Vi har bokat resa! Jocke och jag åker till Gran Canaria 28e mars. Helt fantastiskt att bara få VARA en hel vecka. Bara få lapa sol och sova hur mycket vi vill, dag som natt. Och bäst av allt, att få hitta varandra igen. Blev inte så fasligt dyrt heller, tack vara ett finfint resebidrag från Cancer & Trafikskadades fond på 6000 kr så går kalaset på ungefär 4500 kr för oss båda. Då inkluderat frukost. Inte så illa!
www.apollo.se/Travelling+with+apollo/Catalogu...
Här ska vi bo!

I natt har jag sovit hemma, blev visserligen inte så mycket sömn men jag höll mig lugn och mår rätt okey idag ändå. Det var svårt att hålla tankarna borta från Playa del Inglés och Gran Canarias solstrålar:)
Cornelia har fått gå på dagis i dag, Jocke är och hämtar henne nu. Hon har varit så sprudlande glad både i går och i morse, skönt för henne att bli frisk. Hoppas hon haft en bra dag på dagis, snart kommer hon nog hem och berättar.
Fick brev från min läkare i dag som skickade mig på hjärnröntgen att dem hade eftergranskat bilderna och sett att det var vätska i mina bihålor, NO SHIT! Och att hon skrivit ut penicillin åt mig, det var ju det jag sa när jag ringde här om dagen. Men näe, har man ingen feber så får man ingen penicillin. Men men nu ringde jag och sa att jag inte hade ont längre så jag skulle bara fortsätta med kortisonspray, men om det kommer tillbaka så har jag ju ett recept. Jösses, om dem nångång kan lyssna på patienten...

Nu kommer storskruttan hem! På återseende!

Idag på dagen gick jag hem till Jocke och barnen, livrädd för att det skulle bli ångestladdat när jag kom hem. Men redan på torget rätade jag på ryggen, köpte blommor och bestämde mig för att det bara skulle bli kul att komma hem. Och när jag kom hem så möttes jag av ett litet leende som tackade så för blommorna hon hade fått, sötfia, såklart blommorna var till dig! Hon pratade och tittade på mig, precis som att hon skulle se så att jag inte var ledsen. Och så log hon bara mot mig. Åh vad det var skönt att vara hemma. Efter en stund vaknade den andra ännu mindre lilla sötfian, alldeles yrvaken, ruffsig i håret och lite febrig. Hon tittade på mig precis som om jag aldrig gått hemifrån och körde igång med sitt "uhh". Jag brukar kalla henne "bambam" :) Jag har helt galet charmiga barn!
Nu har jag följt med hem till mamma igen för att få sova ytterligare en hel natt, just nu är jag lycklig. Jag fick pussas och gosa och busa lite med ungarna och tillslut natta dem, Cornelia somnade på min arm eftersom hon bad om det. Det blev en helt perfekt eftermiddag!

oh, om jag bara fick möta det öga för öga då skulle jag sopa till det så hårt att det aldrig mer visade sig...
Känner mig just nu rätt så ledsen, gjorde inte det för en halvtimme sen. Men så kommer samvetet över en, det finns där som en liten djävul på min axel med sina röda horn och sitt röda spjut. Jag saknar mina barn nåt så kopiöst mycket, har sovit hemma hos mamma sen i söndags. Men samtidigt är jag så rädd för att få panik om jag träffar dem, att jag inte kommer kunna hålla tårarna inne. Rädd för att Cornelia ska bli arg och ledsen när hon ser mig som hon blev i måndags kväll, då skrek hon i säkert 2 timmar. Det kändes inte så bra att behöva se henne så där, jag trodde ju kanske att hon skulle bli glad och spexa sig när jag kom hem. Men hon är väl besviken och känner att nåt är fel.
I dagsläget känner jag mig som en främling inför mina barn, inte så konstigt att förstå då jag är en främling för mig själv. Hur ska jag då kunna visa vem jag är för nån annan? Usch, det här är hemskt, rädd för att gå hem...
Jag saknar Jocke så mycket också, Du säger inte så mycket mitt hjärta. Och det förstår jag för vad ska man säga? Det enda man får ur sig är ju att det är tungt och jobbigt och det är man ju rätt så trött på. Jag saknar att vara ute hela familjen i lekparken, på promenader, på stan, hälsa på kompisar. Jag saknar att bara sitta med dig framför tv:n och somna på din mage när vi precis slagit på en film. Jag saknar att sätta på kaffe åt dig på morgonen och sitta tillsammans och lista ut vad vi ska göra med resten av dagen.
Det kommer bli bra allting, det blir bra...

Vaknade klockan 11 hemma hos mamma av telefonen, det var mamma som ringde. Jag var som helt förlamad och fattade ingenting. Undrar hur länge jag sovit om inte hon hade ringt? Nu har jag ätit lite frukost, pratat lite i telefonen och snytit mig en hel del. Är helt säker på att jag åkt på bihålsinflamation. Det gör ont i kinderna, huvudet och tänderna. I eftermiddag ska dem ringa upp från vårdcentralen, hoppas på att få pencillin.
Det känns som att kroppen fortfarande sover, jag ser lite suddigt och är SJUKT trött. Jag SKA lägga mig, inte sitta här framför datorn, men bara lite...
Var på datortomografi och ögon igår, det visade ingenting, inga äckliga tumörer som ligger och trycker. Känns verkligen skönt!
Näe, orkar knappt hålla huvudet upprätt, går nog och knoppar nu.

att livet skulle bli så här, att själen skulle kunna kännas så tom och förvirrad, att mitt ansikte helt skulle sakna glädje och lyster, att mitt hjärta skulle göra så ont

att JAG skulle behöva ta till hjälp som bara andra gör, att jag inte skulle klara upp det på egen hand.

att jag inte skulle vilja att mina barn kom hem, att jag bara skulle vilja fly.

Jag kände igår att jag kanske ska vänta med att skriva, folk kommer ju tro att jag är galen och tokig, men som vanligt, jag måste få ner det i ord så att åtminstonde jag själv kan läsa och förstå.
Paniken och ångesten som jag känt en längre tid nu visade sig visst vara en sjukdom, en ganska vanlig och alldaglig sjukdom, depression. Igår natt kröp det sig på igen. Och då när jag redan var låg, feber och frossa, så kom tankarna och det liksom bara brusar inom mig. Och jag vill bara gråta. Men jag vill ju försöka hålla mig ovan ytan för barnens skull, dem kanske vaknar och behöver mig. Och då brusar det bara ännu mer och fantasier om döden pockar på. Vilket skrämmer mig nåt oerhört, för även om jag gör allt i min makt att mota bort dem så stannar dem kvar och det känns som jag ska kvävas. Sen kommer tårarna. Utan tårarna hade jag nog kvävts. Men nu kom dem och jag kunde komma fram till att jag inte klarar att resa mig upp igen, inte på egen hand. Jag vill ha hjälp. Och det fick jag, fick träffa en doktor senare på dagen som konstaterade det jag väl i och försig redan konstaterat, att jag lider av en depression. Inte så konstigt kanske men ändå lite skammset på nåt sätt. I framtiden, från och med idag så är det medicin och samtal som gäller.
I natt har det varit kaos igen och jag är precis slut. Men det känns bra för jag eller VI har tagit ett kliv upp på trappan från helvetet, det borde inte kunna bli sämre igen. Vi har tagit tag i problemet. Och det är jag stolt över. Nu ska jag bara försöka vila.
  

Har haft en ångestfylld eftermiddag, panik över paniken. Blir galen! Ont och öm både här och där. Vill bli hel!!!!!!
När barnen hade somnat skickade Jocke ut mig på en promenad, skönt med luft och få rensa hjärnan lite. När jag kom tillbaka hade han tappat upp ett bad med badsalt och tända ljus. Efter en stund kom han in, prinsen min, med supermumsig bärsmoothi dekorerad med äppelskivor. Tänk vad hjärnhalvorna kan vända sig rätt på bara en liten stund och få en att känna glädje igen. Dessutom kom Jocke hem från jobbet idag alldeles halt. Han hade ramlat ner från sin maskin på något vis och vänster och slagit i vaden i nåt, så den är alldeles svullen och gör ont.  Men tapper är han mitt hjärta och gör allt för sin familj!
Så jag går och lägger mig nu bredvid min alldeles febriga 3-åring, med några kilo mindre ångest och hoppas på en vindstilla natt.

Godnatt!

Klockan 14 idag ska jag få Herceptin igen. Känns inget vidare, man har precis glömt bort eländet när man ska dit igen och bli påminnd om skiten. Dessutom har jag fått en svullnad/knöl, svårt att säga vad det är, på handleden som ömmar som ett blåmärke när jag stryker på det. Är även öm en bit upp på underarmen mot armvecket. Det är ju bara att hoppas att det bara är en sån där "kärlsträng" som jag hade en gång tidigare. Då var det ju iof ingen svullnad också. Hjärnan går på högvarv.... Får höra med ssk sen.
Och så det jävla ögat då, vet inte om jag nämnt det i nåt tidigare inlägg men det är ju ett tryck på ögonlocket som inte vill försvinna. Huvudvärken försvann ju i allafall hos min coach men ögat fick hon inte bukt med. Nästa vecka ska jag till ögon och sen till röntgen för datortomografi av hjärnan. Känns så allvarligt när dem ska titta på min hjärna. Man vet ju aldrig vad dem kan hitta...
Nu kom barnvakterna, dags och knalla iväg till sjukan!

Cornelia och morfar Leif sitter och tittar på elefanter på tv:n, Leif förklarar att "vi har NÄSOR och elefanten har SNABEL" . Cornelia kontrar med "och jag har snippa och du har snopp och pappa har stor snopp" Ungsudd!!

Cornelia vaknade med feber natten till i går och i går kväll fick hon mer feber och ont i kroppen. Hon till och med bad om att få gå och lägga sig i går kväll och somnade bums. Hon kom upp till oss i natt och sa att hon var hungrig. Så hon fick en macka och lite saft, sen kräktes hon ner hela sängen. Älsklings ungen min, det skär så i mitt hjärta när du är sjuk. Hon kräktes en gång till i en liten hink, så duktig min älskling. Nu sover hon, Clara sitter och sjunger på golvet, stora tjejen. Jocke sussar i soffan för han kollade på hockey i natt. Och jag sitter här och väntar på att få gå ut på en promenad. Bäst att passa på på förmiddagarna medans Jocke är hemma. I morgon börjar han jobba igen efter julledigheten och Cornelia skulle börja dagis igen, men det verkar väl inte bli nåt med det.

O mamma då, grattis lilla mamma på födelsedagen!! Verkar väl som den får firas utan oss, får väl se hur dagen ter sig men det verkar väl troligast.

Nähe, lite frulle vore ju gott!

tillägnat Annica & Hasse

Nu kan jag andas normala lugna andetag igen, pulsen har sjunkit och benen slappnar av igen.
Igår for vi ut till stugan för att åka skridskor på isen, men det snöade ju rätt så rejält så vi nöjde oss med snowracer, pulka och några sparkar. Jag minns inte ens när jag var ute på nån is senast och trots ett rätt tjokt lager snö så kände jag mig som bambi på hal is. Till råga på allt så lät det ju om isen också, som en STOR luftbubbla passerade under fötterna på oss och som att isen skulle spricka. Det var bara att trösta sig med att blir man blöt så blir man. Det värsta skulle väl vara att det skulle bli så jävla kallt bara. Men men, vi var ju några stycken så någon skulle väl lyckas dra upp mig.
Efter en evighet som det kändes som så kom vi fram till den lilla holmen där vi grillade korv, åt mackor och drack varm choklad. Supermysigt! Det blev inte så mycket mer än så för det blåste rätt bra och snön for rakt i ansiktena på oss. På tillbakavägen kändes det säkrare, blev till och med lite kaxig att jag glömde att det faktiskt var is jag gick på, klarade mig från att drutta omkull men det var nära.
Det var en riktigt härlig dag igår! Mycket frisk luft och nöjda trötta barn och sällskap av mycket trevliga människor!

Väl inne i stan igen käkade vi upp resten av matsäcken hemma hos mamma och bara kurade lite, sen for jag och barnen hem till pappa för Jocke hade grabbarna hemma på lite poker. Så vi blev bortskämda med smaskig mat, fruktsallad, lördagsgodis och bara massa slappa. För en liten stund sen vaknade vi och strax blir det nog en liten tripp för barnen i pulka och på snowracer och pappa och jag får röra lite på oss.
Ha en skön dag i vintersolen!