Att det ska ta 1 timme att ta sig från soffan in till barnens sovrum, på grund av att min älskade Cornelia bestämt står på sig att hon vill bli buren, kan väl i alla fall inte vara så normalt??? Att hennes pappa inte ens kan få en godnattkram eller ens bara ordet godnatt. Eller att han inte får ta i henne eller prata med henne för att hon BARA vill att mamma ska göra det. Att hennes pappa inte kan få hjälpa henne ta på sig vantarna för att hon vill att BARA mamma ska göra det. Att hon kan sitta och skrika och då menar jag skrika, på mig i timmar om jag inte ger mig och uppmärksammar henne trots  att jag precis avvisat henne på grund av dumheter. Att hon har den totala kontrollen här hemma. Det kan väl ändå inte vara normalt??? Visst kan jag bära henne till sängen en gång och två gånger men inte tre, fyra, fem... osv. Jag ska ju inte bära för min arm, Jocke ska inte bära för sin rygg och hon kan ju faktiskt gå själv. När fasen ska man ge med sig? SKA man ge med sig? Jag säger upp mig snart som förälder för jag fixar ju inte det här. Det kan ju inte vara meningen att en 3-åring ska få bestämma över vad jag vill eller inte. Och det är så jävla jobbigt att se Jocke som inte får peta på sin dotter. Visst är det jobbigt att hon är som en igel på mig, men ännu jobbigare att se honom nobbad av sitt barn gång på gång. Han gör ju inget fel! Jag skulle i allafall dö om inte jag fick prata med eller ta på mitt barn. Ja visst det är väl kanske bara en fas i hennes liv, men seriöst, ska det verkligen vara så här. Jag är tydlig emot henne, jag berättar lugnt och fint i hennes nivå vad som gäller, vi har regler, men har hon bestämt sig så har hon. Jättegulligt, haha, ja om man inte delar tak med sötungen. Hon är så JÄVLA (ursäkta språket) orolig att jag ska lämna henne i sticket så det är helt sjukt, trots att jag är med henne HEEELA tiden. Kan det verkligen bara vara jag som har det så här och känner så här??
Jag hade en sån bra dag och det här bara förstör allting, all livslust, all positivitet, all sug på träning bara försvinner. Puts väck!

Så sa han, doktorn som jag träffade idag på psykriatiska kliniken. Han var väldigt bra och ingav ett stort förtroende. Han pratade ett enkelt språk och förklarade så att jag förstod. Han ville dessutom i slutändan se mig symtomfri, vilket inte alltid kanske känns så självklart för många. 
Jag har precis pratat med en underbar medmänniska om eventuell möjlighet till rehabiliteringsplats, känns jättekul! Nästan så jag vill börja med en gång, men det ska ju utredas först och jag ska nog ta det lite lugnt nu om barnen kommer igång på sina dagis. 
I morse var jag och Cornelia på hennes nys förskola, jättemysig avdelning och urgulliga fröknar. Vi var bara där en timme och det var inte så populärt att gå hem efter så kort tid för min lilla "Envisa Elsa", hon visade sitt rätta humör redan första dagen, inte alls skämmigt...
 

Hur söta dom än är mina älsklingar så går dom mig på nerverna just nu, den ena tjurigare än den andra. Och båda verkar lida av separationsångest till mig. För allt jag hör hela dagarna är "mamma, mamma, mamma..." Jättegulligt, men inte en driljon gånger om dagen. Jocke får knappt ens tilltala Cornelia utan att hon fräser åt honom "NEJ! MAMMA SKA!"
Jag känner mig ganska så glad åt livet för tillfället så det är lite konstigt för mig att mitt tålamod till barnen tryter så lätt. Jag är väldigt trött just nu och det behövs inte mycket för att jag ska balla ur.
Men imorgon ska Cornelia och jag åka till hennes nya dagis och hälsa på, hon skulle ju ha börjat förra veckan. Och på onsdag tänkte jag att Clara skulle få köra igång igen också. Så nu kanske man kan få lite egen tid framöver till att gå igenom tankarna i huvudet. Jocke börjar jobba i morgon igen nu efter lååång sjukdom, det kommer nog kännas lite tyst och ensamt här tror jag. Men skööönt!

...känns allt rätt okey!

...börjar känna mig uppgiven och trött... MÅSTE försöka tänka på allt bra i livet, det finns så mycket bra. Det dumma är att jag vill ha det NU, allt det där bra. Cornelia bara sover och sover, piper till ibland att hon är törstig sen blundar hon igen. Hon vägrar ta pencillin idag. Kan väl inte påstå att jag trugat i timmar men jag ORKAR inte idag. Fy så egoistiskt, älskade ungen är ju faktiskt sjuk. Om det nu skulle behöva bli så att vi måste hålla fast henne för att hon ska få i sig så är det ju bara av kärlek, men jag är rädd att hon ska få minnen som inte hon kan förlåta. Och idag tror jag inte att mitt hjärta och min själ pallar att se henne lida av att vi skulle trycka i henne det.
Funderar till och med på om man till slut kan lägga in barn som man inte får i sin medicin... Några andra föräldrar kanske hade orkat men vi gör inte det...

Jovisst, Clara vaknade med väldigt rosiga kinder så jag misstänkte feber och så var det ju, 38.4. Fast hon är sprudlande glad och busig ändå så vi kan ju hoppas att det inte blir så illa som med Cornelia.
Cornelia sitter just nu och äter en rostad smörgås med smör och dricker lite mjölk, skönt om hon nu kan börja få i sig lite fast mat.
Igår kväll kände jag att det började brusa inom mig. Jocke bara låg hela dagen, helt utmattad och ont av all hosta och feber igen, Cornelia vill bara ha sin mamma och även hon börjar få ont av att hosta, Clara kom hem från dagis som världens goaste piggelin och vill ju busa och karta och så. Tillslut så kände jag faktiskt att det nog var dumt om jag skulle försökt hålla ut så jag ringde efter pappa som kom och assisterade med lite mat och underhöll Clara. Ja vi får väl se hur det går idag. Jag hoppas att Clara vill vila lite snart så jag kan göra detsamma, har inte sovit nåt vidare värst bra i natt.

and so on, and so on. Känns som en evighet av sjukdomar i denna lilla förvirrade familj. Men hoppet finns ändå. Vi ger oss inte. Vi kommer få våran tid på små rosa moln, bjällerklang, vacker musik, guld och gröna skogar. Det är jag övertygad om!
Min lilla Cornelia är som en liten kamin, alldeles febrig och trött. Vill inte äta nåt, endast lite glass när alvedonen precis har verkat. Idag fick jag i henne av antibiotikan, men det tog sin lilla tid av trugning och mutning. Hon är i allafall duktig på att ta sin astmamedicin nu. Jocke är fri från sin feber men hostar desto mer. Det gör så ont i stackarn när han hostar och han blir trött och utmattad. Clara det lilla lyckopillret hon är på dagis, jag lämnade henne där idag och hon brydde sig ingenting. Igår åt hon lunch och idag skulle hon får prova att vila.
Jag var på möte med min handläggare på försäkringskassan i förmiddags, jag har i alla fall dragit vinstlotten där. Vilken underbar handläggare, en kvinna som är mänsklig rakt igenom. Hon lyssnar och förstår min situation till fullo. Nu kommer jag nog få vänta till i mars åtminstone på att det ska bli klart om rehabilitering och det känns bara bra för då kan jag koncentrera mig på att få in ungarna på sina dagis och få lite kontroll på läget. Vi kanske till och med hinner åka på våran semester innan det drar igång. Hon sa i allafall att jag kunde gå hem nu och ta det lugnt, alla bollar ligger hos dem nu. Tack för mänskliga människor!
Nu är det dags att åka till dagis och se om Clara vill följa med hem!

Kramizzz!

Så, då var man och barn utlängda och influensabacillerna med dem. Om några timmar går gonggongen för mammamaffian i Nypan, då är det fest! Mina kära familjelivsvänner kommer hit ikväll, vi var lite sugna på att svänga våra lurviga så vi bokade in en fest hemma hos mig. Jocke och barnen har precis åkt till farmor. Jocke har feber, Cornelia har feber och Clara är bara en gladskit. Dem får det nog mysigt hos farmor!
Nu ska här fejjas och lagas käk.

Trevlig kväll!

Jaa, vad ska jag skriva? Jag mår väldigt bra! Visst är tillvaron inte helt som man önskar men jag är pigg och positiv och nyfiken på framtiden. Jag har börjat att prioritera vad som verkligen är viktigt och helt självklart är det ju min egen hälsa, stunder med barnen och Jocke och resten av min härliga familj! Dom andra "måstena" för skjutas åt sidan lite och när det väl blir tillfälle för dem så känns dem rätt så okey och till och med ibland roliga. Jag märker direkt när jag prioriterar fel, för då blir humöret och framför allt barnen drabbade. Jag snäser av dem att jag inte har tid och allt dem vill är att umgås med sin mamma. Men när jag tänker "rätt" så är det inte så kompliserat.
Jocke har jobbat sent den här veckan, lite tråkigt att man bara säger hej och godnatt när han kommer hem. Men jag tänker att det kommer bättre tider! Och man märker verkligen vad man uppskattar och saknar sina älskade när dem inte är vid ens sida hela tiden.
Nu ska jag gå och skölja ur toningen i håret, det lilla jag har:) Håret börjar ta form, men det är värre med färgen, det är liksom grått och råttfärgat. Jag veeet att det kommer solblekas med otålig som man är... Nu blir det ju i och försig inte ljusare utan lite brunt. Ooooh, spännande om några minuter vet jag om det blev bra...

Kram till alla!

I dag var vi på inskolningssamtal med Clara på dagis, sååå fint dagis och sååå trevlig personal och chef. Clara fann sig direkt och lekte som bara den. Efter en timme skulle vi bli visade runt men Clara ville inte följa med så hon stannade kvar medans vi gick runt och kollade in bland annat avdelningen som Cornelia ska gå på. Också den jättefin. Vi känner oss helnöjda och ser verkligen fram emot att barnen ska börja där.
Ikväll har jag varit på gymmet och gått raskt på löparbandet. Nu är det hög tid för läggdags, ska bli skönt att krypa ner i sängen!