Hela tiden som jag känt till vad träning är och hela tiden som jag har tränat, många år med MÅÅÅNGA LÅÅNGA uppehåll så har jag alltid lite i smyg drömt om att vara den som står där framme, framför alla och inspirerar och instruerar. Men drömmarna har rätt snabbt bytts ut till andra tankar och sysslor.
Nu har jag kommit (enligt mig själv) till mitt himmelrike, Sunlight! Jag blir inspirerad varje dag av glada studsande instruktörer och av andra härliga människor som gjort att jag känner mig trygg i mig själv och vågar ta för mig lite. Jag tror faktiskt jag har hittat min plats!
Inte nog med det så fick jag idag när jag var med på kusin Elins övningspass känslan av att det är nu eller aldrig. Vad väntar jag på? Bättre tider, bättre självförtroende? Kanske aldrig blir bättre. Så jag tog orden i min mun och berättade för min kära vän och handledare Annelie att JAG VILL BÖRJA KÖRA VATTENPASS!! Shit vad pirrigt och underbart det kändes att säga det. Och hon var inte ett dugg svårövertalad så jaa.. Det är väl bara till och lära sig koordination och utlärning!!!
Satt på spinningcykeln idag och var "testperson" till Elin som ska börja leda både core och cykel, jag var så trött i kroppen och benen bara sprutade mjölksyra, men min själ och min hjärna bara strålade glädje och jädraranama. Jag fick ur mig mellan flåsningarna och svettdropparna som så gärna vill rinna in i mungipan "FAAN VAD JAG ÄLSKAR DET HÄR STÄLLET OCH ATT TRÄNA!!"
Inte nog med det, Elin var GRYM! Hon kommer bli en strålande instruktör. Det var drag från början till slut!

Ja, som sagt, skönt är det att hitta sin plats i livet!