du som 2,5 åring bara kunde tänka lite grann som vi! Vad hjälper det att vi säger "man får inte slåss", "mamma har ont", "man blir ledsen när du gör så", vad blir du då?! Såklart att du bara vill vara nära, kramas och ha full fokus. Helt självklart! Vi älskar dig så innerligt mycket! Så mycket att det gör ont! Bara du kunde ge din pappa en chans. Jag önskar så att det vänder..
Du är ju så smart unge, *skrattar varmt*, du säger att mammas tutte har slängts bort och så slänger du iväg i luften. "Aj aj mamma tutte" Du är underbar min fina vackra prinsessa!

Clara, åh du är bara för go! Du bara finner dig! Ler och charmar. Tack för dina leenden, känns som en bekräftelse på kärlek! Älskar dig gullunge!

Snart är det dop! Ska bli kul att träffa alla nära och kära! Men någon ska få hjälpa oss att bära lilla klumpeduns, Maria kanske!

Alla tankar och känslor vill ut på samma gång!
På återseende...

Tänk.. ta bort bröstet.. inte jag.. jo, nu är det gjort! Jag har verkligen bara ett bröst kvar! Vad konstigt..?!
Jag vaknade upp ungefär 16.15 på måndagseftermiddagen, helt tung i kroppen och ögonlocken var ännu tyngre. Kände mig utvilad och glad, fast samtidigt trött. Började gråta. Så skönt att gråta! Jag grät för jag var så lättad, lättad att det äntligen var borta. Det elaka var borta! Jag var klar! Skulle inte behöva gå och vänta mer på den här jäkla operationen. Fastän jag inte varit så oroad över den så har den funnits i mina tankar non-stop! Egentligen har jag varit livrädd...
 Sov, vaknade, sov, vaknade... höll på så ett bra tag. Ringde mamma och Jocke som redan var på väg hem till Nyköping, ville så gärna träffa dom en gång till idag! Men det var tur dom inte kom tillbaka för jag kom inte från uppvaket förrns besökstiden var slut. 18.30 var jag på salen igen. Trött! Så trött! Men hade ändå stora problem att sova. Kunde liksom inte slappna av. Var rädd att aldrig vakna igen. Men fick en insomningstablett, och jag tror att jag kunde sova sen.
 Fick lov att stanna en extra natt då såret vätskade för mycket i dränet. Men på onsdagen fick jag åka hem! Åh vad skönt! Längtade så efter barnen! Och min säng!
Jag känner mig pigg trotts allt. Det absolut värsta och jobbigaste är att jag inte kan ta upp mina prinsessor. Får inte bära dom förrns återbesöket om ca 3 veckor. Tufft, men men...

Nu väntar återbesök om 3 veckor, då får jag väl nån slags prognos. Om det har spridit sig mer, vilken typ av cancer, aggressiv, hormonkänslig, mm. Sen ytterligare nån vecka för besked om behandling. Men jag är helt inställd på att det blir hela baletten, cellgift, strålning och medicinering ex antal år. Men men, det är till för MIG! JAG SKA BLI FRISK! Ingen jävla cancer ska få stoppa mig!

Nu ska jag ta hand om min helt fantastiska man, min älskling och min skatt! Älskar dig så!

Nyss hemkommen fråm E-tuna, skönt! Sönt att träffa barnen igen! Är lite trött så jag ska skriva mer ingående nån annan dag. Men jag mår bra är bara lite trött och mörbultad.
Jag är så otroligt tacksam för allas tankar som jag får. Vilka vänner man har! Lyckliga jag!

Mindre än en vecka kvar till operation. Längtar konstigt nog. Jag som är världens peppligaste vad gäller allt som har med sjukhus att göra. Jag är inte ett dugg rädd! Ska på nåt sätt bli skönt att bara få bli sövd, att inte ha något att säga till om, inte behöva känna nåt ansvar för en stund.
Sen när jag vaknar upp är det bara att sikta mot nya mål!

I tisdags när jag fick beskedet grät jag så mycket så jag inte har kunnat gråta sen dess. I söndags kom det några tårar när Jocke och jag skulle mysa lite, där jag fick vara nära honom, då kunde mina känslor ta vid kändes det som. Han höll bara om mig, det var så skönt!
Idag är det tungt. Känner mig så otillräcklig för mina barn. Känner mig inte som en mamma. Cornelia blir så arg på mig för att jag är oengagerad, men jag kan inte låtsas. Då blir det inte rätt ändå. Pappa var här på förmiddagen, åkte lite pulka med Cornelia. Farmor Tora är här nu, hon bakar med Cornelia. JAG ÄLSKAR MINA NÄRA & KÄRA! JAG ÄLSKAR MINA PRINSESSOR!
Jag har gråtit idag! Det är skönt. Känns som jag måste få gråta för att kunna ta in nya känslor. 
Ska träna ikväll, underbart att få rensa skallen lite.

I morgon har jag bjudit hem en tjej som också är drabbad. Träffat henne på nätet. Lite läskigt att träffa någon som verkligen vet hur det är, men skönt att få höra hennes historia. Hon är ju trots allt på rätt väg igen!

"Många har gått vägen före dig. Det finns ingen genväg och det är bara du själv som kan ta dig igenom."

Tisdagen den 18 mars 2008 fick jag det slängt i ansiktet, -du har bröstcancer. Va? Jag? Är du rolig nu eller tänkte jag en kort sekund. Fattade ingenting! Nada! Såg ut som en fågelholk. -Det man kommer göra är att ta bort hela bröstet. Panik! Grät och kände sån ångest, Jocke grät. Så här ledsna kommer vi vara nu ett bra tag framöver, tänkte jag. Vi fick gråta en stund. Nu var vi redo att höra vad det innebär. Bla bla bla bla är det vi kommer i håg i stort sett. Det blir ett tufft -08 sa doktorn, det satte sig på minnet. Vadå tufft?
Operation blir den 31 mars, en måndagmorgon. På tisdagen kommer jag få åka hem. Jocke och mamma kommer finnas med mig. Min pappa tar hand om Cornelia, Jockes mamma tar hand om Clara. Mina prinsessor!
 FAN I HELVETE! vad svårt det ska vara. Vill ju gråta, vill gråta så jävla mycket! Men det går inte. Är helt spärrat!
När det gått 2-3 veckor får jag komma till onkologen som då vet vad för slags cancer det är och också vet vilken behndlingsform jag ska ha. Cytostatika eller strålning? Förmodligen det förstnämnda sa ssk. ....Tappa hår, bli svag, må illa, spy, PANIK! INTE JAG! Jag har tur i livet inte otur.

Det känns redan som om ena bröstet redan är borta. Känner mig lite halt på nåt vis.. som om folk ser.
Nä, orkar inte skriva mer just nu... Återkommer.