Nu håller min man på att packa inför fjällvandringen. Vi skulle gå båda två, men rädslan för att något ska gå snett har gjort att vi enats om att jag ska stanna hemma. Jag är ändå sur och avundsjuk. Fjällvandringen är det bästa med hela sommaren för mig och Anders, och nu blir det ingen sådan för mig. Väderrapporterna visar att vädret ska vara trist i Abiskotrakten hela veckan och jag behöver nog lite ensamtid, men ändå... Känner mig nog bara mest frustrerad på att inte kunna gör saker på pannben som jag brukar,utan att måsta lyssna på min kropp. Jag kan teoretiskt sätt fortfarande följa med...men...