Har varit i stugan i går tills idag. Alldeles ljuvligt! Varmt väder, god mat, galna goa ungar och mysigt sällskap med mamma och Leif.

Har precis stängt frisörsalongen, ja visst Jocke satt offer ännu än gång för mig och saxen. Åh jäklars vad bra det blev! Hur kunde det gå så fel förra året jag provade? Då fick ju trimmern hugga in efteråt. Men vi är båda nöjda och kan nu räkna bort i allafall hans frisörbesök från budgeten.

I morgon kväll bär det av till Eskilstuna (IGEN!) fast denna gång av rätt trevliga orsaker. Jag ska nämligen få träffa en kirurg för genomgång av höstens rekonstruktion. Ska bli spännande att få veta hur det kommer gå till.

Puss och kram och godnatt!

Helt sjukt egentligen att man ena stunden sitter på sjukhuset och är alldeles livrädd och tänker att det finns cancer i hela kroppen och att behandling kommer sättas in och att livet blir till ett helvete igen, om man ens får leva livet... och att man nästa stund sitter på café och firar med jordens största vaniljbulle och mockaruta tillsammans med sin älskade.
Var på mammografi idag alltså, även ultraljud och fick besked direkt att allt bara är bra. Ingen cancer! Ingen tumör! Bara en svullen körtel! Tack gode gud!

Som sagt, rätt så typiskt för våran familj att växla mellan hopp och förtvivlan. Men nu känns det lite lättare i själ och hjärta och vi har skrattat flera gånger idag redan. Kanske något man tar förgivet men inte dem senaste dagarna.

Ikväll ska vi fira LIVET och FAMILJEN med tacos och massa mys!

Jag vill fan inte, vill inte vill inte... Jag är fan inte värd det här. Jag mår som en dränkt kloakråtta. Jag är fan inte värd att lämna ungarna på dagis med en tår i ögat och förlamade mungipor. Hur fan kunde jag bli körd i botten igen så här..? Det ska fan inte vara lätt att leva. Hade jag inte haft alla runt omkring som älskar mig så mycket så hade jag hoppat för länge sen. Denna ovissheten och ständiga klump i mage och bröst.
Gick till gymmet igår och joggade på löpbandet men ville bara lägga mig ner på det och sova.
Jag kvävs, vet inte vart jag ska ta vägen. Kan inte gå till "jobbet", orkar inte förklara hur jag mår eller ens få frågan. Vill inte vara här hemma, i den här ruttna skabbiga lägenhet.
Skulle vilja åka nånstans långt bort och bara titta ut i intet, men jag kan inte lämna familjen.
Vill inte prata med någon heller, jag vet alla svaren redan men kan bara inte leva upp till dem.
Ge mig ett besked nu för helvete! Vilket som helst, bara jag kan få gå vidare!

Vissa stunder har jag god lust att bara ta en flaska vin och hälla i mig, glömma bekymmren för ett tag, men hur patetiskt är inte det. Idioti! Alla absurda lösningar jag får till min hjärna slutar bara i ett dåligt samvete till mina barn. Hade jag varit själv hade jag skitit i vilket.

Jag vill bara leva ett normalt liv! Inga bekymmer mer än vilka kläder jag ska ta på mig eller vilken färg jag ska ha på gardinerna.

Är alldeles tom.

oroa er inte kära läsare, jag tar mig upp igen förr eller senare.

Hade bestämt mig för att inte skriva något om det här, knappt prata om det heller men återigen, jag kvävs om jag inte får ner det i ord. Visst jag skulle kunna skriva ner mina tankar på ett papper men det är inte samma känsla. Förlåt, men det känns som jag får be om ursäkt för min öppenhet igen. Jag vet att NI inte ser det så, men dum som man är...

I måndags på läkarbesöket kände min läkare en liten knöl i mitt kvarvarande bröst. Han frågade om jag alltid haft en knöl där. Inte vad jag vet svarade jag såklart. Den ömmade när han tröck på den och då menade han att det inte var någon farlig knöl, bara en körtel... Han gick vidare till nästa punkt på "dagordningen" och insåg nog inte att han lämnade mig med obeskrivligt mycket tankar, typ "tänk om".
Jag hade redan fått en tid till mammografi i juli, bra tänkte jag. Men senare kom jag på att jag fan inte vill gå halva sommarn och grubbla och oroa mig över en jävla knöl.
Jag ska få en bröstrekonstruktion i höst och tänkte att eftersom jag ändå vill ta bort det friska bröstet också för att "göra" två nya så ligger jag ju redan ett steg före, men den där jävla medicinen, ALDRIG MER skriker det inom mig. JAG VILL INTE! Den förstörde ett helt år av mitt liv, samtidigt som den såklart räddade HELA mitt liv också. En jävla hatkärlek är vad det blir.
Förlåt svordomarna, men jag blir så förbannad emellanåt.

Det är ju säkert ingenting men det kan lika gärna vara det. Det är precis lika hopplöst att spekulera i som om det blir en pojke eller flicka när man är gravid. Det går ju ALDRIG att säga säkert förens det kollats upp.

Mailade till min bröstsjuksköterska igår och fick svar idag att hon ordnar en remiss till mammografi. Vill dit idag, så man vet om det blir ett helvete igen eller om jag kan fortsätta med mitt underbara lyckliga liv igen som jag så sakta börjat bygga upp.

...usch, ser allt framför mig som en enda stor repris. Väntan på mammo, punketring av bröstet som gjorde skitont, jag var så jävla rädd att jag bara skakade och grät. Mammografin som gör att man känner sig helt utlämnad som kvinna för några minuter, en stor maskin som tar tag i bröstet och bara klämmer åt det hårdaste som går. Väntan igen...

Sms:ade min underbara vän och handledare på Sunlight imorse efter att kört omkring i cirklar genom stan och bara gråtit, jag meddelade att jag inte orkade idag. Hon ringde upp direkt och frågade om vi skulle ses. Tack, Du är helt underbar! Men idag behöver jag bara gråta och skriva och få ur mig den smärta som jag har inom mig för tillfället.

FAN...

Känns tungt idag... Jag försöker acceptera att alla dagar inte kan vara tipp-topp och att min kropp lite grann fortfarande lever sitt eget liv. Jag är fortfarande lycklig i mig själv och allt jag har, men jag blir spänd och ledsen när mitt tålamod börjar dala igen. Och när barnen, iallafall den stora, testar mig och jag inte klarar att hålla ner tonen och ilskan. Jag vet ju så väl att det inte blir bättre med skrik och gap. Men jag ser bara rött och då har jag ingen lust alls att krusa eller leka tvärtom-leken.
 Så orkar jag heller inte vara den söta goa Johanna till Jocke utan snäser och fräser, bara för att jag egentligen är irriterad på mig själv. Det kan inte vara lätt att vistas i samma liv som denna berg och dalbanekärringen jag är.

Så ska man börja fundera över det också... Men det är ju rätt intressant hur livet bara kan ändra riktning så här. Härligt intressant menar jag.
Jag blir lycklig när älsklingen ler på morgonen innan han sticker till jobbet, när det finns energi redan på morgonen att busa lite med barnen trots att han fick gå upp 04.00 för att få Clara att somna om.
Jag blir lycklig när barnen och jag kan skratta tillsammans på morgonen vid påklädning, när jag har lust och ork att apa mig inför barnen.
Jag blir lycklig när barnen går till sina fröknar utan protester och jag ser att dem trivs och är trygga. Och dessutom när jag ser att fröknarna tycker om mina barn.
Jag blir lycklig när jag tänker på hur jag har tagit tag i mig själv med träning, mat, sömn och egentid. Och hur jag har kunnat föra över endel såna tankar på min älskling. Det är så jäkla härligt att vi tar hand om oss själva igen!
Jag blir lycklig när jag tänker på i gårkväll och kvällen innan den och kvällen innan den... hur Jocke och jag ligger och skrattar tillsammans och busar med varandra innan vi somnar.

Vad har hänt egentligen? Jag kanske är en av Guds änglar som han testat lite extra och som nu får sin belöning för att jag gav mig fasen på att klara av EN av livets alla utmaningar, eller så finns det ingen Gud och jag har tagit mig fram hit helt på egen hand med en vilja av stål och ett helt stålverk av familjemeddlemmar, släkt och vänner. Hur det än är, så är jag här idag och jag är så lycklig för det!
 

Klockan 7 i morse sprattlade jag runt i bassängen på sunlight. 30 minuters tuff simning och en skön stund i bubbelpoolen. Kan inte tänka mig en bättre start på dagen.
Efter frukosten cyklade Cornelia och jag gick med Clara i vagnen till Willys och köpte godis. Hon är en hejare på att cykla Cornelia!
Nu har jag släckt törsten med en Strongbow och piffat till mig. Ska strax bege mig till Kossan och käka mat med en vän. Barnen är hos mormor och Leif i stugan och Jocke hos en kompis. Ska bli mysigt att bara sitta och snacka skit en stund, kanske sörpla i sig nåt glas vin!

Trevlig helg alla!

Det är helt galet vad jag älskar dem! Mina galna prinsessor och min alldeles fina underbara älskling!
Den där resan var för oss alla ett stort, nästan akut behov. För Jocke och mig att bara får vara tillsammans och hitta oss själva igen och för barnen som nog fick lite andrum från sina trötta och förvirrade föräldrar. Det var helt underbart att komma hem. Var faktiskt lite orolig för om vi skulle vara lika trötta trotts resan och om barnen skulle vara i fortsatt uppror när vi kom hem. Men det var som på film, vi möttes av en lycklig springandes Cornelia på flygplatsen som omfamnade oss så kärleksfullt. När jag tänker tillbaka på det så sker allt i slowmotion också. Clara sov i vagnen och när hon vaknade såg hon ut som om ingenting hade hänt, hon sov ju när vi åkte också. Skillnaden för henne var väl att hennes mamma och pappa stod där fulltankade med ny energi och en stor längtan att få vara med sin barn.
 Barnen har givetvis sina små irriterande hyss och egenskaper för sig men helt plötsligt kan vi skratta åt det och le åt deras utvecklingssprång. Vi är en familj! Det var ju det här vi ville ha. Trotsen och tjafsen gör ju flickorna till dem fina människor dem förmodligen kommer växa upp till att bli. Och vi har helt plötsligt lärt oss att njuta av det. Jocke sa igår, "dem är ju vårat liv" Det är dem vi lever för!
Jocke och jag då, visst kan det alltid bli bättre. Vi jobbar på det hela tiden men med vetskapen att det får ta tid. Det är värt all den tid det tar för jag vet att en dag kommer vi knappt komma ihåg allt det här. Men helt perfekt hoppas jag nästan att det inte blir, vad tråkigt det skulle bli. Att inte ha någonting att kämpa för, tillsammans. Jag skulle kunna säga att jag ändå är "nöjd" med OSS, men visst finns det vissa detaljer i förhållandet som skulle kunna vara ännu mer i harmoni. Men jag är så glad för att jag har Han, för att det var Han jag fick flickorna med och för att det är Han jag talar om mina innersta tankar med, för att det är Han jag älskar. 

Jag älskar det här! Familjen åt frukost sen rusade vi ut i vårsolen. Vi har fixat två gungor och ska påbörja en sandlåda idag. Barnen älskar det!
Jag har torkat av lite utemöbler och snart ska vi fika. Pappa och farmor kommer om en stund. Det kan bli en tur ut till stugan i eftermiddag men så länge vädret är så här så klagar vi inte på att mysa på vår egna lilla tomt.
Clara vaknade ganska tidigt imorse så nu sover hon lite, ska nog passa på att bara sola mig lite då. Cornelia och Jocke planerar inför sandlådebygget.

Underbara dag, hoppas du varar länge!

På onsdag nästa vecka börjar jag arbetsträna på Sunlight! Ska få vara i relaxen och plocka och dona fram till lunch. Känns så himla bra! Som det står i min status, "Vinden har vänt!" Ja det känns verkligen så. Det är vår i luften, både Jocke och jag har mer energi och barnen känns harmoniska och lyckliga. Det är nog det viktigaste, är dem lyckliga så är vi lyckliga!
Jag har skaffat en gammal gnisslig syskonvagn till ungarna och i morse promenerade vi till dagis. Tjejerna satt så fint i vagnen och höll om varandra lite då och då. Clara lutade sitt huvud mot storasysters axel vid nåt tillfälle. Kan man göra annat än att le och njuta.
Nu väntar jag besök av min älskade fina vän Fia. Ska bjuda henne på en smarrig kladdkaka!