Får nog snart byta namn på bloggen till typ "Depressionsbloggen" eller nåt sånt muntert... Börjar tom bli trött på mitt eget bloggande. Men jag har nog kommit fram till varför jag inte kommer på nåt att skriva om när jag mår bra. Anledningen är nog att vid bra dagar lever jag och min hjärna så långt ifrån verkligheten som möjligt. Förmodligen av rädsla att falla ner i mörkret igen. Men så, helt plötsligt en dag vaknar jag med bly i kroppen och mungipor som släpar i marken. Och just idag är en sån dag...
Somnade igår kväll INNAN barnen med kläderna på, vaknade vid 2 i natt och klädde av mig shortsen och bh:n. Är så trött på detta tilvägagångsätt att avsluta dagarna. Inatt när jag vaknade hade jag svårt att somna om på grund av alla miljoner tankar som flänger runt i huvudet på mig. Jag bestämde mig tillslut att gå upp och skriva ner dem. Och när jag läser dem nu så känns det så tragiskt. Var finns lyckan? Jag säger ju ibland att jag är lycklig men var fan finns den?? När jag väl känner av den där lyckan så tror jag bara att det är fejk. När jag är bland folk går det rätt så bra. Då känner jag mig glad och lycklig men så fort jag blir ensam så kommer ångesten och nedstämdheten.
Jag kan inte ens vara glad i barnens sällskap längre, blir trött bara av att höra deras tjat i några minuter. Och det är nog den VÄRSTA JÄVLA ångesten av allt. Min hjärna skriker DIN DUMMA DÅLIGA TRÅKMAMMA!!!
Jag gör vad som helst för att komma hemifrån, går på fester (med eller utan Jocke), hjälper mamma med flyttstäd, åker mer än gärna till Eskilstuna idag (själv), sover ( bara för att få vara ifred), är i stugan där man blir uppassad av mamma och Leif och barnen tyr sig hellre till dem än mig. Jag HATAR verkligen rått hålet vi bor i!!
Nej fy fan, vad är det för vits med allt....