Igår åkte jag till gymmet, nu är jag igång igen! Det blev såklart väldigt lugn träning eftersom man är som 100 år rent konditionsmässigt efter all behandling. Jag gick en stund på bandet och cyklade lite, avslutade med en stund i massagesängen! Det var riktigt skönt att bara vara där. Få känna sig normal och bara få träna som alla andra. Idag har jag fått Herceptin, faktum är att jag faktiskt mår lite illa, fast det är så lite så det är knappt märkbart. Men nånting är det. Kan ju vara att jag är trött också då jag hade svårt att sova inatt. Vaknade inatt och kunde inte sluta tänka på allt med flytten. Lägenheten, tapeter, knäppisen som bor där nu, ja allt möjligt som ändå inte går att lösa mitt i natten. Nu är Maria här, blir nog lite städning här idag. I eftermiddag åker jag nog till gymmet igen. 

Kram till alla! 

Har precis satt mig på bussen hem till Nyköping när jag känner att jag måste skriva, så jag hittar en brochyr att skriva i.
Tittar ut genom bussens fönster, lutar huvudet bakåt och tittar upp på träden som susar förbi. Himlen är grå och tråkig men jag känner ändå lyckorus i kroppen. Skrev precis ett meddelande på telefonen till några av mina nära och kära att "nu ska jag hem och njuta av livet" och jag har redan börjat. Jag känner en klump i halsen, en lyckoklump, för att jag får vara i detta liv. För att jag har mina underbara barn att komma hem till. För att jag har en fantastiskt stark och modig människa som väntar på mig, som också råkar vara min sambo och mina barns pappa. För att jag får äran att titta ut på den här grå och tråkiga himlen som för mig plötsligt blev något väldigt vackert och meningsfullt.
Jag vill hylla alla de människor som finns vid min sida, som ger mig positiva ord och som ger mig stöttning varje dag. Och jag vill hylla lite extra alla de män som står kvar vid sin kvinnas sida i en sådan här situation. Som står kvar trots kaotisk vardag. Framförallt vill jag hylla min egen.
Jag fick tre varma kramar idag när jag lämnade sjukhuset. Och det kändes att det var äkta kramar fulla med glädje och värme. Det är fantastiska människor som finns där, ni har och är fortfarande väldigt viktiga för mig. Er ärlighet och öppenhet är fantastisk. Det kändes som jag hade tagit studenten när jag klev ut från sjukhusets entré. Jag ville bara hoppa ut i det fria och jubla!
Den här livsläxan har varit bra för mig, hade givetsvis helst varit utan den men då hade jag inte varit den jag är idag, just nu.
Det är en lång väg kvar, kanske resten av mitt liv, av återhämtning. Både kroppsligt och mentalt. Men det får ta den tid det tar. Jag tänker fortsätta se på livet med kärleksfulla ögon och definitivt aldrig sluta kämpa!

Tack, Cornelia & Clara för att ni berikat mitt liv med er livsglädje och för att ni älskar mig för den jag är.

Tack, Älskling för att du ser på mig med samma ögon som innan. Och för att du låter mig veta att du älskar mig.

Tack, Mamma för att det är just Du som är min mamma och för att du låter mig vara din lilla flicka som ibland vill gråta i din famn.

Tack, Pappa för att du finns i min vardag och för jag får ta del av dina kloka råd, dag som natt om jag vill.

Tack, Farmor för att jag får ge dig en dos av barnpassning ibland och för att du är en helt fantastisk människa och farmor.

Tack, Mormor för att du finns för oss och för att du alltid har gjort det och för att du låter mig våga fråga.

Tack, Annelie för att du alltid tror på mig och låter mig veta att jag är viktig.

Tack, Maria "sigge" för ditt engagemang och ditt slit för min skull och för att du kommit till att bli en alldeles speciell och fin vän.

Tack, Fia "gossis" för att du alltid är så nära och för att jag får dela ditt sinne och för att du alltid har förståelse för det jag tänker och det jag säger.


Tack, familjelivsvänner för att ni visar sann vänskap och funnits för mig bokstavligt talat dygnet runt.

Tack, du bekanta som vet om min situation men som ändå vågar se mig i ögonen och fråga hur det är eller bara säger hej.

Det finns så många som jag vill tacka, listan kan bli hur lång som helst. Ni vet vilka ni är, jag känner era tankar och ni ger mig styrka. Och jag tänker på er alla varje dag.

Idag var alltså min sista strålningsdag, nu återstår bara tilläggsbehandling men det känns som ingenting.

Kram

Har precis kommit hem från strålningen och ett läkarbesök. Doktorn kollade lite på ärrområdet och hur det såg ut efter all strålning men det var bara positivt! Vi pratade lite om återfall, eller det var jag som undrade, och jag förstod det som att de som får återfall efter tex 5 år får det pga nån mikroskopisk liten cell som blivit kvar. Men det är väldigt ovanligt, även om jag har läst om många. men skulle jag läsa om alla som inte fått återfall så skulle dem vara väldigt många fler. Men det är såklart jag funderar. Om jag nu kunde vara en av dem som får bröstcancer så skulle jag väl kunna var en av dem som får återfall också!? Vi pratade också lite om framtida rekonstruktion och det ska jag absolut få en men doktorn ville inte gå in på det så mycket än. Men om ett par månader ska jag få komma på ett till återbesök för bl a hjärtundersökning igen och då tyckte han att vi kan börja ta upp det här med rekonstruktion. Ev skicka remiss till en kirurg som får titta och berätta om möjligheterna. Jag ska nog bli klar med Herceptinet innan någon får sätta kniven i mig igen och då tror jag att jag har läkt bra också.
Han pratade om att jag nu efter strålningen ska vara så gott som "botad" men att det alltid finns en minimalisk risk för kvarlevande celler. Men det ska man inte gå och oroa sig för. Friskförklarad blir jag inte förens om 5 år.
Ikväll ska Jocke och jag åka till Globen och gå på Rosabandet galan. Så titta efter mig kl 20 på 3:an

Så var den äntligen här! Sista veckan. Känns nästan som jag ska ha semester sen. Konstig känsla... 5 veckor har gått fort, precis som jag trodde, om man jämför med cytostatikatiden. Jag sa i morse att jag skulle göra vad som helst för att komma hem på kvällarna den här veckan. Tiden går lite snabbare här hemma. Men det är nog smartast att stanna kvar, det är ju bara 2 nätter. Imorgon har jag fått tid för läkarbesök. Har ingen aning om varför, men jag gissar att det är nån slags uppföljning av all behandling. Jag har skrivit ner frågor som jag ska ställa till doktorn. Annars kommer man ju aldrig på nåt att undra över.
Ställde mig på vågen för en stund sen, och 2 kg minsann! Nu har det gått 2 veckor utan sötsaker. Det känns som jag faktiskt klarar det! Så nu tänkte jag att jag ska satsa lite på kosten också. Jag ska inte banta men försöka hoppa över snabbmat och dubbla portioner. Annars får det bli "vanlig" mat. Och bäst av allt..... åh det pirrar i magen när jag tänker på det, nästa vecka ska jag gå till gymmet!!!!!! Det ska bli underbart att få känna stanken av svettiga lokaler och ihärdiga människor som flåsar och frustar med sin träning. Framför allt ska det bli underbart att få använda kroppen igen och riktigt känna hur fettet rinner av mig! Jösses vad jag längtar!!
Nu ska jag packa lite, äta lite frukt och dricka ett stort glas kallt vatten!

Så har man då gjort en liten insatts i dag då. Stått på stan och skramlat med bössa till förmån för bröstcancerforskningen. Otroligt vad folk är generösa! Det som är så häftigt är ju att man inte behöver lägga så stora summor, för om alla la några kronor var bara så skulle det räcka långt inom forskningen. Sen finns det ju dem som drar fram de stora sedlarna och det är ju bara helt fantastiskt! Det kan ju aldrig bli tillräckligt!
När jag skramlat färdigt blev det lunch på restaurang, sedan inhandling av lördagsgodis till Cornelia. Gissa vem som är lyckligast i hela världen just nu... Själv avstår jag gärna.
Nu är jag så trött så jag storknar såklart lagom tills det är dags att väcka Cornelia från sin lilla middagslur och Clara är piggare än någonsin. Alltid samma timing...

Skön lördagskväll!

Nu är det så gott som klart, det ska bara dit några kråkor på kontrakten. Inte så bara i och för sig men imorse ringde hyresvärden (kl 7!!) och hade inte kunnat sova inatt för han tänkt på mig och min strålning. Vi bestämde ju med honom igår att vi skulle ses på tisdag eftersom jag ska iväg på strålning idag. Men så tänkte han att jag kanske inte skulle orka det pga biverkningar och att vi då skulle träffas idag istället, men vi valde att köra på att träffa honom imorn och istället fixa kontrakt med våra köpare idag innan jag åker. Han tyckte också att vi skulle kolla på tapeter om vi ville! "Inte för billiga och inte för dyra" som han sa "men är dom riktigt snygga och lite för dyra så går det ju alltid att diskutera" sa han. Känns som vi inte alls behöver oroa oss för att inte få lägenheten. Åh vad det är skönt med empatiska människor!

Klarar jag den här dagen så har jag klarat 4 dagar utan godis, snacks, läsk, saft, fikabröd och annat slisk. Jag tycker det går ganska så lätt, men visst kan jag känna mig tom i magen. Men vad sjutton jag är ju van att ALLTID vara "mätt".  Jag tänker inte så mycket på det men jag har märkt att jag kan titta en godbit djupt in i ögonen, men sen fråga mig själv om jag verkligen behöver äta upp den. Och då har jag vänt den ryggen till och känt mig stolt att jag klarade det. Kvällarna är värst för då blir jag rastlös och sugen. Kan även känna mig lite nedstämd. ABSTINENS tror jag det kallas, pinsamt!
Jag längtar till på måndag när jag ska ställa mig på vågen, jag tror faktiskt att det kan ha hänt nåt där fast det bara gått en vecka.
Jag längtar också till på måndag för då får vi veta om vi ska flytta! Vi vet till 99,9 procent, inget är ju säkert utan kontrakt, att våra köpare verkligen vill köpa. Det som ska till är att vi kommer överens med hyresvärden till "vår" blivande lägenhet. Och att hon som bor där nu inte strular till det mer än hon redan gjort. 
På torsdag nästa vecka ska Jocke följa med till Eskilstuna, vi ska gå på en föreläsning som bröstcancerföreningen ordnar. Sen sover vi kvar på patienthotellet. Och den 28e ska vi gå på Rosa Bandet-galan i globen!
Jag kommer ihåg när jag satt framför tv:n i oktober förra året och tittade på Rosa Bandet-galan. Jag blev så oerhört berörd av de familjer dem visade som drabbats av bröstcancer. Små barn som mist sin mamma. Pappor som blev övergivna att ta hand om dessa små barn själv. Jag tänkte ju såklart på mina små kottar (en låg ju visserligen fortfarande i min mage) och deras älskade pappa,, helt ovetandes att jag själv 5 månader senare skulle vara en av de kvinnor som drabbas. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så skönt när det var nåt uppträdande på galan eller reklampaus så jag kunde svälja ner klumpen i halsen och torka bort tårarna. Men men,, nu är jag här och jag gläds åt ett framtida friskt och hälsosamt liv! 

Det gick bra. Men jag får lov att säga att jag varit trött och lite snäsig. Vid något tillfälle idag så kände jag mig lite extra trött och det var så nära att jag med ren automatik gick till köket för att stoppa nåt i munnen. Men jag bestämde mig faktiskt för att ta en dusch istället. Och suget gick tillfälligt över. Det kommer bli jättejobbigt det här men det SKA gå! 

Hur sjutton håller jag på?! Livet är ju uppenbart alldeles för kort för att inte ta hand om sin kropp och sin hälsa. Hur fasen kan jag behandla mig själv så här?! Har väldigt länge sagt att jag ska ta tag i vikt och motion när jag är klar med strålningen för att jag känner mig så omotiverad och kluven just nu. För att jag inte tror att jag kan koncentrera mig på så många olika moment i livet just nu. Men så för 5 minuter sedan, när jag tryckt i mig allt äckligt gammalt godis, en hel chokladkaka som "bara kostade 10 spänn", förtvivlat satt och sappade på tv-dosan i hopp om att något program skulle fängsla mig så jag med "gott samvete"  fick sitta där på mitt feta arsle, blev jag så jäkla arg. Jag bara tände till! Titta nu, sa jag till Jocke och så knögglde jag ihop godispåsen. NU åker ALLT godis och snacks i soporna! Nu har jag slängt allt jag kunde hitta. Även Cornelias, eftersom stackarn inte kan få ha sitt lördagsgodis ifred. Sötungen får såklart nytt nästa lördag!
Här sitter jag 27 år gammal, behandlas för cancer, överviktig med sisådär 30 kg (jag överdriver INTE), sår i min näsa(??) som aldrig ger sig, nariga läppar, ont i ben och fötter,,, 27 ÅR!!! Hallå! Vad är det för signaler? Jo, kanske att det överkonsumeras viss ohälsosam föda! Livet är för kort för att tramsa så här. Det är 3 veckor kvar av strålningen, tänk om nån av dessa 3 veckor skulle vara avgörande för någon annan sjukdom. Tänk om dessa skulle kunna se till att mitt liv inte blev så långt som jag hade tänkt. 
Jag ser fram emot en nystart av livet! Jag vet att jag har ett beteendemönster som innebär att när jag blir rastlös så måste jag tugga på något, gärna då så sött som möjligt. Men just nu när jag tänker på det så mår jag faktiskt illa. Jag blir lite rädd också, tänk om det vore knark jag tuggade på. Då vore jag nog död nu! När jag har skrivit klart den här bloggen ska jag ta ett glas vatten och sen lägga mig och sova. Imorn blir det en promenad och mycket frukt. Vanlig hederlig mat också förstås men ABSOLUT inget äckligt snacks eller godis! 
Jag har om jag ska vara ärlig gått upp ungefär 10 kg sen jag fick veta att jag var sjuk. Jag tror jag har tröstat mig, eller vet att jag har tröstat mig med sötsaker om dagarna. Det har varit extra lätt eftersom jag varit hemma. Jag sa idag när vi skulle iväg på middag hos farmor "åh buhu, jag har inga byxor längre som jag kommer i, måste ha nya" Men neej, jag tänker inte köpa ytterligare en storlek större, jag ska fasen komma i de byxor jag har i garderoben. Och framförallt, jag ska känna mig som 27 år igen, inte 87!
Om jag börjar nu, så kanske jag orkar gå på ett "riktigt" pass på gymmet när jag börjar där igen och inte behöver flåsa igång mig på rullbandet först några veckor. Jag längtar verkligen efter att börja träna igen! Det har jag gjort ända sen jag slutade. Det är skönt att få såna här "aha-upplevelser". Nu ska jag räta på ryggen och tro på mig själv! Ska bli en härlig höst och vinter, och ett nytt liv!

Nu har jag klarat av första veckan med strålning. Det var inget märkvärdigt tycker jag. Känns ingenting. På patienthotellet där jag bor 2 nätter i veckan har jag blivit väl omhändertagen av flera goa tanter som även dem genomgår strålning, i allafall de flesta. Några av dem är där av andra orsaker men dem jag har pratat med har drabbats av bröstcancer. Det kändes väldigt skönt att det fanns några jämlika, trots att dem var ett antal år äldre än mig. Det var skönt att känna att man inte är ensam. Och oavsett ålder så märkte jag att "vi" alla bär på samma känslor och ilska mot denna fruktansvärda sjukdom. Men, alla med ett leende på läpparna och inställningen att vi klarar det!
Det har varit härligt att sitta i matsalen på hotellet och lyssna till deras livshistorier. Och dem frågar mig mycket om mitt liv också. De här veckorna kommer bli oerhört lärorika och viktiga för mig. Visst känner jag en klump i bröstet när jag är ifrån familjen, men jag vet att dem klarar sig. Det är bara min egen egoism som spökar. Dem klarar sig till och med så bra att Clara har lärt sig gå! Och pratar i ett kör. Inte så man förstår men ändå.
Tack virus för att ni attackerat mig och Jocke, ni tyckte inte att vi hade nog eller?? *Skrattar* Kommer inte ihåg sist jag var så här förkyld. Nu, idag är det ändå tusen gånger bättre än för två dagar sen. Nu kraxar jag bara som en halv kråka... Efter helgen hoppas jag att hostan har gett med sig så att jag kan få sova lite gott och sött på nätterna.
Får se om det blir en hostduett i sängen inatt, eller en alldeles alldeles uuunderbart lugn och rogivande natt. Märks i morgon!

Godnatt!