Första strålningen imorgon eftermiddag ja. Det blir bussen till Eskilstuna och sen övernattning på deras patienthotell. På onsdag åker jag hem och kommer tillbaka på torsdag, sover till fredag. Blir förmodligen samma visa nästa vecka. Jag försöker se dessa veckor som en möjlighet till att vila upp mig. Även fast det kommer kännas vemodigt att vara ifrån familjen så många nätter. Men det kan säkert vara nyttigt för oss alla!
För en stund sen kom grannpojken och plingade på och ville leka med Cornelia, nu sitter dem och tittar på film tillsammans. Helt paralyserade båda två! Tänk att Cornelia skulle bli så stor att hon har kompisar hemma. Men jag blir ju i alla fall aldrig äldre, det är ju huvudsaken
Nu ska jag gå igenom Mp3an, måste ju ha nåt att lyssna på när jag åker buss!

Så har ännu en helg passerat. Förutom dunderförkylning med snor, hosta och borttappad röst så har det varit den bästa på väldigt länge! Ifredags var det fest med alla fina vänner i mammagänget igen. Vi var här hos mig. Det blev en massa snack, lagom med vin, lite lek och såklart singstar! Hade så fruktansvärt ont i halsen hela dagen och kvällen men sjunga måste man ju! Så blev det ju som det blev också, tappade rösten totalt! Men det var det HELT KLART värt! Efter festen kröp jag upp i soffan med en kopp te en stund. Sen ner i sängen och somnade som en gris. Sov till 10.00 (!), vaknade till tystanden och ensamheten. Det var för första gången på länge väldigt skönt och rogivande inte otryggt eller oroligt. Åt frukost i lugn och ro och bara gjorde vad jag ville. Mina älsklingar kom inte hem förens efter tre. Åh vad jag saknat dem! Åh vad jag älskar dem!
Igår myste vi bara hela familjen. Det blev en del godis, Cornelia bara älskade Godisgrisen som jag fick av tjejerna! Toppenpresent! Och jag bara längtar till nästa tillfälle som ges för att smaka Rosévinet (med choklad till) och persikolikören. Förstår inte varför alla får för sig att jag tycker om godis...
Idag var vi ute i solen en stund, var bara tvungen att komma ut och få lite luft trots rinnande näsa och kraxande hals. Jocke och Cornelia tog en cykeltur så mötte jag och Clara upp dem vid en lekpark. När vi kom hem åt vi lunch, sov middag och sen har vi bara tagit det lugnt. Låter väl som en rätt okey helg va?
Kram och tack till mina mammor som är dem bästaste mammavännerna i världen!!
Kram och tack till min älskade gosgumma Fia som fick mig så fin till festen! Du är också bäst!!
Kram och tack till pappa som dammsög så fint innan festen Men tänk, Du är ju också bäst!!
Kram och tack till mina ögonstenar Jocke, Cornelia och Clara för att jag får ha er och älska er! Ni är för tusingen också bäst!!
Som du sa till mig på festen Maria, vilken fin familj jag har! Och fina vänner!

När Jocke öppnade dörren för att hämta tidningen så luktade det nästan vinter ute, den där lite rökiga lukten. Blir påpälsade ungar idag, gårdagen slutade iförsig med att Cornelia bara gick i långkalsongerna för det blev så varmt.
Jag vaknade imorse med svinont i halsen och värk i fötterna. Halsen är säkert bara morgonont och fötterna beror säkert bara på Herceptinet. Vill att det ska vara så i alla fall, jag ska ju ha tjejfest ikväll ju!

Tystnaden är ljuvlig, barnen har lagt sig. För 5 minuter sedan var det andra toner i detta hus. Neej, ajaj, taaa påå deeej pyyyjaaamsen, jag vill ha apelsin, mamma mamma, jooo, dumma deeej...... Jag listan kan göras lång. Och konstigt nog så saknar jag de små liven redan. Mina älskade små marodörer! Jag ska vara ärlig och säga att vissa korta stunder när jag är arg och frustrerad så vill jag inte vara med i detta liv nåt mer, men det tar inte ens en halv sekund så tänker glada och lyckliga jag att jag vill inte missa ett endaste dugg! Jag älskar mina galna barn! Jag älskar deras galna pappa! 
Jag älskar faktiskt livet! 

Och snart är det ju fest igen!! 

... det var det allt handlade om i går. Jag hade panik och hörde sirener, något måste hända i detta förhållande tänkte mina tankar och demoner. Och den enda utvägen jag såg var att splitta på oss. Separera mig från den som jag älskar så högt, klart jag hade panik. Ville inte erkänna att det faktiskt var så jag tänkte. Inte ens för mig själv. Och allra minst för Jocke. Men när vi äntligen började prata om det så kom vi ju fram till samma saker, som vi för det mesta gör när vi väl diskuterar. Vi älskar varandra och vill inget hellre än att vara i varandras liv. Jag får dödsångest vid blotta tanken på ett liv utan Han. Och Hans största skräck är att jag en dag har packat väskan för att dra. Det måste ju betyda att vi ska vara med varandra och kämpa! Om vi bara accepterar att det är steget mellan himmel och helvete som vi står på nu så ska det nog gå bra. Vi kommer varken åt ena eller det andra hållet just nu, men det kommer bli bättre. Bara vi vet om det båda två. Och det gör vi nu!
Det är en sådan jävla helvetisk resa det här så ingen kan någonsin förstå, ingen! Och det är inget vi kräver, verkligen inte. Men man känner sig så hjälplös när det enda man vill är att förklara hur det verkligen är och känns, men inte kan. Man vill bara skrika ut att det är fördjävligt. Även dagar då man mår bra och skuttar fram och kvittrar så är det ändå rent ut sagt fördjävligt, likaså för familjen. Man vill ju så gärna att det ska vara guld och gröna skogar, men då lurar man bara sig själv. Det är helvetets djupaste grop i stort sett hela tiden, fast man försöker så innerligt unna sig själv att ha en bra dag.
Huvudsaken just nu är att vi i alla fall vet vad vi vill med varandra och accepterar läget som det är nu. Glöden får vi plocka fram sen när vi är redo att jobba med den. Den är värd att vänta på!

Precis nu, vaknar en liten babbelfia där uppe i sin spjälsäng. Jag hör att hon hoppar och snackar för fullt. Låter henne hållas en stund, för jag orkar inte idag! Känner mig trött och ledsen. Jag vet varför men tänker inte acceptera det, inte ännu.
Måste ringa någon som kanske kan vara med Clara idag, Jocke och Cornelia är i Stigtomta och meckar bil.

...BLÄÄÄÄ....!

Lite senare...

Okey, nu känns det lite bättre. Mamma har kommit hit och jag kan bara fly till tankarnas värld. Vi har pratat lite också, vilket är väldigt skönt. Det är skönt att få vädra sina innersta tankar, som man knappt vågar nämna för sig själv. Men jag förstår nog att jag inte kan brottas med mig själv hela tiden. Jag måste lära mig att prata om sådant som trycker mig. Men det är svårt när det är tankar som man inte vill ska finnas. Ibland kan man väl inte styra över vad livet vill med en antar jag.

Igår kom vi hem från en liten tur med Birka Paradise. Det var supermysigt! Vi åt massa mat och drack drinkar, lyssnade på bra musik och underhållning. På hemresan var vi på behandling på deras spaavdelning. Där fick vi avnjuta en 80 minuter lång behandling med lavastens-massage, ansiktsmassge, fotmassage med inpackning, choklad och supersmarrig bär-smoothi. Vi var som två geléklumpar när vi gick därifrån. Så avslappnade och nöjda med hela trippen! Det bästa av allt var nog att vi fick tid för varandra. Prata, skratta, mysa och bara få komma ifatt allt.
Väl hemma väntade våra små prinsessor på oss. Åh, vad man saknar dem när man är borta så där!
Idag är vi trötta, fast glada. Jag är alldeles svullen runt ögonen och snorig, förmodligen på grund av massagen, det sätter ju fart på en massa i kroppen. Jocke började till exempel blöda näsblod när vi var klara med behandlingen.

Nu blev jag lite fikasugen!

... och tycker det låter så tråkigt med all depp. En dag som idag känns allt det där tråkiga så avlägset, mår nämligen väldigt bra idag! Kanske för att vi har något att se fram emot, älskade söndag som vi så väldigt längtar efter! Kanske för att vi är färdiga med badrummet, blev väldigt bra tillslut! Det är så skönt att ha bra dagar!
Igår var vi i Eskilstuna för lite förberedelser inför strålningen. Jag fick forma en kudde så att jag ligger rätt vid varje strålning och göra en datortomografi. Jag kommer vara färdig med strålningen sista oktober!!
Nu tänker jag faktiskt försöka städa lite. Det är märkligt vad det blir rörigt här fort...

Kram till alla! 

När man som mest behöver dem, ja då finns dem alltid där! Min härliga och stora familj! Tack för den välbehövliga överaskningen vi fick idag, Jocke och jag. Tusen tack! På söndag bär det alltså av till sjöss med Birka Paradise! Det blir massor med mat och viiiin! Och på hemresan blir det en 80-minuter (!!) lång spabehandling för oss båda tillsammans. Och i den ingår choklad och fruktdrink! Jag är så lycklig! Det ska bli så himla skönt! Weeeeheee!!!
 

Har absolut ingen energi. Känner mig helt tömd på energi. Om jag hade haft feber så hade det väl kallats influensa, men allt förutom feber har jag. Ont i alla leder, öm i huden, kallsvettig och trött. Försökte googla efter "vilohem", står inte ut längre att vara så här trött. Men jag hittade inget.
 Idag åkte Jocke och Cornelia till affären på förmiddagen och de hann inte ens stänga dörren förens jag började gråta. Jag är livrädd för tystnaden samtidigt som jag så gärna skulle vilja ha den runt mig ett tag. När jag tänker tanken att åka bort ett tag, kanske en hel helg så får jag ångest. Ska jag bara lämna allt, varför ska bara jag få lämna allt? Men Jocke kan väl följa med, för med vetskapen att han också är uppvilad så kanske jag kan tillåta mig själv att vara det. När jag mår så här kluvet så får jag en bild av mig själv i ett rum tillsammans med en psykolog som berättar precis vad och hur jag ska göra för att må bra. Det är så frustrerande, jag vet ju precis hur jag ska tänka, men det går bara inte att leva upp till det. Till exempel det här med att jag jämt ger mig själv dåligt samvete för allt, löjligt! Om jag skulle acceptera att jag inte är på topp så kanske det åtminstone skulle kännas lättare. Jag brottas och boxas med mig själv hela tiden. Jävla jag!
 Jag är så less på att känna gråtklumpen i halsen hela dagarna, så less på att vara less!
 Jag tror jag ropar på hjälp, men jag vet inte om jag vågar ta emot den. Jag kan inte ta något beslut. Någon måste göra det åt mig. Jag vill inte ha frågan "vad ska jag göra", för det vet jag inte. Har absolut ingen aning!
 Jag orkar verkligen inte ha sådana här dagar längre, och vad ska jag göra åt det då? Hoppa? HA, skulle aldrig falla mig in! 
 
... hjälp mig