Vissa av er känner säkert till bloggen
Genusnytt, i vilken Pär Ström bedriver det han kallar en kamp för jämställdhet som syftar till att belysa den obelysta sidan av jämställdhetsdebatten, det vill säga mäns problem och diskriminering mot män. Jag följer själv denna blogg, tycker ofta den är läsvärd och håller i mångt och mycket med Pär Ström i det han skriver och de slutsatser han drar.
Det måste man självklart inte göra, det är ett fritt land. Men vad som stör mig är att så många som inte håller med Pär tycker det är vettigt att manifestera detta medelst diverse skällsord.
Här kallar t.ex. journalisten Quetzala Blanco, så vitt jag vet känd från diverse kvällstidningar, Ström för "rabiat" (ett omdöme som återkommer på många ställen och från många pennor).
Här erkänner en krönikör på Galego, som jag fått för mig är ett vänsterinriktat och feministiskt magasin, att han kallat Ström för "rötet pisshuve" och verkar nästan lite stolt över denna fyndiga förolämpning.
Här kallar Expressens inkvoterade (det ska inte ses som ett påhopp, hon har
erkänt det själv) ledarskribent Ann-Charlotte Martéus Pär Ström för latmask.
Detta drabbar inte bara Ström heller.
Peter Kadhammar på Aftonbladet fick igår en krönika publicerad i vilken han kritiserar vissa feministers sätt att bemöta kritik, en krönika jag själv anser träffar mer eller mindre mitt i prick. Direkt (läs i dag) kom nyss nämnda Martéus med ett
genmäle där hon inte drar sig för att dels använda ordet "mansgris" och dessutom i något försök till guilt-by-association buntar ihop Kadhammar med den onde Pär Ström.
Det finns många liknande exempel, såväl i bloggar som på magasin och på ledarsidor. Uppenbarligen provoceras många av Pär Ström och hans blogg, och av folk som hyser liknande åsikter. Och visst, man behöver som sagt inte hålla med honom. Men det jag undrar är, varför verkar så många vara av åsikten att förlöjligande och hån är ett bra sätt att bemöta meningsmotståndare? Ström själv, menar jag, ägnar sig inte åt dylik retorik överhuvudtaget så det kan inte vara tal om att "ge igen med samma medicin". Det man åstadkommer i och med de här hånen och den här retoriken är möjligen ryggdunkningar från de redan frälsta, men hur stor är chansen att meningsmotståndare lyssnar när den som vill få dem att tänka om inleder med att förolämpa dem han/hon talar till?
Säger givetvis inte heller att alla feminister använder sig av den här retoriken, bara att det är alldeles för vanligt. Men vad beror det på?
Till sist, till de som eventuellt kontrar detta med att "feminister minsann också får ta en massa skit", roa er med tankeexperimentet att någon kvällstidning publicerar en krönika i vilken en manlig skribent kallar t.ex. Gudrun Schyman för "rabiat kvinnosugga" eller liknande. Fundera på hur en sådan krönika skulle tas emot, inte bara av feministerna själva utan även av andra. Det skulle, för att tala klartext, bli ett jävla liv.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-10-06 14:47
Det blev fel med en länk, länken till Genusnytt är
www.genusnytt.se och inget annat.
