Vi runt 35 år som planerar barn - del 2

Jo, jag vill gärna vara med er på FB men där kan man väl inte vara anonym? Kanske inte en så stor grej men jag tycker det är skönt att kunna säga en massa privata saker och få råd och tankar kring det utan att någon vet vem jag är. Jag har ett ovanligt namn med så man är liksom van att alla "vet" vem man är...fast de kanske vet något om mig alls. Hur mår ni Minnie?

Rae: Nja, du kan ju inte vara anonym på FB så men du kan ju skapa en "falsk" profil om du vill. Dvs inte med ditt riktiga namn och så behöver du inte sätta ut var du bor osv.

Tackar som frågar hur jag mår. Det är tufft- mkt tuffare än jag trodde. Hon var mig väldigt kär, min lilla svärmor. Nu har jag jagat begravningskläder och så också så det är klart.

Tittar in här särskilt mycket längre... Hänger desto mer på FB. :-/

Rae: Förstår om du vill fortsätta vara anonym. Jag har också ett ovanligt namn, VÄLDIGT ovanligt namn, så det är en avvägning. Jag är mer positiv till att själva gruppen är hemlig så ingen annan än vi "kända" kan komma åt den och läsa och skriva där. Då är FL mer öppet, även om man har ett "nick" så kan det finnas folk därute som gissar vem man är ändå. Jag kan bli lite nojjig över det ibland, hur mycket jag ska säga och så. Jag ska i alla fall försöka hålla mig lite mer uppdaterad här på FL nu.

Minnie7: Kram till er. Förstår att det är tufft, särskilt när ni stod så nära varandra. Ta hand om er!

Nu ska jag försöka öva mig i kognitivt tänkande. Lite tufft just nu, för mycket som händer i mitt liv och även de omkring mig. En kort sammanfattning, jag behöver älta, och sen slipper ni kanske det:

Missfallet i vecka 13 där i början av december och det tog ju en evighet innan jag fick hjälp och det slutade blöda (blödde i drygt tre veckor, första tiden med kramper).
Ingen fast anställning, jag som äntligen trodde att jag skulle få efter femton års arbetsliv med vikariat, konsultjobb och provanställningar som inte gett något av olika anledningar.
Idiotgranne som ställde hela livet uppochned i måndags morse, skrämde skiten ur mina barn och misshandlade min sambo i vår lägenhet och allt som kommit efter det.
Min pappas vacklande hälsa, fick oförklarlig blackout dagen innan julafton, efter fem års diagnos KOL.

Dessutom nära vänner som haft det tufft senaste månaden/nu. En familj har haft plötsligt dödsfall inom närmaste familjen. En familj vars minsting fick kokande pastavatten över sig och legat inlagd i nära två veckor. En annan till min sambo väldigt nära familj som väntade sitt tredje gemensamma barn som efter en bra och okomplicerad graviditet fick indikationer en vecka innan födsel på att barnet inte till 100% är friskt och som nu har ett barn som inte kan andas själv eller äta och de ligger inlagda i väntan på besked.

Så nu tänkte jag att år 2012 får GE SIG!!! Nu får det vara bra med elände. Vet bara inte vart jag ska börja och boosta mig och få det att vända.

BIB: Förstår om du behöver älta- tro mig. Jag gör inget annat fortfarande efter min förlossning.... Vi lyssnar och försöker komma med lite feedback då och då när det passar. Hur mår din sambo i allt detta? Och barnen? Hur har det gått med grannen- träffat honom eller hans familj? Uscha... Tänker på dig ska du veta. Och jag håller med dig- nu får det räcka med tråkigheter!!!
Kram

Tack! Och visst behöver man älta ibland? Det är bara att jag inte vill fastna i det, att det blir för mycket/för länge utan jag vill försöka ta mig ur det också. Svårt. Ibland.

Sambon har ont fortfarande, men säger inte så mycket om det. Han har fortfarande såret på foten som gör ont och i morse berättade han att den känns som om foten är vrickad. Grannen väger mer än 100 kg om man säger så och vräkte ned sambon med sin egen tyngd ovanpå... Märkena på halsen är kvar.

Barnen säger inget om det som har hänt, men jag märker att dottern är väldigt lyhörd - hon frågar direkt vad vi pratar om när vi ändrar till engelska och alla ord som kan härledas till vårt boende, grannen, huset, vadsomhelst. Jag är mer förberedd att det kan komma längre fram, utlösas av något bara som påminner henne eller ger henne mardrömmar. Jag har inte träffat någon i familjen ovanpå, bara sett att det är några lampor tända när jag kommer hem från jobbet. Hör knappt något därifrån heller.

Nu har jag i alla fall svalt min första albylmina!!!

Kram på er!

Hoppas verkligen det löser sig för er. Kram

Men BiB, vad mycket jobbigt du har runt dig! Hoppas verkligen allt vänder till det bättre snart! Jag hade nog inte vågat bo med så våldsamma grannar... Ja, jag har också väldigt ovanligt namn, men funderar på att göra som Minnie föreslog, hitta på en annan profil. Jag är ju lärare med så jag har känt att det är skönt att hålla mig borta från FB eftersom man får veta mer än vad man vill ibland, både om elever och deras föräldrar. Kram på er!

Sant Rae- välkommen ändå. Du kan ju heta något tjusigt

Haha, ska försöka komma på något!

Gör det

Rae: Spännande.

Här hemma är det inte bättre, fick sämre besked idag att de avvaktar med vräkning av mannen som gjort sig skyldig till vad jag kan läsa mig till både misshandel och kränkning och hemfridsbrott. De vill vänta till ett utslag av polisanmälan har skett. Vi lever här, nu, i en hemmiljö som känns väldigt otrygg. Det är skit. Imorgon ska jag  vara hemma, ringa runt och prata mer med sambon.

Styrkekramar till dig BiB


Fruktansvärt det som hänt. De måste ju förstå att ni inte kan bo kvar med de grannarna   

Jaaaaaa hitta på nåt men gruppen är ju hemlig så om du blir vän först och sen kommer med i gruppen så plockar jag bort dig så borde det inte gå att spåra.

Men är jag inte sökbar på FB om jag har ett konto där? Jag vet andra lärare som får en massa vänförfrågningar av elever och föräldrar.

Rae: Det är en inställningsfråga som du själv bestämmer.