"Nu kan jag säga Tindra"

Gravidmagen är precis målad med fina vattenfärger. En förväntansfull storasyster och en stolt mamma visar upp alstret för kameran. Vecka 33. Nu är det inte långt kvar tills lillasyster Tindra ska få se världens ljus. Men Tindra får aldrig se ljuset, för hon dör i magen i vecka 36. Idag, sex år senare, har Pärnilla Sandberg lärt sig att leva med sorgen:
- Jag har varit med om att förlora ett barn och på något sätt vill jag inte vara utan det.

När man lyssnar på Pärnillas historia är det svårt att förstå hur man kan berätta om sorgen och saknaden utan att börja gråta. Pärnilla förklarar:
- Sorgen går aldrig någonstans. Men, hur ofattbart det än känns i början, så överlever man. Målet har varit att kunna säga sitt barns namn utan att börja gråta.

Graviditeten med Tindra hade varit bra. I den 36:e graviditetsveckan började Tindra sparka mindre. Barnmorskan på mödravårdscentralen lugnade henne med att det fanns mindre plats för bebisen att röra sig på inne i magen.
Dagen därpå vaknade Pärnilla av att ha drömt att Tindra var död. Hon försökte väcka henne i magen, men utan resultat. Hon intalade sig själv att om hon bara sov lite till så skulle allt vara bra igen när hon vaknade. När hon sedan gick upp försökte hon få respons inifrån magen på alla möjliga sätt: hon knuffade på magen, åt isglass, la sig på rygg? Men inget hände.

Pärnilla och hennes man åkte in till mödravårdscentralen där barnmorskan lyssnade efter hjärtljud. Plötsligt hörde barnmorskan en svag puls. Men det visade sig vara Pärnillas stressade hjärtslag som slog igenom.
De skickades till Huddinge sjukhus. Där stod det klart: Tindras hjärta slog inte mera. I efterhand fick de veta att Tindra hade dött av proppar i moderkakan. De fick träffa en läkare och en barnmorska för att prata om förlossningen.
- Då blev jag vansinnig! Jag bara skrek: "Är du galen? Ta ut det döda barnet!", minns Pärnilla.
Barnmorskan var barsk "på ett bra sätt" och gjorde klart för Pärnilla att "Du ska föda". Idag förstår Pärnilla varför. Hon berättar att det är mycket bättre att föda ut barnet. Då är det mycket lättare att ta till sig barnet och på sikt kunna gå vidare.

De skickades hem och det började sjunka in vad som hade hänt. Då blev det också självklart för Pärnilla att hon skulle föda sitt barn och två dagar senare var det dags.
Pärnilla, hennes man och svägerskan Monica välkomnades av en mycket erfaren barnmorska. De fick ett avskärmat förlossningsrum längst bort i korridoren.
Efter förlossningen frågade barnmorskan om Pärnilla ville ha Tindra på magen. Men Pärnilla vågade inte, rädd för hur hennes döda dotter skulle se ut. Hennes svägerska gick fram och tittade på Tindra och sa att "Hon är jättevacker". Då släppte oron. Men det tog två timmar innan hon vågade hålla i sin dotter.
Barnmorskan hjälpte Pärnilla att klä på Tindra och frågade om hon ville att Tindra skulle ha blöja på sig.
- Det är ett viktigt minne: Att barnmorskan behandlade henne som en riktig bebis, säger Pärnilla.
Dagen därpå kom dottern Linnea, som då var fem och ett halvt år. Det var bra för Pärnilla att se hur dottern med självklarhet tog Tindra i sitt knä, klappade sin lillasyster och pussade henne.
- Den dagen var det fruktansvärt att åka och inte få ta med Tindra hem, säger hon.

Några dagar efter förlossningen höll de en namnceremoni och begravning i sjukhuskapellet.
- Vi bestämde att vi skulle släppa taget då, berättar Pärnilla, som beskrev hur det kändes i sin blogg på Familjeliv.se:
"Jag höll hennes hand, ville inte släppa, inte låta henne gå, men visste att jag var tvungen. Michael tog försiktigt min hand i sin och sa ´Vi måste gå nu?`. Mitt hjärta i tusen bitar, för att aldrig bli riktigt helt igen."

Under månaderna av sorg som följde minns Pärnilla det som att hon inte levde, utan bara andades. Hon började skuldbelägga sig själv och tänka att "Om jag bara hade propsat på ett ultraljud, så hade de sett att något var fel och plockat ut henne", "Hur kunde jag inte förstå?", "Led hon?", "Var det mitt fel?"
Idag har Pärnilla kommit till ro med de tankarna och vet att det inte fanns något som hon hade kunnat göra annorlunda.
Hon hade tagit många foton och hon började leva för att göra ett album.
- Jag var kapabel att åka in till stan till närmsta pysselbutiken och leta stjärnor - Tindra betyder ju stjärna - men jag kunde inte ta hand om min andra dotter eller hemmet.

På internet hittade hon andra som hade varit med om samma sak.
- Jag fann Familjeliv när jag väntade Elliot och det var jättebra att få prata med andra om både längtan efter det nya barnet samtidigt som sorgen och oron fick ta plats. Familjeliv för mig är just vad namnet säjer. Man kan alltid finna tröst, råd, glädje och ett sett att finna nya vänner vart man är bor i landet.
Via internet kom hon även i kontakt med Föräldraföreningen Små änglar, en förening för människor som har förlorat ett barn tidigt. Idag är Pärnilla kontaktperson för "Små änglar". En av de vanligaste frågorna som hon får där är hur man klarar att leva vidare. Pärnilla förklarar att man behöver få ha ett sorgeår. Man behöver gå igenom alla fyra årstider, alla högtider och årsdagen. Hur otroligt det än låter, så kommer en dag när man känner att "Ja, jag överlevde". Pärnilla minns precis hur det var för henne:
- Efter ungefär ett och ett halvt år så satt jag vid Tindras grav och jag kom på mig själv med att tycka att jag var lycklig igen. Jag trodde aldrig att jag skulle komma dit.

En ny graviditet hjälper en också att gå vidare. Pärnilla blev gravid igen två månader efter Tindras död:
- Min första tanke var att "Gud, vad har vi gjort? Ska vi gå igenom det här igen?".
Graviditeten präglades av oro och täta kontroller. Men så i december 2004, samma år som Tindra dog, så föddes lillebror Elliot.
- Han var balsam för våra trasiga hjärtan.
Efter två och ett halvt år till - och en graviditet som hon till viss del kunde njuta av - så kom minsta brodern Elias - deras "lilla revanschunge".

Pärnilla kom ur den svåra tiden som en mer ödmjuk människa. Därför kan hon känna att hon ändå är tacksam för det som hände; att det kom något bra ur allt det svåra. Nu har hon tagit steget att utbilda sig, till socionom. Det hade hon aldrig gjort annars. Slutgiltigt mål är att bli krishanterare.
Idag är Tindra väldigt levande i familjens liv och de pratar ofta om henne. I vardagsrummet har de en hylla med foto på alla barnen där de sover. Varje jul och på årsdagarna hänger Pärnilla in ett nytt halsband till Tindra i ett tittskåp.
När tittskåpet fortfarande var ganska tomt var Pärnilla på en träff med "Små änglar" och hon minns hur hon där satte upp sitt slutgiltiga mål:
- En kvinna gick fram och tände ett ljus för sitt barn, som hon kunde säga namnet på utan att börja gråta. Jag fattade inte hur! Då tänkte jag att "Det ska jag också kunna göra!" och det gav mig hopp om att kunna leva och vara lycklig igen.

Idag kan Pärnilla säga "Tindra" utan att gråta.