"Vi kämpade i 8 år"

Alla minns nog ungefär hur det var när man började fundera på att skaffa barn första gången, den där kittlande känslan av att du och din partner hade något stort på gång, något lite hemligt som ingen annan visste om. En blandning av spänning och förväntan. Tänk dig att tiden bara går: Varje månad en längtan efter ett plus på stickan, varje månad en besvikelse. Hoppet tänds inför provrörsbefruktningarna, men försök efter försök bockas av utan framgång.

För Linda och Magnus Svalin verkade allting hopplöst, men de vägrade ge upp och efter åtta år och nio provrörsbefruktningar så blev Linda äntligen gravid. Visst hade tanken på att ge upp kommit vid flera tillfällen, men nej:
- Det var som att hon fanns någonstans därinne, säger Linda och tittar kärleksfullt på sin lilla Wilma som hunnit bli en månad gammal och ligger och sover i pappas famn.
Magnus och Linda träffades när de var 18 år, efter två år flyttade de ihop och efter ytterligare några år bestämde de sig för att försöka få barn.
De visste att det kanske kunde ta lite längre tid för dem, eftersom Linda i tonåren fick veta att hon hade två livmödrar. När Linda var 13-15 år fick hon genomgå fyra operationer, bland annat för att stänga av en livmoder som producerade blod vid menstruationen som samlades i magen, eftersom livmodern saknade mynning ut. Hennes läkare konstaterade samtidigt att den ena livmodern var fullt funktionell och att hon därför inte skulle vara orolig för att inte kunna få barn. Men tiden gick och 2004 sökte Linda och Magnus hjälp hos läkaren som hjälpte Linda i tonåren. Linda fick genomgå en titthålsoperation för att utesluta andra fel och läkaren kunde se att Linda hade alla förutsättningar för att bli gravid.
- Vi hade aldrig trott att det skulle ta så lång tid. Vi hade föreställt oss att det skulle fungera utan en massa mediciner - att det skulle bli sådär fantastiskt som det blir för alla andra - så varje månad var en besvikelse, berättar Linda.

De blev placerade i kö för provrörsbefruktning. Under tiden hann de gifta sig och skaffa hus. Linda och Magnus som alltid "varit först med allt" i bekantskapskretsen såg sina kompisar bli föräldrar. Men så tillslut, 2006 och efter två år av väntan, så var det deras tur i kön.
- Det var som ett lyckorus inför första försöket. Vi var helt överlyckliga över att äntligen ha fått en tid. Vi studsade in på Sahlgrenska och jag blev riktigt glad när jag fick börja med alla medicinerna. Vi var så laddade! Jag trodde att det skulle funka på första försöket, säger Linda och berättar hur de sedan var helt förkrossade över att det inte blev som de hade trott.
Magnus håller med:
- Vi var som på små moln, men sedan föll vi rakt ner. Vi var väl lite väl naiva som tänkte att "Nu är det klart". Det var ett brutalt uppvaknande.

Inför de följande försöken upplevde de inte samma glädje eftersom de var beredda på att det kanske inte skulle bli en graviditet den här gången heller, men å andra sidan blev det inte samma jobbiga efterspel heller. I november 2007, när Linda och Magnus hade genomgått två IVF:er, In Vitro Fertilisering, och två frysförsök kom äntligen det efterlängtade pluset. Linda var gravid.
- Vi hade några dagar uppe på molnen, säger Magnus.
Men efter bara fyra dagar så var drömmen över. Linda tog missfallet enormt hårt och det tog lång tid för henne att gå vidare. Under den tuffa perioden tillbringade Linda mycket tid på Familjeliv.se och fick många vänner och mycket stöd i forumet, framförallt från andra som också hade gjort många IVF-försök.

Det sista försöket på Sahlgrenska misslyckades och Linda och Magnus tänkte ge upp allt då, våren 2008. I samma veva sökte de nya jobb, som de fick, och ställde in sig allt mer på adoption. Men sedan började Linda fundera på om de inte skulle försöka igen, trots allt.
- Någonting inom mig sa till mig att göra ett försök till. Och ett till. Man hade ju inte fortsatt om man inte hade trott att det skulle fungera tillslut, säger Linda.
- Det kändes hopplöst när vi fick missfall, men med lite distans kändes det snarare hoppfullt. Nu visste vi ju att det faktiskt fungerade! tillägger Magnus.

De tog kontakt med ett privat sjukhus i Göteborg för att göra ytterligare provrörsbefruktningar. De hade läst att det användes en annan metod där, som byggde på långtidsodling av embryon som ska frysas ner och sparas. Det innebär man väntar fem eller sex dagar istället för två innan man fryser ner. Då har de hunnit utvecklas till så kallade blastocyster med fler celler och på så sätt kan man sålla bort de icke livskraftiga.
- Vi var jättenervösa att det inte skulle lyckas nu heller. Vi var helt hysteriska! Det var frustrerande också. Vi har ju alltid varit först med allt i bekantskapskretsen, för vi har ju varit ihop längst. Och nu fick alla andra barn hej vilt! berättar Linda och Magnus bekräftar:
- Ja, vad skulle det bli av oss?

Fler och fler försök misslyckades och Linda och Magnus visste vid det här laget det mesta om besvikelse. Det tog olika lång tid att komma igen efteråt; ibland var de redo direkt, andra gånger fick de pausa och hitta på något annat. Magnus poängterar vikten av att tillåta sig att släppa fokusen på barn ett tag så att pressen inte blir för stor.
Hur orkade ni fortsätta efter alla motgångar?
- Man får tänka på att man har varandra, så man inte tappar bort det man har och påminna sig om varför man blev ihop, förklarar Linda och Magnus tillägger att ett sätt att orka också har varit att vara öppen och pratat med andra om att de har svårt att bli gravida.
På så sätt har de också sluppit fler som frågar "Ska inte ni skaffa barn?", något som många inte drar sig för att fråga. Eftersom de har valt att vara öppna har de också kunnat få mycket stöd från familj och vänner. Att stötta varandra genom dippar och att visa varandra respekt och hänsyn har också hjälpt dem längs vägen. Mitt i besvikelserna har de ändå intalat sig att det de går igenom faktiskt är något positivt, att det är vägen till deras barn.

Linda tyckte att det var jobbigt att felet låg hos henne.
- Jag kände att jag hindrade dig, säger hon och vänder sig mot Magnus. Det var några gånger jag sa "Är det inte bättre att du hittar någon annan?". Då fick du säga till mig att jag var fånig, säger hon till Magnus.
- Men det var du också, svarar han.

Det kanske hade varit lättare att acceptera alla misslyckade försök om det hade varit dåliga försök; att det inte blev några ägg efter hormonbehandlingen eller att det inte utvecklades embryon, spekulerar Magnus. För så var det inte. Samtliga försök var bra med många ägg och en hög procent som blev fina embryon - "det var guldägg". Men ändå tog det sig inte.Linda började fundera allt mer på vad hon skulle kunna göra för att påverka. Hon började träna, gå på akupunktur och äta rätt, slutade med kaffe och drog ner på socker.

Pressen på Linda, som "grep efter varje halmstrå", blev enorm. En period hade hon bestämt sig för att promenera en halvtimme varje dag. Hann hon inte en dag fick hon panik.
Våren 2009 skrev Linda i sin blogg på Familjeliv.se:
Känner att jag hamnat där igen, där allting kretsar kring att bli gravid. Oavsett vad jag gör så finns tanken där: Är detta något som förbättrar/förvärrar chanserna att lyckas?
Läste idag om en FL-kamrat som just plussat och som hade levt "precis som vanligt". Känns som jag knappt kommer ihåg vad som är "som vanligt" för mig längre...En god vän sa att hon fortfarande tror att det sitter i huvudet på mig (jag tar inte illa upp, det slutade jag med för längesen) och jag sa då att det nog i så fall är en väldigt stor störning i hjärnan på mig om den hållit i sig åtta år! Barnmorskan sa åt mig att "leva som vanligt och göra sådant som är roligt och som jag mår bra av". Vad är det jag tycker är roligt nu igen?

Tillslut orkade hon inte mer och struntade i "alla måsten".
Efter det näst sista frysförsöket kom äntligen vändningen. I april 2009 testade Linda positivt!
- Det var helt fantastiskt! Dagen före var jag övertygad om att det skulle vara negativt. Jag var så deprimerad och tänkte bara på att få det överstökat. Så var det plus! Jag blev så chockad! säger Linda glatt och får rysningar av bara minnet.
- Jag vaknade med ett graviditetstest under näsan, minns Magnus och ler.
Dagarna efter pendlade det mellan hopp och förtvivlan. Linda hade blödningar och var övertygad om att hon hade fått missfall igen. Hon fick göra ett tidigt ultraljud och då fick de se den lilla krabaten som levde och mådde bra.

Linda mådde bra under graviditeten, men såsom de flesta, oroade hon sig för att något skulle hända och var mån om att inte göra något fel, till exempel äta något opassande. Den 30 december 2009 kom dagen som Magnus och Linda hade längtat efter i åtta år.
- Det var helt fantastiskt! Vi väntade på att få höra skriket, som vi tyckte dröjde. Det var helt fantastiskt när hon äntligen skrek, berättar Linda lyckligt.
Deras dotter föddes med akutsnitt eftersom Lindas dysfunktionella livmoder hade lagt sig i vägen och bebisen inte kunde komma ut. Efter snittet fick bebisen komma upp till Magnus, som berättar för Linda att "Det är en liten Wilma".

Deras långa resa är äntligen över. Det har varit oerhört tufft och tålamodsprövande, men de berättar också att de har blivit starkare som människor. För många par tär en sådan här upplevelse på relationen, men Linda och Magnus har snarare kommit varandra närmare. Och de har lärt sig att lyssna på sina hjärtan.
Det märks att Wilma är speciell. Luften fylls av en behaglig känsla av ro och lycka där Wilma är i centrum. Det är nästan så man vill viska för att inte trolla bort den lugna stämningen. Magnus och Linda ler lyckligt och har svårt att ta blicken från sin sovande lilla dotter.
- Man är så otroligt tacksam för den här lilla saken. Man värderar väldigt högt att man har barn, säger Magnus och snusar på Wilma. Linda tittar kärleksfullt på dem och säger:
- Man känner ödmjukhet inför livet?