Ja, jag undrar. Börjar känna mig desperat. Ska relationen mellan mor och dotter verkligen vara så här...? Jag går och tassar för att undvika tjafs med Cornelia. Som nu i morse, jag fick ta av henne blöjan efter natten. Sen började hon, med gnällig, stöddig och skrikig ton i en enda blandning. Att hon kommer kissa i soffan och inte vill vara nakenfis. Jag frågade om hon skulle ha ett par trosor, men inte. Blöja då? Nej! Naken då? Neej! Då gick jag där ifrån och hon fortsätter skrika på mamma och när jag vänder tillbaka så viftar hon med benen och vill att jag går därifrån. Alltså, ingenting passar och hon bara skriker "MAMMA" som en fjantig tonåring och jag känner mig helt förlamad. Hon skulle i värsta fall kunna hålla på i timmar.
Jag går fram till henne och sätter mig i höjd med henne och säger lugnt att jag vill inte att du skriker och bråkar med mig idag, men hon bara fortsätter... Tom sträcker ut tungan och "pruttar" med den, ni vet.
Clara och Cornelia bråkar hela tiden, Clara är rätt hårdhänt och inte så snäll med sin storasyster men vi talar alltid om för Clara om hon gör "fel" Och hon är oftast rätt duktig på att "göra" förlåt. Ändå verkar det som om Cornelia är så arg och besviken över något.
Jag pratar hela tiden om att jag vill hitta på nåt med Cornelia, bara hon och jag. Men Jocke tycker att det i så fall är på tiden att jag gör något med Clara i stället. Det är alltid Cornelia som får följa med överallt, Clara får alltid vänta hemma med pappa eller nån annan som är här.
Det är så svårt! Jag känner mig hur som helst rätt desperat. Det kan ju inte vara så här det ska vara, att i 9 fall av 10 så respekterar Cornelia inget av det man säger eller ber om.
Suck! Orkar inte med det här!