I början var det kul, i mitten stod det still och nu är det BARA ett stressmoment. Packningen alltså. Som tur är så var min vän Maria här igår kväll och hjälpte till att packa lite, med lite vin blev det dessutom betydligt roligare. I dag känner jag mig lite stressad, vill bara fokusera helt på att bli klar inför flytten på måndag. Är så orolig att det kommer bli en massa onödigt plock på måndag, istället för att bara börja köra iväg alla saker och städa.
Om en stund ska jag gå till dagis också, Clara får som tur är lämpas över hos grannen under tiden och leka lite. Går mycket snabbare när jag bara har en unge att släpa på.  Vill hinna fixa lite innan Jocke kommer hem och innan jag ska iväg och träna. Måste klämma in lite träning för att tänka på nåt annat.
På lördag kommer mamma, Maria och svärmor hit. Vi ska städa lite sånt som kan städas innan flyttdagen. Det kommer också bjudas på glögg!

Nu piper piplisa på övervåningen, bäst och komma när hon kallar!

I dag har jag träffat mig själv, sett mig själv vandra genom mitt liv. Kramat om mig själv när jag var 4 år och talat om att det är över nu, det är över nu, allt är bra nu. Gråtit och kännt mig förtvivlad och liten. Jag har sett mig själv vandra mot lyckliga platser, blivit översköljd av lycka. Talat om för mitt inre att Jag är kärlek, Jag är fri, Jag är en ängel. Jag har skrattat och kännt mig trygg, säker och lycklig.
Allt detta har jag upplevt idag, jag har öppnat mig för mig själv. Jag är nu beredd att möta den jag är.

Vem är jag?
Jag är kärleksfull
Jag är varm
Jag är osäker
Jag är rädd

Med mitt möte idag med en alldeles underbar kvinna har jag fått lära mig bla att sluta trycka ner mig själv som kvinna och som mig. Att Jag också är viktig och att jag faktiskt kan sätta mig själv först.
Jag kan inte riktigt förklara vad jag upplevt idag, men jag vet att detta borde jag tagit tag i för länge sedan. Och jag råder alla som inte vet vilken väg han eller hon ska ta, att se utanför landstingets gränser. Våga söka hjälp, det finns djupare hjälp och vägledning att få om man bara söker.
Just nu är jag trött, lycklig, frågande och lite gråten i ögonen. Men fortsättning följer.

Det är ju supermysigt med all snö! I morse fick Cornelia åka pulka till dagis, jag var precis genomsvett när jag kom fram. Jag och Clara gick till Öppna förskolan en stund och lekte lite, sen pölsade vi hem för en stund sen och nu sover hon i vagnen.
Jag får väl briljera med att jag inte slängde mig på soffan direkt när vi kom hem, nej jag skottade och sopade våran lilla gång, allt för att bränna lite kalorier!
Tror jag håller kvar vid briljeringen, ställde mig på vågen i morse... -7,7 kg på 7 veckor! Jag är jätteglad! Det funkar!

Igår hade vi fest, en kombinerad utflyttning och fördelsedagsfest. Jocke fyllde år. Så då passade vi på att samla de närmsta vännerna och parta loss! Det var riktigt trevligt och våra kära grannar vinglade inte hem förens 02.30. Precis så det ska vara!
Idag fick vi oss en härlig sovmorgon, frukost i lugn och ro och en kall men skön promenad, innan barnen kom hem. Om en stund kommer Jockes syster med familj för att fira honom lite. Ikväll blir det ett Afro-pass och lite rygg/mag övningar.
I morgon kan vi börja packa det sista, nu är det inte långt kvar. Ska bli så skönt att få komma på plats. Renoverat eller ej, bara vi får komma in.
I veckan ska jag börja träffa en livscoach, får se om man kan få lite hjälp på traven med vissa livsfrågor. Det ska i allafall bli oerhört skönt att bara få öppna sitt hjärta till någon utomstående som jag dessutom vet har egen erfarenhet av livstrauman.
Nu ska jag smaska lite smörgåstårta från i går, en nyttig variant.

Kram!

är här och jag mår bättre än på förmiddagen. Men jag känner mig lite låg. Känns som jag inte riktigt vet vad som hände idag. Skulle bara vilja sätta i mig choklad för att få ett lugn i kroppen. Men det skulle bara betyda att jag tycker synd om mig själv och så vill jag inte ha det.
Panikångest? Ja kanske det. Men hur ska man veta det? Och är det något man måste veta? Jag är väl inte den som gärna söker hjälp. Jag tycker nog att jag ska klara mig själv, är ju min egen psykolog innerst inne. Men det är klart, jag kanske behöver någon utomstående som hjälper mig. Funderar på om jag tar för lätt på det här med att stå på egna ben igen. Som om jag tror att allt är som vanligt. Jag vet inte, men jag skulle ju så himla gärna vilja att allt var som vanligt. Jag orkar inte ta tag i det. Inte idag ialla fall. 

Godnatt 

Ena dagen är så bra, all världens energi finns inom mig. Så nästa dag brakar bara allting. Kände igår att någonting smög sig på, var lite orolig i kroppen och lättretlig. Hade svårt att somna igårkväll. I morse har varit en kamp mot mitt eget humör och en kamp mot Cornelias vilja och ovilja. När vi äntligen kom fram till dagis så bara brast det, fick frågan hur det var och då gick det inte längre. Stod där mitt på dagisgården bland alla ungar och böla. Men det var väldigt skönt. Och jag känner sånt förtroende för den fröken som tog sig tid att prata och lyssna.
När jag var en bit på väg hemåt kände jag som en klump i bröstet och halsen som bara växte sig större och tillslut kunde jag inte andas. Det tjöt om mig när jag tog djupa andetag. Jag fick panik. Jag ringde Jocke och så fort jag började slå hans nummer så släppte det och tårarna kom istället. Nu har han precis kommit hem och jag känner mig bättre men tung i kroppen och lite spänd.
Nu går jag och vilar lite tror jag.

I morgon är det en ny dag.

Åh, Cornelia gick precis över till kompisen Sebastian för att leka. Jag blir nästan tårögt (fjantigt, jag vet), men jag blev så stolt när jag såg henne spatsera iväg dem hela 25-30 metrarna. Det kommer bli tomt utan dessa underbara grannar vi har nu.
Jaha då hade man lite egentid igen då, Clara sover. Vet inte om jag ska vila en stund för jag är skittrött idag eller om jag ska städa upp i köket. Vilka problem...
Men stolt är jag i allafall!

Ja, i måndags började Älsklingen jobba och det var väl lite vemodigt för både han och mig i söndags. Men nu är det redan onsdag och jag måste säga att det går jättebra! Helt plötsligt känner jag mig som vilken mamma som helst igen. Upp på morgonen, fixa frukost, klä på barnen, styra och ställa lite. Dessutom, planera för middagen när Jocke kommer hem. Det är så himla skönt att vara "normal".
Har även satt min fötter på gymmet igen och det var en skön känsla! Har visserligen bara varit där 2 gånger men nu finns det i allafall med i min planering. Och om några veckor när jag fått upp flåset lite så blir det nog fler dagar i veckan. Än så länge har jag bara promenerat på löparbandet men det är ju passen jag längtar efter. Det första passet kommer nog bli ett som heter Box mix, ett nytt pass som låter jättekul. Självklart kommer Afrodansen vara en prio också! Hm, kanske inte kan hålla mig längre än till nästa vecka.....

Nu ska jag ringa bröstsjuksköterskan, jag har fått sår där jag blivit strålad. Och en trasig leverfläck. Bäst och kolla upp.

Så var 1-årsdagen passerad. Clara fick många fina presenter, men hon fick mest snällt se på när syrran öppnade dem. Det är svårt det där. Jag tycker nog att de ska lära sig att respektera den andres saker och framförallt presenter, men det kommer väl. Det var jättemysigt i allafall, mycket folk och massor med bus!
Nu har vi precis ätit frukost med tända ljus framför Bolibompa, riktigt mysigt. Imorgon börjar Jocke jobba, känns konstigt för oss båda. Om man var rik skulle jag lätt ha honom hemma varje dag men då skulle man ju förstås ha helt andra förutsättningar. Det känns bra på så sätt att jag själv kanske kan börja få in lite rutiner och tider i min vardag. Jag kanske kommer kunna känna mig som en "normal" mamma som är hemma med barnen. Min sjukskrivning kommer löpa på till årsskiftet, därför att jag fortfarande är trasig i själen och har endel att jobba på där. Försäkringskassan var så snäll så jag får ha Clara hemma hos mig i allafall, hon hör ju liksom till återuppbyggnaden lite grann. Cornelia kommer gå på dagis som vanligt men det är nog bäst för henne och mig med för den delen. Jag ser fram emot att få stå på egna ben igen, hoppas bara mitt psyke orkar det.

Önskar alla en skön söndag!

Sitta i soffan och vispa vaniljkräm till tårtan kl 22.30 till idol hör väl inte till vanligheterna, men vad gör man inte för sin lilla snart 1-åring! För ett år sedan så här dags var man tröttsamt ovetandes om att värkarna skulle ta fart om ca 5,5 timme, en vecka för sent. Men det gjorde dem och kl 10.00 föddes vår lilla Clara! Nu går hon, pekar och tittar, snackar gagga och spelar Allan. Dagarna går också ut på att på bästa sätt försvara sig mot storasyster som gör sitt bästa för att få till så många tjuvnyp och tacklingar som möjligt. Imorgon blir det kalas, ditt första lilla älskling!  Cornelia och jag har bakat tårta idag, 2 stycken. Men det var lika bra jag gjorde en till här på kvällen, det är ju trots allt stora tjocka släkten som kommer. För egen del blir det till att knapra frukt.
Igår fick jag ett mycket trevligt mail! Jag har fått beviljat ett resebidrag från en fond som jag har sökt. Så i vår bär det nog av till något varmare ställe, Jocke och jag bara!
Nähe, dags att inta sovposition! Blir en fullspäckad dag imorgon!

Natti natt!