Var tvungen att fly på nåt sätt, men inte till lyx och roliga händelser utan till ensamhet och tystnad. Så jag packade lilla väskan och cyklade ut till stugan. Vilket ställe! Alldeles tyst och spegelblank på vattnet, bara fåglarna som sjunger för en. Jag är ensam och kan göra vad jag vill, alltså tänka. Men det är svårt när tankarna bara far runt, alldeles galna och ivriga. Hjärtat bultar snabbt och andningen kämpar febrilt för att hinna med så många andetag som möjligt.
Bestämde mig för att kroppen får bestämma, så det blev till att sova, MYCKET.
Igår cyklade jag hem igen, längtade så efter mina älsklingar. Vi åt pizza och myste i soffan. Barnen somnade innan Bolibompa och Jocke och jag hade somnat vi 21-tiden redan...

Jocke har varit helt underbar och tagit barnen till dagis på morgnarna och likaså hämtat dem efter jobbet sista tre dagarna. Idag tänkte jag ta mig till jobbet. Kan nog vara skönt att göra nåt annat.
Hoppas på en piggare och muntrare helg.

Tack alla för ert fina stöd, som alltid!